Diskussionen om etnicitet fortsätter. Flera opinionsbildare från den ”blågula sidan”, har anammat SD:s nya strategi och använder nu begreppet ”etnonationalism” i parti och minut. Det är märkvärdigt likt det som brukar ske när Socialdemokraterna gjort ett mass-utskick från trollfabriken på Sveavägen 68: ”Skriv så här och använd de här orden!” och alla lydiga S-märkta skriver exakt det de blivit instruerade att göra.

Än vet vi inte varför SD plötsligt börjar kampanja så frenetiskt för att ursprung och etnicitet inte har något med svenskhet att göra – att det står i partiprogrammet sedan flera år tillbaka räcker inte som förklaring. Vad som däremot är uppenbart är att de inte tänker släppa det här i första taget. Inläggen på sociala medier skrivs med rasande frenesi och nu tar de mest tongivande dessutom upp varandras alster som belägg för hur rätt de har och hur fel alla har som ifrågasätter.

Så vad är då en etnonationalist? Enligt vedertagen definition är det en person som anser att nationen ska definieras av gemensam etnicitet, härkomst och kultur framför lagar och medborgarskap. Målet är att en specifik etnisk grupp ska ha en egen stat där den egna gruppen och dess kultur är skyddad och där utomstående ska exkluderas på grund av sitt ursprung.

Kritikerna menar att det är en exkluderande form av nationalism, att den är rasistisk. Men stämmer det verkligen? Inte nödvändigtvis. Etnonationalism bör i grunden förstås som en princip för kulturellt självbestämmande och global mångfald, snarare än som en exkluderande kraft. Genom att värna om det egna kulturarvet, språket och historiska referensramar syftar ideologin till att skydda unika folkgrupper från global likriktning.

Detta tankesätt bygger på idén att världens sanna mångfald bäst bevaras när självständiga nationer tillåts utvecklas parallellt utan extern dominans. Att sträva efter en sådan homogenitet handlar inte om fientlighet mot omvärlden, utan om att säkra den sociala sammanhållning, interna tillit och starka solidaritet som historiskt sett har lagt grunden för stabila välfärdssamhällen.

Allt är alltså inte svart eller vitt här. Ändå väljer SD:s trogna nu att utmåla etnonationalismen som uteslutande oönskad, något man måste göra sig av med.

Nyligen skrev jag en text här på DGS om den svenska etniciteten, och om att den är lika självklar och oproblematisk som all annan etnisk tillhörighet. Kommentarerna har inte låtit vänta på sig. Förvånansvärt många svenskar tycks faktiskt tycks tro att just de saknar etnisk tillhörighet – bara för att de är just svenskar. Och vad mer är: påfallande många har fått för sig att den som hävdar svensk etnicitet per automatik ser sig själv som förmer och bättre än andra folkgrupper.

Ett sånt argument är faktiskt svårt att bemöta eftersom det är så otroligt inskränkt. Ingen skulle komma på tanken att påstå att en kurd som hävdar rätten till sin kurdiska etnicitet per automatik är etnonationalist och ser ner på andra folk, eller att den som har levt i generationer i Indien är en mallgroda bara för att han eller hon kallar sig för etnisk indier. Inte heller blir någon upprörd över att andra etniska grupper uttrycker stolthet över sitt ursprung.

Vet du någon som skulle säga till en italienare att han är rasist bara för att han är stolt över att komma från Italien? Nej, det gör du inte.

Skulle du göra det? Nej, det skulle du inte.

Om Roberto från Rom skulle säga till dig att han är stolt etnisk italienare så skulle du aldrig komma dragande med ”Hur definierar man egentligen en italienare?” eller ”Hur vet du att du inte har både afrikaner och asiater långt tillbaka i släkten?” eller ”Det här etnonationalistiska tänkandet måste ni italienare göra er av med!”

Så varför ska vi som är – och som också kallar oss – etniska svenskar tillskrivas en världsbild och en människosyn vi inte ens har?

Etnicitet handlar om en gemensam historia, ett gemensamt kulturarv – om att kunna se tillbaka på generationer svenskar som strävsamt utvecklat vårt land och från vilka vi härstammar. Eller, som Helena Edlund uttrycker det i Document i en fin text (klicka på länken och läsa hela!) med rubriken Jag är hemma, trots att jag bara passerar:

”Varje gång jag kör sträckan mellan Sundsvall och Östersund och närmar mig Borgsjöbyn, förvandlas E14 från en optimalt planerad transportsträcka, till en plats för minnen. Minnen som, trots att de inte är mina, ändå lever i mig.

När Ljungans vatten öppnar sig bredvid vägen, vet jag att mina släktingar fiskat just i de vikarna. När mina ögon söker längs bergskammarna i horisonten vet jag att de som en gång fanns, de vars liv jag har att tacka för mitt, har blickat över exakt samma skogsklädda toppar. De har gått här, trampat upp stigarna, vallat kor och getter, varnat barnen för varg och småfolk.”

Helena har, liksom faktiskt majoriteten av alla som av Sverigedemokraterna numera kallas ”etnonationalister”, landat i att etnicitet bara kan beskrivas utifrån de egna erfarenheterna av faktisk tillhörighet. Och att den etniska tillhörigheten inte ligger i konflikt med den öppna svenskheten.

Det här förstår alla som äger förmåga att tänka och reflektera. Ändå låtsas många som om öppen svenskhet och etnonationalism inte går att förena. Det är… tja, märkligt, skulle man väl kunna säga.

Någonstans läste jag något om att ”svenssons” inte ligger sömnlösa på nätterna och funderar över det här. Det stämmer, det gör vi ju inte. Varför skulle vi, liksom? Vi vet ju vilka vi är.

Vi vet vad det är Helena Edlund beskriver i sin text för vi har alla varit där. Vi vet hur det känns att vara hemma på en plats där våra förfäder brukade jorden och skogen, fostrade sina barn och gjorde det bästa av det liv de hade.

Vi känner vår etniska tillhörighet. Vi har den i blodet. Vi skäms inte över den.

Och den hindrar oss inte från att välkomna öppen svenskhet.

Bild: Bergslagen – där skribenten är hemma trots att hon bara passerar. (Skribentens foto)