Gästskribent Dennis Andersson: Apropå Lars Hässlers ”Politikernas självmål”

SD:s framgångar verkar inte klinga av, skandaler till trots. Från etablerat politiskt håll och även från många journalisters och samhällsdebattörers sida framstår partiets framgångssaga som obegriplig. Men är den verkligen det? Följande resonemang i Lars Hässlers artikel fångar enligt min mening pudelns kärna:

Hur kommer det sig att när fattiga pensionärer – när de ser att invandrare får fri tandvård, fri läkarvård, fria mediciner, fria bussresor (i vissa kommuner) och fria bostäder; förmåner de bara kan drömma om – klagar och bara får kalla handen som svar? Kan det vara så att politikerna har samma attityd som Marie Antoinette hade när de fattiga klagade, ”låt dem äta kakor”? Ja, så är det kanske.

Politikerna resonerar nog att det går så länge det går. Att ändra politik vill de inte, det vore en prestigeförlust. Bättre då att göra självmål även om partierna imploderar och medlemsavgifter och statliga bidrag försvinner. Då är det slut – apres nous, le deluge!

Här tror jag Hässler slår huvudet på spiken. Jag vägrar tro på att snart var fjärde svensk plötsligt blivit fascist och rasist. Förklaringen torde snarare ligga i en åsiktsskillnad mellan den politiska eliten och vanligt folk, en diskrepans som också göder politikerföraktet.

Vanligt folks välvilja har en bortre gräns, oavsett deras ideologiska hemvist. Ett exempel är hur SD skördar framgångar även bland traditionella LO-medlemmar, i synnerhet inom Transports område, partiets fackfientliga inställning till trots. Varför? Vanligt folk märker av eller tycker sig uppleva försämringar i samhällsbygget men möts av moraliska pekpinnar, inte realpolitik. All avvikelse från den av staten påbjudna dogmen, oavsett om det är befogat eller ej, likställs i det offentliga rummet av propagandister som Arnstad med rasism & fascism eller brännmärks som ”brunhöger”, vilket obekväma journalister som Teodorescu, Arpi och Gudmundsson råkat ut för.

En dylik attityd riskerar påtagligt att bli som ”vargen kommer”, till slut har beskyllningarna blivit urvattnade och förlorat sin faktiska betydelse. Vanligt folk ledsnar på att få moraliska pekpinnar och har lika stort förtroende för det politiska ledarskapet som för en pårökt hippie av anno -68 som kallar den lokala bylingen för fascist.

Enda sättet att stävja populismens tillväxt är att bedriva realpolitik, inte kliva upp på moralens höga hästar och titta åt ett annat håll. Gör man det så förlorar man också kampen om den vanliga människans röst.

Bilden är långt mer komplex vad t.ex. Arnstad vill göra gällande. Det är inte bara det svenska kontra det utländska utan medborgare (oavsett etnisk härkomst) kontra en måhända i övermåttan liberal migrationspolitik. Om migrationen hade gått hand i hand med integration och sysselsättning, som den gjorde under de goda åren, så hade varken SD eller denna debatt existerat.

Det politiska etablissemanget försöker ibland försvara migrationspolitiken med att den skulle vara en för samhället lönsam affär. Detta gjordes t.ex. i den forskningsrapport från Arena inför Almedalsveckan där Lars-Fredrik Andersson från den välrenommerade institutionen för Ekonomisk Historia vid Umeå Universitet, mitt eget alma mater, å Arenas vägnar empiriskt påstod sig fastslå att nuvarande immigrationspolitik är ekonomiskt lönsam. Argumentet var ungefär att immigrationen tidigare var lönsam och att den därför borde vara det nu också.

Men förut, under de goda åren efter krigsslutet, rådde arbetskraftsbrist och snabb BNP-tillväxt. Vidare hade svensk industri fortfarande kvar tämligen många mindre kvalificerade arbeten. Idag är det helt annorlunda.

Ekonomen Tino Sanandaji pekade snabbt på de empiriska bristerna i Arena-rapporten:

Arenarapporten använder av oklar anledning inte riktiga data på hur mycket skatt invandrare och andra betalar in, trots att det finns tillgängligt från SCB. I stället har Arena utvecklat en ”modell” och ”antar” vad invandrares skatteintäkter är. Utan att tydligt förklara det gör Arena det absurda antagandet att invandrare med sysselsättning i snitt betalar in samma skatt som inrikes födda. Vi vet dock sedan decennier att så inte är fallet.

Vidare poängterade Sanandaji lite spetsfundigt:

Poängen med att räkna från 1950 är pinsamt uppenbar. Varför inte börja kalkylen år 1250 nästa gång så att vinsterna från de tyska fogdarna och vallonerna kommer med som sig bör i dessa sammanhang?

Vanliga människors bild av situationen överensstämmer troligen mer med Tino Sanandajis uppfattning än med Arenas. Etablissemanget framstår som tendentiöst och propagandistiskt när det försöker hitta förment vetenskapliga nyttoargument för vad som i verkligheten är någon sorts moralisk hållning. Sådant stärker politikerföraktet.

Vanligt folks välvilja har som sagt en bortre gräns och det bör det politiska etablissemanget betänka. Här krävs realpolitik, inte moraliska pekpinnar och demonisering. Annars utkämpar etablissemanget en på förhand förlorad strid.

Dennis Andersson, statsvetare och ekonomisk historiker med Umeå Universitet som alma mater. Han beskriver sig själv som den västgötske bondpojken som bytte jordbruket mot akademin i Björkarnas stad, om än med ena foten kvar i den västgötska myllan. Fackligt aktiv med en borgerlig politisk hemvist, en kontrasternas individ.