I dagarna rapporteras att EU:s handelsunderskott gentemot Kina uppgår till svindlande 1 miljard euro VARJE dag. Nu har Tyskland och Frankrike, de två största ekonomierna i EU, börjat sätta ner foten och Bryssel lyssnar. I sitt tal om tillståndet i unionen nyligen beskrev EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att utvecklingen har nått en brytpunkt. Den ”andra Kinachocken” är här och hotar, enligt henne, att avindustrialisera Europa. Den ”första Kinachocken” följde efter landets inträde i Världshandelsorganisationen (WTO) 2001 och handlade om en kraftig importökning av billigare varor, som kläder och leksaker.
Den nya chocken ser helt annorlunda ut. Den här gången är det i stället Europas avancerade industri som utsätts för tryck. Hon gjorde samtidigt klart att unionen kommer att använda ”alla verktyg till sitt förfogande” för att balansera relationen. Det stora problemet är dock att flera stater/bolag står med ett ben i respektive läger, det vill säga både i EU och Kina, då till exempel europeiska bilmärken har tillverkning i både EU och Kina.
Kineserna har byggt upp en enorm produktionskapacitet inom elbilar, solceller och batterier, och när produktionen växer snabbare än efterfrågan i Kina söker sig överskottet ut på världsmarknaden. I Tyskland ökar oron för att produktion och arbetstillfällen ska försvinna permanent. USA, å andra sidan, har satt så höga tullar att nästan ingen export, av bilar i vart fall, går dit.
Samtidigt fördjupas Europas beroende av Kina inom flera viktiga områden, och landet är den främsta leverantören av omkring en tredjedel av de produkter där unionen är beroende av länder utanför EU. För vissa läkemedel, kemikalier och råvaror överstiger beroendet 90 procent. Och för de så kallade sällsynta jordartsmetallerna är läget katastrofalt; man är nästan helt beroende av Kina.
Detta kan naturligtvis inte fortsätta och nu har EU:s handelskommissionär Maroš Šefčovič just besökt Kina för att reda ut problemet. Man vill ha förenklat tillträde till den kinesiska marknaden, stärkt skydd av EU-företags ekonomiska intressen och begränsningar för EU:s import av kinesiska el- och hybridbilar. Under 2025 skärpte Peking sina exportkontroller på de sällsynta jordartsmetallerna – som utgör viktiga komponenter i vindkraftverk, elbilar och telefoner – som en del av handelskonflikten med USA och nu även EU.
Detta, att euron sakta men säkert är på väg att ”ta slut”, är dock inget nytt. I början av 1800-talet började det engelska Ostindiska kompaniet (och andra kompanier) handla med Kina, via den lilla ön Hongkong. Kina hade en mängd varor, bland annat silke, te och porslin, som var begärliga medan européerna inte kunde erbjuda några bytesvaror som intresserade kineserna – förutom silver. Engelsmännen ville sälja/byta sina nyproducerade produkter från den industriella revolutionen (som började i England), såsom textilier och verktyg med mera, till Kina. Men kineserna vägrade att ta betalt i engelska industriprodukter och accepterade, som nämnts ovan, endast betalning i silver.
För att förbättra handelsläget började brittiska köpmän och handelshus illegalt exportera opium, vilket odlades i den dåvarande engelska kronkolonin Indien. Opium byttes mot kinesiska varor, vilket ledde till ett utbrett missbruk – kanske det första storskaliga narkotikamissbruket i historien. England, och andra europeiska stater samt USA, blev sålunda ”drugdealers”. Kejsaren i Peking beordrade så småningom att allt opium skulle brännas. Så började två opiumkrig som Kina förlorade. Följden blev att flera västerländska länder plus Japan etablerade så kallade enklaver (besittningar) längs Kinas kust, och där gällde enbart engelsk/fransk/japansk/amerikansk lag. Denna tid kallas i Kina för ”förödmjukelsens tid” och detta kan Kina aldrig glömma.
Så, vad kan Europa göra? Ta upp opiumhandeln igen? Knappast. Men det är helt nödvändigt att Europa självt producerar de oumbärliga jordartsmetallerna. Både USA och Europa har nästan helt försummat denna hantering, delvis på grund av att det är besvärliga och miljöfarliga processer.
Men det finns en lösning, nämligen i norra Sverige. Efter framgångsrik prospektering redovisar LKAB i dag mineraltillgångar för sällsynta jordartsmetaller på mer än en miljon ton oxider – den nu största kända fyndigheten av sitt slag i Europa, i Per Geijer-fyndigheten. Detta är den största kända fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller i vår del av världen och skulle kunna bli en betydande byggsten för att få fram de kritiska råmaterial som är helt avgörande för att möjliggöra ”den gröna omställningen”.
Europa saknar i dag helt brytning av sällsynta jordartsmetaller, samtidigt som efterfrågan bedöms öka kraftigt till följd av elektrifieringen. I dag är Europa importberoende av dessa mineral där Kina fullständigt dominerar marknaden, vilket ökar sårbarheten för europeisk industri (och även amerikansk industri).
Vägen till eventuell brytning av fyndigheten är dock lång, där första steget är en ansökan om bearbetningskoncession för Per Geijer-fyndigheten för att ge LKAB rätt till utvinning. Det kan dröja 10–15 år innan brytning kan ske. Man kan bara hoppas att den svenska regeringen, oavsett färg, kan korta ansökningsförfarandet och inte låta särintressen, som samernas renar, stå i vägen.
Per Geijer kan bli Europas viktigaste gruva för kritiska råmaterial.
Time will tell.
