SVENSKA MATKLASSIKER ÅKER VÄRDSHUS FÖRBI

Ulf Larsson DGS

Ulf Larsson

I dagarna berättade SvD om några nyheter på den svenska frimärksmarknaden. De senaste kollektionerna hämtar näring från lite olika domäner, exempelvis kungahuset, svenska broar och svensk samt nordisk matkultur. Kungahusfrimärkena gestaltar bland annat kungens 70-årsdag, Silvias 40 år som drottning och tronföljden, medan brotemat illustreras av olika svenska broar som till exempel Sölvesborgsbron, Uddevallabron och Lejonströmsbron.

Svensk matkultur i frimärksform? Lockande bilder av svenska matklassiker som gravlax, inlagd strömming och sill, nykokta kräftor, luad och halmad ål, stekt salt sill med löksås? Wallenbergare, kalops, biff á la Lindström, hökarepanna, stekt fläsk med nävgröt och rårörda lingon eller några andra maträtter med hyfsat lång historisk förankring i Sverige? Den typ av maträtter som till exempel Tore Wretman tar upp i klassikern Svensk husmanskost eller Leif Mannerström i Husmanskonst?

Inte alls. De fem nya matfrimärkena i serien Svensk matkultur problematiserar begreppet svensk matkultur en aning, i sann samtida och utmanande anda. Här meddelar PostNord att syftet inte är att visa traditionella kulinariska skatter med lång historik i Sverige. Istället vill man visa upp den gränsöverskridande matkulturen i Sverige idag” vilken ”skildras på fem frimärken. Motiven är pasta (Italien), sushi (Japan), tacos (Mexiko), shish kebab (Mellanöstern) och hamburgare (USA). Ett sjätte ensamt frimärke i kategorin Nordisk matkultur visar maträtter och ingredienser som de flesta torde uppfatta som typiskt svenska, till exempel sill, potatis och knäckebröd.

PostNord berättar följande:

För att hyllavåra svenska mattraditioner har ett häfte om tio frimärken, med fem olika motiv på temat, tagits fram. Frimärkena med klassiskt svenska ingredienser som sill, potatis och knäckebröd är Sveriges bidrag till ett nordiskt frimärkssamarbete på temat nordisk matkultur

Om jag inte totalt har missförstått informationen så handlar det alltså om de fem motiven som nämns ovan samt om ett ensamt frimärke med mer traditionellt svensk kulinarisk orientering, vilka också är de motiv som återges i SvD. PostNord:s text stödjer detta antagande: 

Mat i Sverige. Frimärkena i offsettryck är illustrerade av Veronica Ballart Lilja. Förpackningen är häfte med tio frimärken och fem motiv. Valören är inrikes brev. 

Nordisk matkultur. Frimärket i offsettryck är illustrerat av Veronica Ballart Lilja och köps ur rulle. Valören är 13 kr.

Lite förenklat kan begreppet ’svensk mattradition’ sägas innefatta två saker – dels maträtter och tillagningsmetoder som funnits sedan länge i Sverige och som oftast utgår från råvaror som finns här, dels det faktiska ätandet som försiggår dagligen i landet, det vill säga de maträtter som folk faktiskt ofta äter. Här är det väl allmänt känt att många vardagspopulära maträtter ofta har relativt kort historik i Sverige, till exempel de anrättningar som PostNords kulinariska utskott fastnat för i frimärksproduktionsprocessen. De topplistor över den populäraste maten som dagspressen brukar publicera med jämna mellanrum har som regel inte skånsk kalops, laxpudding eller svartsoppa med krås i ledningen, däremot spaghetti med köttfärssås, kebab och tacos.

Kontentan av den gastronomiska frimärksexkursionen blir något i stil med att svensk och nordisk matkultur till ungefär 80 procent handlar om maträtter som de flesta knappast skulle förknippa med just Sverige eller Norden på en spontan fråga.

Att ”hylla våra svenska mattraditioner” sker alltså genom att avbilda maträtter typiska för Italien, Japan, Mexiko, Mellanöstern och USA. Finns det någon som tror att Frankrike eller Italien skulle avbilda gravlax eller sashimi vid en nyutgivning av frimärken på temat fransk eller italiensk matkultur?

Man behöver inte ens ställa sig frågan varför PostNord har gjort den här prioriteringen. Budskapet är lika klart som falukorvsspad, nämligen att svensk mat egentligen inte alls är särskilt svensk – den nationella kulinariska scenen är i själva verket global och multikulturell! Så är ju onekligen fallet – både kaffe, kåldolmar och köttbullar har utländskt påbrå. Men varför väljer PostNord denna vinkling och förpassar maträtter som kräftströmming, plommonspäckad fläskkarré och ångbåtsbiff till tystnaden? Rätter som alla torde kunna vara överens om har längre historisk förankring i Sverige än pasta, tex-mex och sushi? Med detta givetvis inte sagt att en mexikansk choklad-, oxkötts- och spiskumminstinn chili con carne,  en italiensk frasig skaldjurspizza eller en chilisyrlig singaporeansk laksha inte skulle vara eminenta läckerheter, men varför skulle man förknippa dem med just svensk matkultur? Lika lite som man skulle koppla ihop smorgasbord med Argentina.

Anledningen är rimligen att man som många andra i dagens körverksamhet vill passa på att sjunga mångkulturalismens lov. Det som betraktas som svenskt är egentligen inte särskilt svenskt, och det som inte betraktas som svenskt är i själva verket just precis svenskt!

Nästa vecka ska jag resa tillbaka till Japan. I sann svensk multikulti-anda ser jag redan fram emot att få njuta av typiska japanska specialiteter från Kentucky Fried Chicken, Mister Donut och Pizza Hut. Eller förresten, dessa godsaker dränks ju i en japanskt konservativ tsunami av sashimi, sushi, ramen och yakiniku.