Bitte Assarmo

I skrivande stund är det tio år sedan terrorn slog till i London. 52 döda och 700 skadade när extrema islamister bestämde sig för att slå ett slag mot den västerländska demokratin genom att mörda mängder av oskyldiga människor.

I december i år blir det också fem år sedan samma sak hände i Stockholm. Jo, just samma sak. Det kan så vara att självmordsbombaren på Drottninggatan var en teknisk analfabet som inte lyckades ta med sig någon annan människa in i döden gör nämligen inte hans dåd mindre allvarligt. Hans syfte var precis detsamma som Londonterroristernas, att mörda oskyldiga människor i sin religions namn.

Trots detta – och trots att terrordåden på europeisk mark, mot västerländska demokratier, blir allt fler – tycks svenska journalister drivas ett behov av att förminska det som sker. Ingen har väl kunnat glömma Göran Greiders drapa där han framställde Mohammed Merah – den islamistiske terroristen som mördade judiska barn i Toulouse – som ett offer för samhället och, givetvis, för Israel. Det faktum att Dalademokraten tog bort hans artikel från webben gjorde bara de infantila dumheterna ännu tydligare. Men Greider är inte ensam.

I slutet av juni skedde ett terrordåd på en strand i Sousse i Tunisien, bara några månader efter attacken mot Bardomuseet. Den tunisiska regeringen svarade snabbt. Stängningar av moskéer med radikaliserad framtoning samt ökade polisiära och militära insatser i kampen mot terrorn. Och vad har svenska journalister att säga om det?

Studio Ett i P1 visar tydligt vad de anser om saken. När en terrorforskare från Kings College intervjuas är det uppenbart vart intervjuaren vill leda samtalet. När hon redogjort för det åtgärdspaket som den tunisiska regeringen tagit fram fortsätter hon beskäftigt:

– Men man möter våld med våld? Men att förvandla stränder till någon sorts militärförläggningar och ha poliser som patrullerar, vad skickar man för signaler då?

Det tar ett par sekunder innan jag förmår ta in vad det är hon säger. Själv känner jag ju främst att de signaler man skickar ut är att man bryr sig om oskyldiga människor, om samhällets fortsatta existens, om turismen som näring. Sedan blir jag full i skratt. Tycker hon att terroristerna ska belönas med saft och bullar och dialogpolis?

Men så inser jag vad det faktiskt är hon säger, om än mellan raderna: att terrorutsatta regeringar borde vika ner sig, falla på knä, i praktiken belöna våld med vänlighet. Och det är ytterst oroväckande.

Eftersom hon inte får något gensvar från terrorforskaren, som vidhåller att Tunisien inte har något annat val, byter hon snabbt samtalsämne. Men att frågan överhuvudtaget kom upp är illa nog. Att en svensk journalist, som är anställd av statsägd radio, antyder att det är fel att försöka skydda befolkningen mot terrordåd. Att regeringar hellre borde tänka på vilka ”signaler” de sänder ut.

Det är dags att Studio Ett börjar fundera på vilka signaler de sänder ut.