Tant Siv

helena

Helena Edlund

Alla visste vem hon var. Hon var Tant Siv. Varken mer eller mindre. Namnet var magiskt. Det kunde sprida en varm känsla av absolut trygghet hos en osäker förstagluttare eller sända kalla kårar nedför ryggraden på den mest hårdhudade mobbare.

Tant Siv.

Jag vet inte vad som stod i hennes arbetsbeskrivning. Förmodligen var hon anställd som rastvakt men för oss elever på Kyrkmons skola var hon närmast ett fenomen, en del av skolan lika självklar som matsalen eller klockan som ringde in efter rasterna.

Så fort någon ramlade och skrubbade ett knä, så fort någon blev retad, när vi behövde en vuxens rättsskipning eller när vi bara behövde en famn att krypa upp i, så sprang vi efter Tant Siv. Hon var tryggheten och rättvisan personifierad. Hon var genuint närvarande och vi lyssnade till henne och lydde varje uppmaning, till och med när hon förklarade att vi inte fick vara i korridoren på rasten eftersom det inte regnade ute.

Mycket tidigt konstaterade vi att hon nog hade ett sjätte sinne. Hon var för det mesta på rätt plats vid rätt tillfälle och eftersom hennes ögon tycktes kunna se genom väggar och hennes öron höra tystaste viskning, hade blotta medvetenheten om hennes existens en dämpande effekt på mobbare, vandaler och allmänt elaka skitungar.

För dem av oss som saknade närvarande vuxna i våra familjer, blev Tant Siv den självklara extramamman. Hon förstod nog mycket väl när vi bara låtsades ha ont i magen, men hon sa aldrig något om det. Hon bara öppnade sina armar, lät oss krypa upp hos henne och höll oss länge, länge. Tills vi var mätta på tröst och värme.

Även om allt annat i våra liv var byggt på sand, så stod Tant Siv fast som urberget.

Så kom beskedet. Tant Siv skulle försvinna. ”Besparingsåtgärder” kallades det visst och när vi frågade vår lärare varför så fick vi bara svaret att det skulle kosta för mycket pengar att ha henne kvar.

En dag var hon bara borta.

För många av oss var det den första traumatiska separationen i våra unga barnaliv. Helt plötsligt fick vi klara oss själva under rasterna. Låt vara att lärarna formellt sett skulle titta till oss, men skolgården förändrades skrämmande snabbt.

Det fanns inte längre några hökögon som vakade över oss, inte längre någon självklar famn att springa till eller person att söka hjälp hos. Vi lärde oss snabbt att det inte var någon idé att springa till lärarrummet, be någon främmande vuxen att leta upp rätt lärare för att sedan vänta på att denne (i protesterande ultrarapid och under ljudliga suckar) skulle avbryta sitt kaffedrickande, klä på sig och gå ut för att säga till någon som för länge sedan slutat retas eller trösta någon vars tårar för länge sedan gråtits slut.

Snart härskade anarkin under rasterna, eftersom mobbarna snabbt lärde sig att det var fritt fram både för fysiskt och psykiskt våld.

Jag vet inte hur många kronor och ören man sparade på Tant Siv, men jag vet att priset jag och mina kamrater fick betala blev högt. Jag vet att hundratusentals elever sedan dess har fått betala priset för den politiska besparingsivern, där lönekostnaden för en Tant Siv betraktas som en ekonomisk belastning istället för den investering det de facto är.

Så här i backspegeln är det Tant Siv jag tänkt på varje gång jag hört resultaten från de senaste PISA-mätningarna, varje gång jag läst om hur skolor inte längre kan garantera säkerheten för varken elever eller lärare och varje gång jag tagit del av att svenska ungdomar mår allt sämre.

Det första stora steget mot skolans förfall togs, i mina ögon, när de valde bort alla Tant Siv-ar.

Det är snart terminsstart. Närmare en miljon skolväskor ska packas. Många packas med glädje och förväntan, men alltför många packas under malande oro.

Därför är detta min önskan för varje skolelev i Sverige: Jag önskar dig ett skolår utan magont och rädsla. Ett skolår fyllt av skratt och studiero. Ett skolår av goda kamrater och duktiga lärare. Ett skolår där du får komma hem till en trygg familj efter skoldagens slut. Ett skolår i en kommun där politikerna förstår att varje sparad krona som drabbar barn och ungdomar, förvandlas till en mångdubbelt större kostnad i framtiden.

Men framför allt önskar jag dig en Tant Siv. En vuxen som ser dig för den du är. Som ser och uppmuntrar dina talanger och gåvor och som med självklar och kärleksfull auktoritet sätter klara gränser för dig när du gör fel. Som med samma varma omsorg om dig delar ut kramar och tillrättavisningar. En vuxen som kan finnas där för dig i ditt människoblivande och växande.

Älskade unge – jag önskar dig en Tant Siv. Av hela mitt hjärta.