Patrik Engellau

Jag har sysslat en hel del med de rubricerade verksamheterna, med bistånd som praktiker under ett decennium i olika världsdelar, med välfärdspolitik som analytiker och fascinerad betraktare under, tja, hela mitt vuxna liv.

Egentligen är de två verksamheterna samma sak. Det handlar om att stater ska hjälpa eftersatta att höja sig till givarens ekonomiska, sociala och kulturella nivå. Det enda som skiljer verksamheterna åt är att mottagaren i det ena fallet finns utomlands, medan vederbörande i det andra fallet finns inom givarens nationella gränser.

Verksamheterna i sin nuvarande form uppstod ungefär samtidigt, nämligen efter andra världskriget. Biståndet började med Marshall-hjälpen. Efter kriget låg Europa sönderbombat. De hjälpsamma och vänliga amerikanerna beslöt att ge sina gamla allierade och fiender ett handtag, närmare bestämt tolv miljarder dollar, för att underlätta återuppbyggnaden. Planen fick namn efter USAs utrikesminister George C. Marshall.

Marshall-hjälpen blev en fantastisk framgång, vilket enligt min uppfattning berodde på att tysken och de andra européerna hade utvecklingen i blodet. Tysken var besatt av tanken på Wiederaufbau (återuppbyggnad) och när han fick en amerikansk biståndsspade så han slapp plocka tegelstenar med händerna gick det mycket fortare.

I ungefär samma veva hände en annan stor grej i världen, nämligen att de gamla kolonialmakterna tvingades släppa sina kolonier fria. Med Marshall-hjälpens succé i tankarna bestämde sig i-världen med USA i spetsen för att göra biståndstricket en gång till i u-världen. (Varför det skulle gå så mycket bättre med u-hjälp än med kolonialism var det aldrig någon som frågade sig eftersom kolonialismen till sin natur ansågs ond medan biståndets anda var god.)

Verksamhetens inre logik framträdde för mig när jag under ett antal år hade ansvar för det svenska biståndet till Guinea-Bissau. Jag upptäckte då att afrikanen, till skillnad från tysken, inte hade någon återuppbyggnad i sinnet eftersom det inte fanns någon raserad utveckling att återskapa. Afrikanen ville gärna njuta utvecklingens frukter, men han visste inte hur man odlade dem.

För landets regering blev biståndet som ett nyupptäckt oljefält. När oljeinkomster flödar slipper regeringar försöka organisera sina länder så att deras ekonomier blomstrar och regeringarna får skatteintäkter. De har ju pengar även utan skatteintäkter. Bistånd fungerar som olja. Biståndet gjorde att regeringen i Guinea-Bissau klarade sig utan skatter från medborgarna. Om en regering inte behöver skatter kan den bespara sig det arbete som det innebär att inrätta sådana förhållanden att folket kan jobba, tjäna pengar och betala skatter. Regeringen fick biståndet för att utveckla folket men använde det för att slippa göra detta. (Jag överdriver lite för att få fram poängen, men detta var den grundläggande mekanismen.)

Den brutala slutsats jag drog var att biståndets effekter inte beror på biståndet i sig utan på mottagarens mentalitet och situation. Tyskarna och afrikanerna hade olika mentalitet och situation. Det kan verka rätt självklart, men det är något som över huvud taget inte diskuteras i biståndsbranschen, tro mig. Mentaliteter får man inte tala om. Därför tvingas branschfolket försöka hitta orsaken till biståndets misslyckanden i givandets tekniker, till exempel vilka projekt eller program man ska välja och hur kontrollen ska gå till. Men hur biståndsgivandet tekniskt organiseras spelar inte så stor roll om fundamenta inte är på plats.

Jag tror att det är samma sak med välfärdspolitiken. Effekterna beror på vad mottagarna har i skallen. Om den omtänksamma välfärdsstaten ger ett bidrag till någon som avser att förkovra sig för pengarna för att sedan stå på egna ben så har bidraget troligen haft god verkan. Men om mottagaren inte hyser några planer på att utveckla sig och stå på egna ben, utan tvärtom använder bidraget för att slippa göra just detta, så ändras hela spelet. I det förra fallet drar givaren och mottagaren åt samma håll, i det senare blir det dragkamp och motsatsförhållande.

Det finns påtagliga likheter mellan Guinea-Bissaus regering och tredskande välfärdsklienter i Rosengård. Man bör inte se ned på dem. De är inte dumma i huvudet, de är rationella. De har inrättat sig efter omständigheterna och funnit en acceptabel försörjningsnisch.