Gästskribent Johannes Nilsson: Muslimer, män eller kriminella? En hypotes om vissa invandrares grova brottslighet

logo­DGSSedan nyårshelgens attacker mot framförallt kvinnor i Köln och andra europeiska städer har diskussionen om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, i synnerhet när det gäller sexualbrott, diskuterats i tusentals kommentarfält. Av det lilla jag orkat läsa står diskussionen fortfarande och stampar på samma gamla punkt, där – i grova drag – högern ser kultur som den viktigaste förklaringen medan vänstern hänvisar till socioekonomiska orsaker.

Jag tänker inte fördjupa mig i denna låsta debatt, utan nöjer mig med att konstatera att både kulturella och socioekonomiska orsaker förmodligen utgör delförklaringar till fenomenet.

En viktig detalj som debatten tenderar missa är dock att invandrarna inte utgör ett representativt urval av befolkningen i sina ursprungsländer. En del har visserligen uppmärksammat problematiken i att en stor del av den senaste tidens invandrare är unga män, vilket ökar överrepresentationen då gruppen ”unga män” är mer brottsaktiva än andra. Övervikten för just unga män bland migranterna beror förstås på att gruppen är mer kapabel och benägen att bege sig på den riskabla resan till Europa.

En undergrupp som är ännu mer kapabel och benägen att bege sig på riskfyllda resor än kategorin ”unga män” är emellertid kriminella män, som har bättre kontaktnät i den undre världens nätverk av smugglare, högre riskbenägenhet än gemene man och minst lika goda skäl att fly sina hemländer som politiska dissidenter och krigsflyktingar. Värt att notera är att andelen vanekriminella inte behöver vara särskilt mycket högre inom gruppen invandrare än bland värdbefolkningen för att skapa överrepresentation, då relativt få individer står för en stor del av all brottslighet.

Det är förstås väldigt svårt att få empiriskt underlag för denna hypotes, då de enda källor som finns att tillgå är ursprungslandets myndigheter och migranterna själva, vilka av uppenbara skäl opålitliga. Hypotesen skulle dock förklara det faktum att invandrargrupper så ofta varit överrepresenterade i grov brottslighet: det som gäller i Sverige idag gällde i lika hög grad i USA för hundra år sedan, då irländare och italienare dominerade såväl bland invandrare som inom den grova brottsligheten.

Det finns emellertid ännu en möjlighet av betydligt mer sinistert slag att ta i beaktande när man spekulerar om kriminaliteten bland invandrare, nämligen att diktaturer medvetet skickar olika brottslingar som ”flyktingar” till misshagliga länder. Ett känt exempel är när den kubanske diktatorn Fidel Castro skickade med ett stort antal kriminella och mentalsjuka när 125 000 kubaner tilläts fly till Miami 1980. Det finns också en hel del frågetecken kring de rumänska brottslingar, som exempelvis Ioan Ursut, som under 80-talet sökte och fick asyl i västeuropeiska länder.

I dag hör den afrikanska diktaturen Eritrea till de länder som i mycket hög grad bidrar till svensk flyktingmottagning. Eritrea räknas som en av världens hårdaste diktaturer, och eritreaner hör till de nationaliteter som får permanent uppehållstillstånd i Sverige. Eritreanska flyktingar hör dock till den grupp som har en hög överrepresentation när det kommer till grov brottslighet, som sexualbrott, men på grund av den eritreanska regimens synnerligen brutala natur utvisas inga eritreaner överhuvudtaget till ursprungslandet, även om de begår mycket grova brott.

Det är väl känt vid det här laget att den eritreanska regimen metodiskt missbrukar den svenska asylrätten genom att skicka agenter att söka asyl i Sverige, agenter som sedan trakasserar frispråkiga exil-eritreaner. En regim som uppvisar den graden av diplomatiskt hyfs lär inte vara främmande för den bekväma lösningen att skicka sina svåraste brottslingar på ”flykt” till olika fientligt inställda länder, vilket inte bara lämnar plats åt politiska brottslingar i landets fängelser, utan dessutom, i det längre loppet, urholkar mottagarländernas benägenhet att acceptera riktiga flyktingar från Eritrea. En metod som mycket väl skulle kunna utnyttjas av andra regimer utan skrupler, en skara dit vi kan räkna i stort sett alla stater inom MENA.

Ett färskt exempel är de gatubarn från Marocko som härjar i svenska storstäder där de rånar, gör inbrott och våldtar. De saknar visserligen asylskäl men avvisning hindras av att Marocko vägrar ta emot sina medborgare, vilka de istället använder som påtryckningsmedel för att förhindra ett svenskt erkännande av Västsahara. Även Turkiet har ju, med avsevärd framgång, använt flyktingar som påtryckningsmedel för att tvinga Europa till passivitet inför landets pågående förföljelser av den kurdiska minoriteten och krigföringen mot de kurdiska enklaverna i Syrien.

En förutsättning för att migranter ska kunna användas som ett medel för den här sortens utpressning är ju att migranterna ska utgöra en belastning, vilket utgör ännu ett tungt vägande motiv för auktoritära regimer att dumpa sina kriminella på västvärlden.

En del på vänsterkanten skulle säkert invända att den här förklaringsmodellen bidrar till att ”misstänkliggöra” alla flyktingar från till exempel Eritrea, och att det är omöjligt, med tanke på de eritreanska flyktingarnas situation vad gäller papper, att avgöra vem som är en flykting och vem som är en brottsling eller eritreansk agent.

En enkel lösning på problemet, som en bred folkmajoritet oavsett hudfärg eller bakgrund med all säkerhet skulle ställa sig bakom, vore att låta flyktingarnas beteende fälla avgörandet. Om du under tiden med uppehållstillstånd inte kan låta bli att ägna dig åt våldtäkt och annan grov brottslighet, är du en falsk flykting och kan utan krusiduller återbördas till ditt hemland, där du förhoppningsvis kommer ockupera en cell som annars skulle upplåtas åt en politisk fånge.

Då jag inte är rasist har jag nämligen svårt att tro att vanliga politiska flyktingar från exempelvis Eritrea har större våldtäktsbehov än andra. Inte ens om de befinner sig i ett socioekonomiskt utsatt läge.

Johannes Nilsson är författare och frilansskribent. Han debuterade 2002 med romanen Recension. Han hör till den hemlösa vänstern. Nilsson nätsänder på https://soundcloud.com/johannes-nilsson-1. Romanen ”Blodtörst” kommer ut i vår.