Mohamed Omar

Efter IKEA-morden uppstod en debatt om huruvida medier bör bli mindre restriktiva i sin rapportering om misstänkta gärningsmäns etnicitet och religion. Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, menade att sådan information är viktig och bör komma ut.

Den 11 augusti skrev Gudmundson så här på Twitter:

”Själv vill jag att ursprung rapporteras mer. Nationalism, kultur och religiositet är betydande faktorer vid en hel del våld.”

Denna tweet plockades upp av en rad stora medier som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Sveriges Television, ja till och med av utländska tidningar som danska Politiken och tyska Frankfurter Rundschau. Den ledde också till en tevedebatt om pressetik med Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski.

I debatten ”Är medierna för återhållsamma?” som fördes i Aktuellts kvällssändning den 17 augusti framförde Gudmundson sina argument. Han menade att medierna borde säga mer och inte försöka undanhålla information om etnicitet och religion.

Sådan information kan vara relevant för att förstå vissa brotts motiv och karaktär. Han tog exemplet med en flicka som hittas död efter fall från en balkong. Om flickan har ett ursprung i en folkgrupp med stark hederskultur – som den kurdiska – kan det finnas skäl att misstänka mord av hedersrelaterad karaktär.

Gudmundson nämnde tre kategorier av brott där etnicitet och religion kan vara relevanta att känna till: hatbrott, terrorbrott och den tidigare nämnda kategorin hedersbrott. Om en person blir halshuggen och gärningsmannen visar sig vara muslim skulle det kunna röra sig om en islamistisk terrorattack. Alla muslimer är inte islamistiska terrorister, men alla islamistiska terrorister är muslimer. Om en romsk tiggare från Rumänien blir nerslagen kan det vara relevant att känna till om gärningsmannen är svensk eller rumänsk. Är han eller hon svensk kan överfallet vara ett hatbrott, men är han eller hon rumänsk kan det handla om en uppgörelse mellan tiggare.

Gudmundson påpekade också det relevanta i att publicera IKEA-mördarens kristna religionstillhörighet, som Expressen gjorde bara två dagar efter dådet, eftersom det undanröjde spekulationer om en jihadistisk halshuggning.

Tyvärr bemötte inte Peter Wolodarski något av de anförda, väl underbyggda argumenteten. Han talade istället om att medierna bör hålla sig till sanningen och inte spekulera. Men Gudmundson har aldrig hävdat att medier bör ljuga eller spekulera. Vad han sagt var att medier bör berätta sanningen för att sprida klarhet kring brottets karaktär och förhindra spekulation och ryktesspridning. Jag, och sannolikt många med mig, fick en märklig känsla av att Wolodarski inte debatterade med Gudmundson, utan med någon annan som inte var där – en halmgubbe.

Det som sker när traditionella medier är för återhållsamma i sin rapportering, sa Gudmundson, är att människor söker sig till alternativa medier och till forum som Flashback. Det har han rätt i och det finns statistik som visar på det. I det moderna Sverige växer alternativa medier så att det knakar. Allt fler svenskar tycks uppleva att traditionella medier inte levererar.

För mig kändes det som om debatten växte till att handla om mer än pressetik, ja om en brytning mellan två tider. En tid som är på väg bort, tiden före Internet och sociala medier, representerad av Wolodarski, och en tid som är på väg in, ja som redan har börjat, när allt fler vanliga människor blir allt mindre beroende av traditionella medier i formandet av sin verklighetsuppfattning, representerad av Gudmundson.

Hos Wolodarski såg jag en ovilja att erkänna och förstå betydelsen av de förändrade villkoren, det nya medielandskapet. Han körde mest på som vanligt. Jag tror att det är ett misstag. Pressen från konkurrenterna i de alternativa medierna kommer att öka, inte minska. Medierna som länge har varit trygga i rollen som granskare, har att vänja sig vid rollen som granskade.