Patrik Engellau

Det finns nog ingen som har lika djupa kunskaper om och genomtänkta synpunkter på den svenska – och inte bara den svenska, för övrigt – invandringssitutionen som ekonomen Tino Sanandaji. Häromdagen höll han ett seminarium hos detgodasamhallet inför ett fullsatt auditorium. Här är några av hans synpunkter. (Nästa gång ska vi filma och offentliggöra föredraget.)

De senaste månadernas flyktingvåg beror inte på kriget i Syrien, utan på en kombination av två andra faktorer: för det första en allmänt ökad vilja och beredskap i tredje världen att flytta till behagligare förhållanden i Europa och för det andra, vilket är den utlösande faktorn, att invandringspolitiken i många europeiska länder gradvis blivit så mycket mer välkomnande. Bara en begränsad del av flyktingarna kommer direkt från kriget.

Tino illustrerade med den stora invandringen från Eritrea. Där finns diktatur och lång värnplikt, men inget krig. Men sedan svensk invandringspolitik börjat definiera diktatur och lång värnplikt som asylskäl har invandringen från Eritrea tagit fart. Motsvarande gäller för exempelvis Afghanistan, som numera, under jämförelsevis lugna förhållanden, levererar betydligt fler flyktingar till Sverige än när kriget var som blodigast.

En slutsats är förstås att vi inte ska inbilla oss att flyktingvågen är en engångsgrej som kommer att ebba ut om och när Syrienkriget tar slut. Andra krafter är igång. (Se exempelvis min krönika).

En annan av Tinos poänger, en självklarhet kan det tyckas, men i så fall en självklarhet som engagerat förnekas av den allmänt förkunnade meningen, är att resultatet av invandringen beror på kvaliteten (eller ”karaktären hos humankapitalet” för att uttrycka det mindre kontroversiellt) hos invandrarna jämfört med ursprungsbefolkningen. Om invandrarna har högre kompetenser och förmågor än ursprungsbefolkningen så vinner mottagarlandet på invandringen och vice versa. Det är alltså inte så, som vissa hävdar, att invandring alltid är gynnsam för mottagarlandet eller alltid skadlig.

Nu råkar det vara så, hävdar Tino, att de aktuella invandrarnas humankapital är betydligt mindre utvecklat än den svenska ursprungsbefolkningens. Till exempel är den generella kunskapsnivån hos invandrarna betydligt lägre än svenskarnas. Tino tar med emfas avstånd från vad han menar är propagandistiska och felaktiga påståenden om motsatsen från olika makthavares och förståsigpåares sida. Det är helt enkelt inte sant, enligt Tino, att dagens aktuella invandrare skulle ha så särskilt mycket att komma med för den svenska ekonomin. Grundtipset är att de flesta kommer hit och lever på låglönejobb och bidrag. De blir också grovt överrepresenterade bland socialbidragstagarna, fängelsekunderna, den grova brottsligheten och bland de barn som inte klarar skolan.

Allt det där hade man väl mer eller mindre på känn. Men en sak som Tino hävdade är något som jag länge anat – och till och med skrivit flera krönikor om – men ändå känslomässigt värjt mig emot, nämligen att svenska myndigheters utlåtanden inte längre är att lita på, i varje fall inte när det gäller invandringen. De friserar, de fuskar med fakta, de lägger till rätta för att vara politiskt korrekta. Att jag tyvärr, tyvärr tror på Tino på den punkten beror på att jag själv tyckt mig kunnat iaktta sådant beteende, se exempelvis mina krönikor Mer om parhästarna och Kan man lita på myndigheter?. 

Om detta är sant är det allvarligt. Chockerande, faktiskt. Hederliga, okorrumperade myndigheter är Sveriges adelsmärke sedan Axel Oxenstierna. Att medvetet fuska med sanningen är lika illa som att ta mutor. Det är en skam för Sverige om myndigheter ljuger. Att vilseledda och oreflekterande politiker och journalister kan göra det måste man räkna med, men inte att oväldiga myndigheter slarvar på det sättet. Det är ett grundskott.

Tino säger dock att det finns en myndighet som håller sanningens fana högt, nämligen Statistiska Centralbyrån.