Bitte Assarmo

Den senaste tiden har vi hört om hur förorternas kvinnor förtrycks och hur deras frihet inskränks av män som tagit med sig sin patriarkala kultur till Sverige.

Först ut var Zeliha Dagli, och hennes omskakande och upprörande berättelse bekräftades av vänsterpartisten Amineh Kakabaveh som i en debattartikel beskrev hur förorterna nu stöps om i patriarkal form och inskränker kvinnors friheter och rättigheter.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Alltfler får nu upp ögonen för krocken mellan det moderna svenska samhället, där kvinnor bestämmer fritt över sina egna liv, och de värderingar som kommer till oss från kulturer i länder som fortfarande anammar en reaktionär kvinnosyn.

Men samtidigt finns också de motsatta reaktionerna, de som försvarar de reaktionära strukturerna och hellre far ut mot dem som larmar än mot dem som förtrycker.

Ett exempel på det är den artikel som skrevs av vänsterpartisterna Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Hölj Larsen, där de slog fast att det underblåser främlingsfientligheten att peka ut förorten som grogrund för religiös fundamentalism. De aktade sig noga för att nämna Amineh Kakabaveh vid namn men budskapet var naturligtvis klart som korvspad: hennes artikel ogillades starkt och hennes obekväma åsikter skulle kväsas.

Dessa vänsterpartistiska politiker ger alltså hellre fingret åt en partikamrat än erkänner att kulturrelativiseringen har fått förödande konsekvenser för dem som – i motsats till politikerna själva – lever mitt i det mångkulturella samhället. Zeliha Daglis berättelse sopas under mattan eftersom fundamentalism inte ”är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten”.

Som om någon påstått det. Som om det var det Zeliha Dagli sa. Som om det var det Amineh Kakabaveh sa.

Det var det inte. De sa ATT fundamentalismen är vitt spridd i förorten – inte att den enbart finns där. Men man läser det man vill läsa, och uppenbarligen ville inte Dinamarca, Höj Larsen och Etzler läsa innantill utan göra sin egen tolkning.

Det intressanta är inte att de beter sig på detta sätt. Det intressanta är varför de gör det. Varför är de så angelägna om att smutskasta dem som larmar?

Det kan vara frestande att ge sig in i konspirationsteorier och annat spännande, men svaret är förmodligen långt mycket simplare än så. De är helt enkelt bara rädda för att ge sig i kast med det verkliga problemet. Det är helt ofarligt att ge sig på en maktlös kvinna som Zeliha Dagli och förringa henne. Vad kan hon sätta emot tre mäktiga politiker? Vad kan ens en ensam partikamrat sätta emot? En grupp män är en helt annan sak. De utgör en maktfaktor, inte minst om de har en moské eller kyrka bakom sig, och då blir det genast mer besvärligt.

Därför ger vänstern hellre fingret åt maktlösa kvinnor än åt mäktiga män. För hur det ser ut i förorterna bryr de sig inte det minsta om. Det är ju så mycket enklare och bekvämare att sitta på sin höga position och tala om värdegrunder och rättvisa än att verkligen sträva efter det i praktiken.