Ilan Sadé

I onsdags förklarade två ordförande för två konstnärsorganisationer på DN Debatt att det offentliga, det vill säga skattekollektivet, bör köpa mer konst och betala högre apanage…ursäkta, arvoden, till konstnärerna. Inget underligt eller klandervärt i det. Ta det för vad det är. Jag antar att medlemmarna i dessa organisationer förväntar sig att deras ordförande ska främja deras ekonomiska intressen. Att få in en artikel på DN Debatt är väl inte fy skam.

Det anmärkningsvärda med artikeln är den självuppfattning som kommer till uttryck i de skäl som anförs för att stat och kommun ska försörja konstnärer som inte får sina tavlor sålda.

Innan vi går in på hur dessa två ordförande ser på sig själva och sitt skrå, vill jag förtydliga en liten sak om mitt eget förhållande till konst. Jag har ett förhållandevis stort konstintresse, i synnerhet när det gäller äldre epoker och den tidiga moderna konsten. Besök på konstmuseer är en självklar del av en lyckad resa till storstaden. Trots detta – eller snarare just därför – får jag nippran av denna typ av ge-oss-pengar-artiklar.

Konstnärsorganisationerna anser att deras medlemmar får för lite betalt, vilket anses vara skattebetalarnas fel, vilkas politiker inte i tillräcklig mån använder deras pengar för att stödköpa sådant som ingen vill betala med egna pengar, som ska fylla konsthallar där ingen vill betala för inträdet. Får man i all ödmjukhet ställa den förbjudna frågan? Kan det möjligen vara så att ingen köper konsten för egna pengar eftersom den håller så dålig kvalitet? Detta eftersom skrået till stor del lever av offentliga medel, med en beställare som inte betalar med egna pengar och inte ställer krav på kvalitet, eftersom detta anses vara – för att saxa ur artikeln – ”ett hot mot den fria konsten” och att ”politiker i högre grad styr över konstens innehåll och sätter principen om en armlängds avstånd ur spel”?

Tänk dig själv att du har bestämt dig för att köpa in ett konstverk att hänga på den tomma väggen i vardagsrummet. Du har ett brinnande konstintresse och har avsatt några tusen kronor för att kunna inhandla ett passande verk. Du besöker ett galleri, där du kommer i kontakt med en bildkonstnär. När du går runt och granskar de verk som ställs ut, vänder sig plötsligt konstnären till dig och kräver att du ska betala honom tio tusen kronor i förskott för leverans av ett verk vars skiss du starkt ogillar. Om du invänder att du inte har lust att köpa detta verk, utan är intresserad av någonting annat och därtill påtalar att priset är något för högt, väser den fräcke skönanden att yttrandefriheten och demokratin är på väg att gå under och att det är ditt fel att han är tvungen att arbeta som skötare på ett vårdhem.

Just detta är de två ordförandenas budskap i DN-artikeln, med den skillnaden att kraven och anklagelserna inte riktas mot en viss person, utan mot skattekollektivet. D v s mot oss alla.

Nu står ju visserligen konsten över tarvligheter som samhällsekonomi, försäkrar vidare artikelförfattarna, men de inskärper ändå att ekonomin gynnas av att ge checkar in blanco till denna demokratins räddningskår. Det lustigaste argumentet inom denna domän måste ändå vara det att en välutbildad skönande som jobbar inom vården eller

handeln sägs förhindra att sämre utbildade personer får jobben, vilket anses vara usel sysselsättningspolitik. Detta är onekligen en ny variant på temat att bekämpa arbetslöshet: ge bidrag till den som vill ha bidrag, så att det uppstår en vakans till den som vill ha jobb.

Ty konstnärer som inte får sina tavlor sålda är helt enkelt genier som samtiden saknar förmåga att uppskatta, som därtill belastar samhällsekonomin extra mycket om de råkar ha ett jobb. Det är rättvist att låta dem göra vad de vill och låta dödliga människor som är bättre anpassade för vård och handel försörja dem.

Tror ni att allmänheten är mer taggad att lägga pengar på konst nu?

http://www.dn.se/debatt/battre-att-konstnarer-arbetar-med-konst-an-i-handel-och-valfard/