Krister Thelin

Det finns få saker som engagerar så mycket som brott och straff. Här kan var och en vara sin egen expert. Det handlar ju bara om “sunt förnuft”. Men den enes förnuft kan vara den andres oförnuft. Och få saker inbjuder så till politiska utspel som gräsliga gärningar, där allmänheten anses kräva “hårda tag”, d v s längre straff.

Just nu, när Justitiedepartementet grubblar på hur vi skall komma till rätta med våra hemgrodda jihadistresenärer, och samtidigt som den så kallade Hagamannen villkorligt frigivits och fått rätt att också vistas i sina gamla jaktmarker, flödar ledarspalter och sociala medier över i ett ohämmat tyckande på straffrättens område. KD:s nya ordförande fångade skickligt upp tidsandan, när det gäller jihadisterna, och lovade i sitt Almedalstal en ymnighet av hårda tag, som fick SD att belåtet humma med och partikamraten (före detta KD) advokaten Peter Althin att närmast få hjärtsnörp. I det följande skall jag lufta mitt eget tyckande i saken.

1. Det finns ingen entydig (svensk) kriminologisk forskning som påvisar att fängelsestraff har några nämnvärda positiva effekter, tvärtom. Forskarna, vilka som regel har vänsterböjelser, återfinns gärna i gärningsmannens ringhörna och framhåller att denne oftast blott är ett offer för olyckliga ekonomiska och sociala omständigheter. Straffet har enligt denna konventionella visdom enbart nedbrytande och ingen preventiv effekt. Konstigt nog gäller det inte vissa brott, framför allt sexualbrott, då den mest ömsinta vänsterdebattör (eller “forskare”) med fradga runt munnen kan höras larma om strängare straff. Det längsta forskningen kan sträcka sig är att medge att inlåsning (inkapacitering) förhindrar återfall. Men med en genomsnittlig återfallsprocent på 65 är det ingen liten sak. Någon förståelse visar forskningen i vårt land dock sällan för att brottsoffret genom straffet kan och skall ges upprättelse (straffets retributiva verkan), och att brott och straff i detta hänseende bör stå i ett proportionerligt förhållande (utom som sagt när det gäller vissa typer av brott, som exempelvis ledarskribenterna själva starkt tar avstånd ifrån).
2. Fängelsestraff är dyrt. Ca 5 000 kr per fångdygn. Det ogillas därför starkt av finansdepartementet.
3. Svenska domstolar, fullt medvetna om 1 och 2, och skolade i en mycket humanitär tradition sedan Oscar I:s dagar (han som låg bakom 1864 års strafflag), en tradition som förstärkts och förädlats av en rad socialdemokratiska justitieministrar i modern tid, en del giganter som Karl Schlyter, andra mindre så som Lennart Geijer, har som fast praxis att alltid döma i nedre tredjedelen av straffskalan: påbjuds för visst brott straff exempelvis mellan sex månader och två år, blir domen normalt runt åtta månader.
4. Justitiedepartementet, också väl medvetet om 1-3 ( och särskilt 2), har en väl utvecklad teknik att hantera fall, där ministern gjort utspel om stränga straff och allmänheten förväntar sig lagändring. Tjänstemännen föreslår som regel att maximistraffet (!) i straffskalan höjs, exempelvis från två till fyra år. Finansdepartementet ger klartecken, eftersom förväntan är att domstolarna fortsätter med att utdöma straff i nedre delen av skalan (och förhoppningsvis kompenserar i det utvidgade spannet), så att straffet landar på åtta månader i alla fall. Men detta vet ju inte TT, ledarskribenterna och väljarna som alla gläds åt den visade politiska handlingskraften. Och skulle någon domstol vara för djärv, rättar hovrätten och i sista hand högsta domstolen till straffmätningen, så att den, ändringen till trots, alltjämt ligger på normalsvensk humannivå.
5. För att det skall bli resultat i en lagreformerad straffhöjning är det minimistraffet (!) i brottsbalken som skall höjas. Men då blir det som sagt var dyrt.

Min egen syn på dessa ting, hyggligt förtrogen som jag är med 1-5, är att straff behövs. Vi har inget annat vapen, trubbigt som det än må vara, att som samhälle visa vår kollektiva avsky och ge brottsoffren upprättelse och gärningsmannen vad dennes brott förtjänar. Och vi bör inte skygga för långa straff. Tiden kan den dömde använda för förkovran, vård och utbildning. Förr eller senare släpps han eller hon ut. Det bör dock, jämfört med nu, vara mer senare än förr. Och vid vissa brott aldrig. Visst, korta fängelsestraff kostar också mycket, men i en del fall är det de enda som biter, där alternativa och icke frihetsberövande påföljder inte räcker till, inte minst för vissa ungdomsbrottslingar, på vilka nu socialtjänstens omvårdande insatser har föga avhållande effekt. Och med klara och tydliga lagar på denna punkt, kommer domstolarna att döma rätt, även om det för många domare kommer att ta emot. Straff skall vara rättvisa – och får kosta.