Patrik Engellau

För ett tag sedan skrev jag att alla politiska partier verkar vara emot arbetslinjen även om de påstår motsatsen. Vad menar jag med det?

Wikipedia förklarar att arbetslinjen innebär att ”arbete ska prioriteras framför bidrag” samt att ”alla riksdagspartier står bakom arbetslinjen”.

På ytan verkar detta invändningsfritt, men om man funderar lite inser man att det är luriga formuleringar. Vem är det som ska prioritera arbete framför bidrag? Det finns två tänkbara kandidater: folket och politikerna.

Om man frågar folket, till exempel mig, vad vi prioriterar är svaret självklart. I valet mellan att leva av eget och av andras arbete väljer människan nästan undantagslöst det senare alternativet om villkoren är likvärdiga. Om man får välja mellan 70 000 kronor i månaden som lön för arbete och samma summa som bidrag tar man hellre bidraget.

Se bara på alla politiker som erbjuds pension på villkor att de inte arbetar, vad väljer de?

Jag vet att det finns en massa människor som arbetar i stället för att leva på bidrag, men det beror bara på att bidragen är för små för att vara konkurrenskraftiga. Att kloka människor – om villkoren är likvärdiga – föredrar bidragen beror naturligtvis på att bidragen ger fri tid och därmed handlingsfrihet. Man kan klättra i berg eller bli musiker eller forskare. Västvärldens framsteg beror inte minst på att ett antal dugliga människor inte tvingats in i Grottekvarnen, utan till följd av egen förmögenhet eller motsvarande kunnat leva av andras arbete och därmed fått chansen att förkovra sig själva och världen.

Så satsen ”prioritera arbete framför bidrag”, alltså arbetslinjen, måste gälla politikerna. Det är politikerna som ska försöka förmå folket – beslutsfattarna själva undantagna, såklart – att jobba i stället för att leva på bidrag.

Men eftersom kloka människor själva hellre tar bidragen såframt bidragen uppfattas som tillräckliga är denna arbetslinje utsiktslös.

I själva verket följer politiken en sorts låtsasarbetslinje som innebär att folk får bidrag för att låtsas arbeta, till exempel i något program som drivs av Arbetsförmedlingen. Widar Andersson skriver: ”När jag ögnar igenom ett par decenniers regleringsbrev och instruktioner som Arbetsförmedlingen får av regeringen varje år så framkommer det övertydligt att den arma förmedlingens roll alltmer har blivit att genomföra arbetsmarknadspolitiska program som regeringen har bestämt”.

Grundfelet är att politikerna fått för sig att en av deras huvuduppgifter är att ge folk arbete. ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete”, står det i regeringsformen. Kloka människor, som alltså hellre vill ha bidrag än arbete om bidragen är tillräckliga, kan därmed försätta politikerna i en utpressningssituation. ”Din huvuduppgift är att ge mig ett arbete”, säger den kloka människan till politikern, ”men eftersom du inte lyckas så måste du ge mig bidrag”. Att se till att man inte får ett arbete är en smal sak för en klok människa.

Men även politikern kan tänka och upprättar därför ett system med olika låtsasjobb som kallas arbetsträning eller utbildning, allt för att djävlas med de kloka människorna så att de åtminstone inte får fri tid.

Det är denna ovärdiga armbrytning mellan medborgare och politiker som i vårt land kallas arbetslinjen.

I det goda samhället jobbar folk dels för att de lärt sig att bra människor inte vill ligga sin nästa till last, dels för att nästan håller koll och bara försörjer dem som av ett oblitt öde dömts att inte klara livhanken på egen hand. ”Gör din plikt, kräv din rätt” är en lämplig socialdemokratisk devis för det goda samhället.