Jag minns min barndom och tonåren på 1970-talet: Det som oroade stora delar av Europa då, var konflikten på Nordirland. IRA – Irländska Republikanska Armén – lät bomber detonera över hela London och Storbritannien. Konflikten var förhållandevis lokal, men reste man till Storbritannien funderade man ständigt på var och när nästa bomb skulle detonera. Och detta fortsatte in på 1990-talet. Det som till slut löste konflikten var en kombination av förhandlingar och en kompromisslös jakt på terrorister.

Samtidigt – på 1970-talet – skakades Tyskland och Italien av vänsterextrema terrorgrupper som kidnappade, mördade och detonerade sprängladdningar. Dessa fanatiker var inte så mycket att förhandla med. De utrotades så småningom genom en villkorslös jakt på terroristerna. Och i Spanien har det varit likadant – den baskiska separatistgruppen ETA (Euskadi Ta Askatasuna) bekämpades och lugnet återställdes. Åtminstone på ytan. Det finns förstås revolutionsromantiker kvar, men än så länge hålls de i schack av det civila samhället.

Det fanns många och historiska förklaringar till att IRA bar sig åt som de gjorde, eller att ETA sprängde folk i luften. Det fanns förklaringar till att Baader Meinhof/Rote Armee Fraktion och Brigate Rosse terroriserade omgivningen. Men jag kan inte hitta en enda civiliserad ursäkt för deras beteenden. Det gäller även IS – eller ”Daesh” (ett nedsättande begrepp besläktat med ”trampa ned”, ”krossa”, som arabiska stater själva använder om terrororganisationen för att inte legitimera den).

När chocken över attentatet i Paris har lagt sig, kommer eftertanken och de vanliga debattörerna ser sin chans att få sticka ut. Man vill förklara, varför vi västerlänningar får skylla oss själva, varför vi européer (indirekt) och Israel (direkt) har skapat en vedervärdig rörelse som ”Daesh”. Ja, det finns säkert många förklaringar till att terrorister agerar som de gör, men inga ursäkter.

Sedan kommer också alla de, som försvarar det västerländska rättsamhället, fram i rampljuset: Vi får vara försiktiga med att slå till baka mot terrorismen, eftersom det kan skada oskyldiga. Bekämpar vi alltför hårt, hamnar oskyldiga i kläm.

Och sedan har vi dem som tycker att det är viktigare med långsiktiga, förebyggande åtgärder än hård respons. Den senare gruppen har delvis rätt, naturligtvis. Men långsiktiga åtgärder hjälper inte för stunden. När ordningen däremot har återställts, får det långsiktiga jobbet börja.

Och visst, jag har lätt att sympatisera med dem som försvarar rättssamhället. Jag är själv en del av det och rättsäkerhetens har stor betydelse för mig. Men ibland måste man också välja: Antingen tar man i med hårdhandskarna och låser in alla som uppenbart har ett samröre med terroristerna, till exempel dem som vi idag VET sympatiserar med ”Daesh”, bor i Sverige och reser ut och in helt fritt. Eller så friar man hellre än fäller.

Det förra kommer – helt sannolikt – att medföra att en och annan oskyldig hamnar bakom galler. Det senare innebär helt visst att vi förr eller senare kommer att se nya terrordåd med otäckt tät frekvens. Vilket innebär att människor som inte har något att göra med konflikten – dem media brukar kalla ”oskyldiga” – slits i stycken av bomber, får halsarna avskurna eller utsätts för massvåldtäkter. Det är bara att välja.

Det vi vet av erfarenhet är att en stat som konsekvent använder sitt lagstadgade monopol på våld för att skydda de laglydiga medborgarna och upprätthålla statens funktioner visserligen någon gång begår ett justitiemord. Men där kan också det stora flertalet känna sig säkra och där hugger man huvudena av hydran snabbare än de hinner växa ut.

Om vi då enas om att långsiktiga förebyggande åtgärder är bra, men i kris och krig behövs snabb respons. Så det ena utesluter inte det andra. Sedan har vi alternativen: Antingen låser vi ibland in en eller ett par oskyldiga – eller så får vi leva med risken att en drös terrorister slipper mellan fingrarna och kan fortsätta att spränga sig fram genom samhället.

Som sagt: Vi har ett dilemma och vi måste välja. Jag vet vad jag väljer.

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han ser ett dilemma i att rättsäkerheten i tider av kris och krig ställs mot säkerheten för liv och lem – men väljer det senare.