Patrik Engellau

Ett välkänt faktum är att svenska värderingar internationellt sett är extrema (gå till World Values Survey och klicka på ”kulturkartan” nere till höger). Vi är extremt ”rationella och sekulära” snarare än ”traditionella” samtidigt som vi är extremt inriktade på ”självförverkligande” till skillnad från att vara ”överlevnadsorienterade”.

Av kartan framgår att det finns en del andra kulturer som är extrema åt andra hållet. Marocko, Yemen, Irak, Palestina och Jordanien nämns vid namn. Jag skulle tro att Syrien, Afghanistan och Somalia platsar i den ligan även om det inte framgår av kartan.

Slutsatsen är att Sverige och de länder varifrån dagens migranter kommer är så kulturellt olika som det bara går. Det tål att tänka på. Jag tror inte riksdagen gjorde det när den bestämde att Sverige skulle vara multikulturellt. Tanken att den extremt annorlunda svenska kulturen ska införliva alla andra världskulturer är egentligen alldeles bisarr – särskilt som vi svenskar är så stolta över våra kulturella särdrag, till exempel vår kvinnosyn och vår uppfattning om människovärde och fred.

Om Indien eller Thailand eller Portugal, som ligger i mitten av kartan, hade föresatt sig att bli multikulturella hade det kanske varit trovärdigt, men knappast utliggaren Sverige.

Alltnog, nu står vi med rumpan bar och vet inte hur vi ska bete oss. Vi gillar egentligen inte multikulturen när den kommer tätt inpå – se på könssegregeringen i de kommunala badhusen och på sextrakasserierna på ungdomsfestivaler – men vi drivs ändå av en känsla att vi måste ro fan i land när vi tagit honom i båten.

Jag skrev nyligen att jag varit på svenskautbildning för migranter på ett asylboende i Åre. Den kunskapsmässiga eliten på boendet ska vara lärare för de andra. Jag träffade 17 sådana lärare. Av dessa var fyra kvinnor. Två av kvinnorna vägrade att ta mig i hand trots att jag nästan insisterade.

Först blev jag nästan förnärmad, sedan tänkte jag lite. En tanke var att det var underligt att Migrationsverket inte utsatt migranterna för en grundläggande kurs i svensk kultur. En annan tanke var att detta inte alls var något underligt; det här var ju multikultur i praktiken. En tredje tanke var att handslagsvägran kanske inte är underligare än andra religiöst grundade specialbeteenden. Jag har till exempel träffat en mormon som av religiösa skäl inte drack sprit och därför vägrade skåla i brännvin.

Nu kan någon säga att detta är ett skitproblem, men det är det inte. Jag googlade på ”invandrare vägrar ta i hand” och fick 267 000 träffar. Det har under de senaste åren förekommit ett antal rättegångar gällande sådana fall och det verkar som om domstolarna generellt gått på handslagsvägrarnas sida och tilldömt dem rejäla skadestånd, i ett uppmärksammat fall från Arbetsförmedlingen i Skåne som dragit in ersättningen från en manlig migrant som inte ville ta kvinnor i hand.

Men jag tror inte svenskar i gemen är lika politiskt korrekta som Sveriges domstolar. Om de vore det så skulle det inte finnas så många rättsfall. Läser man kommentarerna på internet inser man att frågan rör upp känslor.

Med tanke på att de kulturer jag pratar om är de mest väsensskilda från den svenska som går att uppbringa i världen så är nog konflikter avseende handslagsvägran bara en västanfläkt mot de bråk som troligen kommer att uppstå ju mer kulturerna krockar framöver.

Jag tror att svenska folket kommer att känna sig alltmer förrått och övergivet av en överhet som utan eftertanke bara bestämt att urholka och prisge den svenska kulturen. När det går upp för svenska folket vad politikerna förväntar sig av dem kommer de nog bara att bli förbannade. Det är ingen bra grund för migranters anpassning till det svenska samhället.

Det bästa vore nog om regeringen tog tillbaka sina skrivningar om att Sverige ska vara multikulturellt. Världens mest olika land som gillar att vara olika på just det sättet det är olika – alltså Sverige – ska inte behöva göra avkall på sin kultur bara för rätten att få försörja miljoner migranter.

Jag tror till och med att svenskarna lättare skulle tolerera en handslagsvägrande medmänniska om de visste att beslutet om huruvida sådant ska accepteras var deras eget, inte domstolarnas.