Ja, det är förfärligt att se bilderna på de drunknade barnen, de trötta människorna, till synes ensamma syskon som hjälper varandra på oländiga flyktvägar. Det skär i hjärtat på mig som förälder, som humanist och människa. Det är lätt att känslomässigt fara iväg med tankar och hjärta och kräva öppna gränser för alla flyktingar. För man har faktiskt rätt att fly och försöka skapa sig än bättre tillvaro än den man lämnar.

Ibland får jag en obehaglig känsla av att hela mediefokus förflyttas – i alla fall i Sverige. Det lämnar mordplatserna, övergreppen och kulturvandalismen i Mellanöstern och förflyttar sig till Turkiets stränder och överfulla järnvägsstationer i Europa. Det känns ibland som om media tröttnat på att fokusera på konflikten och nu vill hitta ny näring…

Det är lätt att dras med i medias och opinionsbildares PR-jippo. Ett jippo som cyniskt utnyttjar människors elände till förmån för lösnummerförsäljning eller eget rampljus på parnassen. Men fokus hamnar fel. För det är inte Ungern eller Estland – EU-länder som blott tar emot en handfull flyktingar och virar taggtråd längs gränserna – som är de verkliga skurkarna i dramat. Som EU- och Schengenländer har de förvisso ett ansvar inom EU-kollektivet. Är flyktingvågen EU:s ansvar, skall inte bara Sverige och Tyskland ta det. Då ställer man upp inom EU! Men glöm inte: Det är inte ungrarna som förhärjar Mellanöstern.

Fokus ligger fel också när man, som några, jämför med massflykten undan Röda Arméns övergrepp och fördrivningen av etniska tyskar efter Andra världskriget. Det i sig var ett brott mot mänskligheten av liknande dimension som det Hitler begick. Resterna av Tyskland och den blivande Förbundsrepubliken hanterade flyktingvågen för 65-70 år sedan på ett bra sätt. Men skulden låg i botten hos Hitler som satte igång eländet – och inte minst hos Stalin och de kommunistiska regimer i Östeuropa som plötsligt bestämde att tyskarna, som levt i dessa områden sedan århundraden, skulle bort. De var tyskar och tyskarna hade förlorat kriget.

Skulden ligger inte heller hos dem som varnar för etnisk och religiös oro i spåren av flyktingvågen eller hos dem som vill skydda sig och sitt. Man kan tycka att de är ogina eller snåla. Men de bär inte skulden för folkvandringen från Syrien eller kapsejsade båtar i Medelhavet. Lågvattenmärket i debatten nås när diverse underhållare och artister ger sig in i den politiska opinionsbildningen och i kraft av sitt kändisskap skyller flyktingarnas misär och död på politiker eller ledarskribenter de tycker illa om. Det blir helt enkelt för oseriöst!

Skulden för dagens flyktingvåg ligger däremot hos islamisterna i Mellanöstern eller Nordafrika, horder som mördar sig igenom de sargade länderna. Och skulden ligger hos samvetslösa människosmugglare som överfyller sina ranka båtar med desperata flyktingar, vilka har lovats guld och gröna skogar i Europa – eller helt enkelt bara flyr för livet. Och skulden ligger inte minst hos de diktaturer i Mellanöstern som underblåser konflikterna, samtidigt som de är ointresserade av att ta emot flyende.

USA och NATO har trampat in i ett minfält de inte alltid har behärskat, rubbat balansen och cirklarna i områden, där man har försökt att skapa västerländsk demokrati i stället för hård diktatur. Det har dessvärre inte alltid fungerat så bra. Och det har utnyttjats av delar av världsopinionen såväl som av den lokala dito för att rikta udden mot Väst. Men USA och Västvärlden är ändå goda krafter i detta sammanhang och en del av lösningen för de flyende stackarna. Och det bästa vi kan göra är att bekämpa det onda på plats så att människor kan bo kvar i sin hembygd. Nu hjälper vi bara jihadisterna i deras smutsiga värv och bistår dem i den etniska och religiösa rensningen. Och vi hjälper smugglarna i deras profithunger. Där ligger problemet. Utan rätt fokus hittar vi aldrig lösningen på det.

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han efterlyser också rätt fokus i bevakningen av terrorismen i Mellanöstern och flyktingvågen.