Thomas Gür

Kan man hysa tacksamhet till ett land?

När jag säger att jag hyser tacksamhet till Sverige, vilket jag gör, syftar jag givetvis inte på åkerarealen, fyrarna i territorialvattnen, granarna i skogen eller de furufnattar som bebor dem. Begreppet ”Sverige” står för nationen, dess historia och nutid, dess institutioner och dess folk, såväl de levande som de som vilar under kyrkohällen och som gjort Sverige till vad Sverige är.

Är det då inte idéerna jag hyser tacksamhet till? Alltså inte människorna, kollektivet utan de idéer som format Sverige…

Men idéerna är ju inte oberoende av människorna, utan de bärs fram av dem. Inte av dem alla, inte var och en av dem, men så som en generalisering.

Det är ingen slump att Sverige är ett av de länder i världen som uppvisar de högsta nivåerna av tillit mellan människor, att det är ett av världens mest toleranta, öppna och accepterande länder, eftersom de människor som bebor landet och utgör nationen i allmänhet är toleranta, öppna och accepterande och hyser tillit till varandra. Inte alla, inte var och en – det är en generalisering – men så som en generalisering vederläggs den inte av undantagen. Lika litet som generaliseringen ”män har större fötter än kvinnor” vederläggs av att man säkert kan visa upp åtskilliga män med skostorlek 38 och åtskilliga kvinnor med skostorlek 42.

Sålunda kan man och bör man hysa tacksamhet till Sverige, framför allt om man haft förmånen att få bli mottagen, välkomnad och accepterad.