I en avlägsen utkant av det väldiga romerska riket låg en liten stad, en borg. Den hade legat där länge, men nu gällde romersk lag och pax romana. Fast det kunde gärna räcka med det, tyckte många av stadsborna, Rom lade sig i mycket som man gott kunde sköta på sitt eget sätt.

Det var morgon, och Eminensen kom upp till Borgherren i det höga tornet med dagens ärendelista. Där fanns tre ärenden för beslut:

I) Den i staden som saknar bostad skall tilldelas en bostad.

II) Den som bor i staden skall tilldelas bröd och andra förnödenheter.

III) Den södra och norra stadsporten skall nedmonteras och avlägsnas så att de inte hindrar tillträdet till staden.

Borgherren granskade listan, rev sig i skägget och funderade.

– Första punkten låter ju helt rimlig, menade han. Vi vill ju inte att våra medborgare ska behöva sova på gatan. Och andra punkten är också bra, det går ju inte an att de som bor i vår stad lider nöd. De måste få det de behöver för ett gott liv om de inte klarar den saken på egen hand.

Sedan rev han sig lite till i skägget, hummade, och lade pannan i djupa veck.

– Stadsportarna har verkligen ställt till mycket bekymmer. Det blir trängsel för kärror som ska ut och in, och folk får vänta. Det är lika bra att bränna upp dem ute på avfallsplatsen så att folk kan göra det de ska i stället för att stå i kö.

– Men det där går ju inte, utbrast han sedan förskräckt. Vi kan inte fatta alla tre besluten för då blir ju konsekvenserna förfärliga. Uppe i skogen står alemannerna, och nere på fältet står de saliska frankerna, och den romerska garnisonen stod ju bara och tittade på när de passerade limes. Om tusentals germaner promenerar in genom vår öppna stadsport, kräver att få en bostad och sedan vill ha bröd och förnödenheter, då är vi verkligen illa ute. Jag kan ta de två första av de här besluten. Eller kan jag ta det tredje men inte något av de två första. Alla tre går absolut inte.

– Men Herre, sa Eminensen. Det är inte du personligen som ska fatta besluten. För att de tre punkterna på ärendelistan ska bli verklighet krävs en rad beslut, alla delegerade till lägre nivåer. Vissa saker beslutas av Rådet, på ditt förslag. Andra av den som ansvarar för ett visst område, till exempel skattmästaren, förrådsmästaren, slottsarkitekten och vaktchefen. Och hur besluten sedan genomförs i verkligheten ligger i händerna på dem som ska genomföra dem. Det beror på hur nitiska stadsvakterna är eller hur generösa bagerskorna är.

– Så listan är bara för din information, fortsatte han.

– Milda makter, utbrast Borgherren. De kommer ju inte att se konsekvenserna av det beslut de själva fattar när det samtidigt fattas en rad andra beslut. Det här går åt skogen.

Borgherren insåg med förfärande klarhet att det kunde bli han själv som skulle få skulden om alla tre punkterna genomfördes samtidigt, vem som än hade fattat de olika besluten. Och även om han var stadens högste ledare, så är också en Borgherre beroende av att hans stadsbor har förtroende för honom. Han spände ögonen i Eminensen.

– Jag har aldrig sett den här listan, har du förstått det? Jag har aldrig haft en aning om vad som kommer att hända!

– Javisst Herre, sa Eminensen. Som du befaller.

 Lennart Göranson är pensionär och har tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik bland annat vid Statens pris- och kartellnämnd och Konkurrensverket i olika befattningar, senast som ställföreträdande generaldirektör. Han har också varit Director for Competition vid EFTA Surveillance Authority i Bryssel och Head of Competition Policy Outreach vid OECD i Paris. Parallellt med jobb vid statliga myndigheter har han haft uppdrag som sekreterare och skrivande expert för en hel del SOU-utredningar. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Marknadsdomstolen.