Gästskribent Daniel Claesson: Politiken måste sluta vara så rädd för media

logo­DGSPolitikerna vågar inte ta kontroversiella beslut av rädsla för medias reaktion. Följden har blivit passivitet och senfärdighet, minskat förtroende och sämre beslut.

Ansvaret för utvecklingen ligger hos politikerna själva. De trodde att de funnit en smitväg för att slippa hamna i medias klor. I själva verket lämnade de över makten. Det är hög tid att den återtas.

Ove Rainer, Björn Rosengren och Mona Sahlin var alla personer med stor makt som tvingades avgå efter medieavslöjanden under 80- och 90-talen. På 2000-talet var det Laila Freivalds (två gånger!), Johan Jakobsson, Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò. Fler exempel finns och på kommunal nivå är fallen otaliga.

De mediedrev som dessa personer blev föremål för uppfattas inom politiken som ett slags inkvisitionsdomstolar. I samtliga partier fruktar man den mediala processen långt mer än väljarna. Om media hugger tag i någon kan den politiska karriären vara slut direkt. Det går i princip inte att vinna.

Politikens motmedel blev så småningom ”att pudla” – ett uttryck från Jan O Karlsson-affären, där han inte behövde avgå efter att han bett om ursäkt för sitt agerande. Pudlandet blev sedan modellen för att undkomma medias fällande domar. Att pudla utvecklades till en politisk konstart.

Genom pudeln kunde politikern kanske slippa avgången. Men drevet i sig var fortfarande ett bekymmer, inte minst för partiet som denne representerar. Negativa skriverier och artiklar i strid ström skadar ett parti opinionsmässigt vare sig det finns grund för dem eller inte.

Den politiska taktiken har därför på senare år övergått till att få bort all form av negativ exponering i media. Politiska förslag förs istället fram som ”testballonger” för att kunna dras tillbaka om de kritiseras. Man undviker kontroversiella åtgärder, avvaktar opinionsvindar, försöker läsa av mediala trender eller väntar på att andra ska föreslå samma sak. Först därefter kan politikerna ta beslut. ”Perfekt, det blev ingen kritik i media…”

Pudlandet har gått till överdrift och blivit en skadlig politisk reflex. Detta leder till ett passivt, försiktigt och inte särskilt respektingivande politiskt agerande. I förlängningen blir det ett demokratiskt problem.

En politiker som vid medias frågor börjar pudla, ursäkta eller kompensera följderna av sitt beslut, kommer alltid att hamna i en försvarsposition. Det innebär också att politikern ger reportern rätt i ifrågasättandet, fastän politikern egentligen har all rätt att ta beslutet.

Politiken måste sluta vara så rädd för media. Beslut, reformer och förändringar i samhället kommer alltid att väcka kritik. I själva verket är det politikens innersta väsen att prioritera mellan olika intressen. Några vinner på förändringar, andra förlorar. Nästa gång kan det vara tvärtom.

Den som tar beslut och öppet redovisar skälen för det kan visserligen få kritik, men också medhåll. Media är numera inte den enda informationsbäraren och den allmänna opinionen är oftast delad. Kritik som framförs om att vissa drabbas av ett beslut bör därför besvaras i stil med: ”Nä, det går inte att göra alla glada”. Det finns ingen anledning att låta rädslan för media leda till försiktighet och passivitet.

Oavsett medias agerande måste politikerna våga och stå fast vid sina beslut. I längden ligger det även i medias intresse att ägna sig åt sin nyhetsrapporterande uppgift. Allmänheten, mediekonsumenterna, vill inte att medierna ska styra politiken. Just nu är det tyvärr precis så det ser ut.

Daniel Claesson är seniorkonsult på Andreasson Public Relations. Han har tidigare varit verksam i politiken, bland annat som pressekreterare åt moderaterna.