Sluta gnäll på kommunerna!

Annika Borg

Annika Borg

I höstas höll jag ett föredrag för kvinnliga kommunpolitiker. Det vardagliga arbetet på den kommunala politiska nivån är inte alltid en dans på rosor. Trängda från såväl huvudstadens politiska etablissemang som de lokala medborgarna, väljer en del att vända politiken ryggen. Rekryteringen till kommunala uppdrag är inte heller den enkel. Färre är intresserade. Inte minst yngre personer.

Det är inte konstigt. För en kommunal politiker kan medborgarnas missnöje – rättmätigt sådant eller ej – få konsekvenser för den som till exempel har ett företag. Kunderna kan minska. Ilskna mejl, telefonsamtal och besök hör inte till ovanligheterna. Hot förekommer också. De som fortsätter gör det för sitt engagemang, ett engagemang som inte sällan skapar stress av olika slag. Det var sådan stress mitt föredrag handlade om. Skribenten Sakine Madone skrev härförleden en krönika om att vi borde vara tacksamma för och lyfta fram våra kommunpolitiker istället. Jag håller med henne.

Nu är politiker folkvalda, ansvar ska naturligtvis utkrävas och en dialog har medborgarna rätt att förvänta sig. Men om situationen blir sådan att politiker hoppar av och rekryteringen går sämre, är det ett demokratiskt problem. Kommunalpolitiker befinner sig i direkt närhet till människor, det gör att missnöjen blir direkta och konkreta.

På långt avstånd från de mindre orternas politikerliv befann sig våra folkvalda på riksnivå under Almedalen. Det var magstarkt att se en solbränd Jan Björklund stå i roséljuset och skälla på kommunerna för att det inte sköter sitt jobb angående skolorna. Jag var ingen vän av kommunaliseringen av skolorna. Men nu är vi där och kommunerna sliter för att få det att fungera och möta det ”utmaningar” (nysvenska för problem) som finns och den ström av direktiv, uppfattningar och pekpinnar som ständigt regnar ned. Björklund var inte ensam om sitt gnäll. Det var snarare en samstämmig kör.

Om något så illustrerar detta det glapp som existerar: I solen, samvaron och ryggdunkandet står våra rikspolitiker och skäller på de som nu under sommaren ska få till det så att verksamheter kan komma igång till hösten och fungera.

Skolan dras helt klart med en rad problem. En av svårigheterna är planeringen. I många mindre kommuner har man tagit ett stort ansvar för ensamkommande barn och ungdomar. På sina håll kan de utgöra en stor del av en klass. För att ta emot i skolan krävs resurser av olika slag, och dessa resurser ska kommunerna inte sällan med kort varsel skaka fram.

Mitt i denna korseld av protestlistor mot eller stödlistor för nya asylboenden och mottaganden står dagligen våra kommunpolitiker och försöker sköta sitt uppdrag.

En annan som gnäller på skolan, och som dessutom har en totalt verklighetsfrånvänd bild av hur saker fungerar, är utbildningsminister Gustav Fridolin. Miljöpartiets program proklamerar att ”alla har rätt att lyckas” i skolan. Det är att fullständigt negligera en annan svårighet skolorna brottas med: det godkända fusket. Kortfattat ligger det till så här: Elever fuskar och andra elever tycker det är ok om man annars inte skulle klara sig. OCH lärare och skolledning kan också signalera att det är i sin ordning att fuska, eftersom man har krav på sig att vara en attraktiv skola där elever ”kommer igenom”. Dagens system har skapat detta. Det visar forskningen (läs mer HÄR). MP:s agendasättande politik kommer att förvärra ett läge där ett betyg inte längre går att lita på och partiet verkar inte förstå att detta blir konsekvensen av att ”alla har rätt att lyckas”.

Det borde vara obligatoriskt för vår politiska elit att göra prao hos sina kommunpolitiska kollegor på mindre orter i Sverige några veckor varje år. Förlägg en av dem till Almedalsveckan. Det finns rosévin i Fliseryd och Dorotea också.

Läs också Widar Andersson HÄR.