Det är i dagarna tjugo år sedan Göran Persson tillträdde som socialdemokratisk partiledare och statsminister efter Ingvar Carlsson. Persson verkar ha sett fram emot att bli den nye Gunnar Sträng, men när alla rimliga kandidater föll av fick han axla ansvaret enligt den eviga devisen ”om Partiet kallar”. Det var egentligen inte ett så tokigt val, och jag vill i det följande nyansera bilden av ”Vingåkers Machiavelli”.

Stabilitet är nyckeln till allt gott i politiken. Den moderna svenska historien tjänar som exempel på detta. Göran Persson stod för stabilitet. Han kunde vara grym, men också mänsklig. Han kom från ett enkelt hem där man fick panta flaskor från Folkets park om det skulle finnas några extrapengar att ta av. Det verkar inte alltid ha varit lätt med kamrater och flickvänner. Olof Palme hälsade på Persson i lunchkön en gång, mer erkännande blev det inte från det hållet. Det är lätt att förstå – och kanske också sympatisera med – Perssons drift att hämnas på världen. Tillsammans med en otrolig uthållighet – vars baksida är en oförmåga att se de egna bristerna – hjälpte detta Persson att lyckas med varje socialdemokratisk ledares huvuduppgift: att piska in folk i ledet.

I ett land där Kristdemokraterna sitter i knät på allehanda liberaler söker sig folk till Socialdemokraterna för stabilitet. Det är inte bara en fråga om hävd, utan om att liberalismen, socialismen och miljömupps-snällismen faktiskt är tre radikala ideologier med samhällsomstöpande agendor som många människor inte ställer upp på. Det finns i Sverige inget parti för den som bara vill vara ifred med sin familj, ha en social marknadsekonomi och läsa den västerländska kanon. Det näst bästa man då kan få är någon som åtminstone håller kommunister, nyliberaler och skogsmullor på mattan – och där fann Göran Persson sin paradgren. Hans förmåga att betvinga lydpartierna och få hela sosseriet att dra åt samma håll kan inte annat än applåderas.

Denna beundransvärda stabilitet kom såklart till ett pris, som i efterhand blev högre än någon först kunnat ana. Mordet på Anna Lindh lämnade Persson utan en efterträdare som kunde lyckas där han själv gick bet: popularitet. Självklart innebar mordet också en oerhörd personlig förlust. En annan del av priset var att Persson hade svårt att ta tillvara på all kompetens partiet byggt upp genom åren. Kunniga medarbetare kan ibland gå sin egen väg, inte minst i så ödesmättade frågor som ett svenskt EMU-medlemskap. Tio år med en chef som Persson har skrämt iväg många som Socialdemokraterna hade behövt idag.

Jag tror när det kommer till kritan att partiet tjänade mer än det förlorade på sitt val av ledare. Utan stabilitet åstadkommer man ingenting. Persson höll ihop det egna laget, han navigerade Sverige genom tiden efter nittiotalskrisen, och han ledde utvidgningen av EU i österled. För egen del sympatiserar jag emellertid inte främst med Persson på grundval av hans insatser som socialdemokrat, finanspolitiker eller diplomat, utan för att han gång efter annan tryckte till just de oseriösa element svensk politik åter och återigen måste befrias från.

Sam Wenell är masterstudent vid ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala