Om den sköna cirkusartisten Elvira Madigan (bilden) sjöngs en ballad med följande inledande ord efter hennes vansinnesdöd tillsammans med älskaren Sixten Sparre:
Sorgeliga saker hända,
ja, i våra dagar än,
rysliga och hemska saker
ske i alla land igen.
Att ett liknande vansinne med epicentrum i Skolinspektionen plötsligt blommar upp 137 år senare förmår mig att ta mig vid pannan likasom jag hade varit närvarande vid de unga tus sinnesförvirrade hädanfärd. Det handlar om hur en härsklysten myndighet, enligt gårdagens DN, inte kunnat lägga band på sin maktgirighet utan att till sista bokstaven pressa ut så mycket överhetsstyre som det går ur 1 kap. 5 § skollagen, som stadgar att ”utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”.
Myndighetens regelefterlevnad kan verka skäligen harmlös för den som inte råkat ut för en plikttrogen central myndighet med ambitionen att över hela sitt revir, i det här fallet svenska utbildningsanstalter i ”alla skolformer och alla huvudmän, kommunala som fristående”, säkerställa att det finns vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet till stöd för allt som förekommer inom denna värld av säker kunskap.
Min forskningsassistent Claude, auktoriserad medlem i den artificiella intelligensen, bedömer att omkring 350 000 anställda i skolvärlden står under Skolinspektionens kontroll för att säkerställa den vetenskapliga grunden och beprövade erfarenheten. Då har han inte räknat den berörda personalen inom högskolesektorn som styrs av samma formuleringar och totalt uppgår till omkring 70 000 heltidsekvivalenter.
Alla dessa är tankekontrollanter i bemärkelsen att deras uppgift är att förhindra att något ovetenskapligt obevisat eller annat nytt, det vill säga tills vidare oprövat, förekommer eller, troligen, ens uttalas inom deras domvärjo.
Det finns alltså ett av staten inrättat finmaskigt nät för att stoppa ovanliga synsätt och beteenden. Föreställ dig vad som eventuellt skulle hända om det av misstag slank in en fritänkare bland de runt 420 000 kontrollanterna. En fritänkare är exempelvis en sådan som tror på Gud och föreställer sig att Han direkt eller indirekt, det vill säga möjligen genom fritänkarens fantasier, kan ha påverkat ett statsfinansierat svenskt barn på något ovetenskapligt sätt.
Detta har, avslöjar tidningen, faktiskt skett. Vid en räd på en skola i Stockholmstrakten i våras hade Skolinspektionen upptäckt att en lärare hade visat en video om den brittiske idrottaren och missionären Eric Liddell som vann ett OS-guld i Paris 1924. Enligt läraren sprang Liddell, med guds hjälp, extra snabbt de sista 200 metrarna under ett 400-meters lopp.
Detta kunde inte få passera. Enligt beprövad erfarenhet kan man inte ens med guds hjälp springa snabbare än under loppets första halva. Rektorn skyllde ifrån sig. Hon hade inte fått veta att den hundraåriga filmsnutten använts i undervisningen. Hon kröp därefter till korset och benämnde lärarens formuleringar som ”olyckliga”.
Av detta drar jag slutsatsen att vi i vårt land har en stark och tvingande lagstiftning mot yttrandefrihet samt ett därtill hörande kontrollsystem med uppgift att upptäcka misstänkta fall av yttrandefrihetsmissbruk. Vad detta har med Elvira Madigan att göra vet jag inte annat än att exemplen visar att folk kan bli tokiga på olika sätt.
