Terrordåden som skakar världen

helena

Helena Edlund

Jag satt och solade mig inne på Camp Northern Lights när de första skotten föll. Det var den 1 april 2011, klockan var fyra på eftermiddagen och i Mazar-e Sharif var fredagsbönen avslutad. Fredag var vilodag även för oss svenska utsända, därav det slöa tempot.

Skottlossning i Mazar hörde inte till vardagligheterna. Det verkade komma från centrum, några kilometer bort. Intensiv skottlossning, patronvis eld blandat med automateld. Så en kort paus innan det började på nytt. Länge, länge lyssnade vi. På helspänn, redo att reagera om någon order skulle komma.

Men ingen order kom, och skotten tystnade så småningom.

Först någon timme senare började det viskas om vad som hänt. Efter fredagsbönen hade hundratals våldsamma demonstranter attackerat UNAMA-kontoret. De fyra nepalesiska gurkhasoldaterna som befunnit sig i vakten hade beordrats att inte öppna eld och eftersom en gurkha alltid lyder order hade de alla dödats. Demonstranterna hade stormat byggnaden. De hade sedan tagit sig ner i källaren där UNAMA-personalen sökt skydd i ett så kallat safe room. Förgäves.

Angriparna hade lyckats forcera ståldörren och ta sig in. Den ryske chefen för UNAMA-kontoret hade misshandlats men hans liv hade skonats eftersom han reciterat koranverser på arabiska. De övriga hade inte samma tur. Rumänske Filaret Motco, svenske Joakim Dungel och norska överstelöjtnanten Siri Skare hade mördats. Kallblodigt. När det senare viskades om detaljerna bland stabsofficerarna hördes kommentaren: ”Bara inte media får reda på vad som hände…”.

Några dagar tidigare hade Joakim och Siri suttit på möte hos oss. Joakim som just anlänt till Afghanistan hade som vanligt försökt peppa oss om afghanernas förmåga att skapa stabilitet. Siri hade bara några veckor kvar i Mazar. Hon var trött på Afghanistan och hon längtade hem. Hem kom hon visserligen, men i en kista.

Vetskapen om att några av de där skotten jag hörde, var skotten som dödade mina kollegor och vänner är inte helt lätt att bära och jag har många gånger tänkt på hur de måste ha känt sig där inne i skyddsrummet, det där ögonblicket när de förstod att ståldörren skulle ge vika.

Den 18 mars i år dödades 23 personer och ett femtiotal skadades under ett gisslandrama i Bardo-muséet i Tunis. Bardo – det som var mitt museum under min tid som utfärdsguide i Tunisien. Då var jag på Bardo varje vecka och jag älskade det. Jag krigade med personalen i biljettluckan för att inte bli lurad på entréavgifter och jag vallade turister genom myllret av kulturskatter och romerska mosaiker.

När jag inte drillade turister i historia i Tunis och Kartago eller kuskade runt på tvådagars safariturer, gjorde jag allt det som reseledare vanligen gör. Jag besökte hotellen, sålde utfärder, körde bagage och tog emot klagomål om allt från droppande kranar till påflugna mattförsäljare. Många av hotellen låg vid stranden i Port el Kantaoui. Igår, fredag, iscensatte två gärningsmän en massaker på den stranden. I skrivande stund uppges 38 personer ha dödats och ett trettiotal ha skadats.

Redan då, för över tio år sedan, diskuterade tunisierna det växande motståndet mot turismen. Under luncherna berättade busschaufförerna om hur många tunisier, främst på landsbygden, upplevde turismen som en ren provokation. På landsbygden gick tiden sin gilla gång och människor var generellt sett djupt traditionella. Just detta gjorde dem eftertraktade. När turistbussarna plötsligt började stanna i byarna för att gästerna skulle få valuta för utfärdspengarna och få ”uppleva det genuina Tunisien”, togs det emot med blandade känslor. Visserligen fick den lokale caféägaren ett uppsving, men många upplevde att halvnakna och respektlösa västerlänningar betraktade dem och deras livsstil som man betraktar djur på ett zoo.

Men turismen var, då liksom nu, en oerhört viktig inkomstkälla för landet och chaufförerna oroade sig för vad som skulle kunna hända om de konservativa lät missnöjet övergå i handling.

Vi är där nu.

Insikten är tung att bära och känner jag mig bara så sorgsen. Sorgsen över alla liv som släckts och alla familjer som förlorat familjemedlemmar på det mest meninglösa sättet av alla. Sorgsen över att mina goda minnen från dessa platser har fläckats blodröda av människors förmåga till gränslös ondska. Men där finns också sorgen över att människor faktiskt är beredda att döda och döda urskiljningslöst för en ideologisk övertygelse.

”Problemet är att det är så oändligt många gärningsmän att bevaka” konstaterade terrorforskaren Hans Brun i Aktuellts 21-sändning. Det var det sista jag ville höra just nu.