Om den goda disciplinen

Krister

Krister Thelin

De återkommande rapporterna om allvarlig “gängbrottslighet” i våra storstadsområden riskerar att bli så många att vi trubbas av. Det händer ju i “utanförskapsområden”, varav en del (55 stycken) av rikskriminalpolisen betecknats som områden där lag och ordning helt upphört. De flesta av oss är inte direkt berörda. Det onormala riskerar att bli det normala genom en tröttsam värdeförskjutning. En starkt bidragande orsak till avtrubbningen är att det allmänna (“samhället”) tycks ha abdikerat. Rapporterna om skjutningar, dödsfall och annan “gängrelaterad” brottslighet följs av en dokumenterad oförmåga att förhindra brottsligheten och lagföra förövarna. Sakta vänjer vi oss, och ett nytt normalläge uppstår: i vissa delar av landet grasserar brottsligheten och Polisen förefaller oförmögen att göra något åt saken. “So what”? Och om den hyggliga medelklassen inte direkt är berörd blir det på sin höjd ett obehagligt bakgrundsbrus i mediernas nyhetsrapportering, inte så skild från naturkatastrofer och olyckor i avlägsna länder.

Förklaringar till “gängens” härjningar saknas dock inte. En bataljon sociologiska forskare och socialarbetare står ständigt redo med bekymrade analyser: socioekonomiskt utanförskap är den vanligaste förklaringsmodellen ( inklusive bristen på fritidsgårdar, briljant illustrerad i denna Lorrysketch: https://www.youtube.com/watch?v=WMZdA-b2Vdw). Och alla är ense om att samverkan mellan skola, sociala myndigheter och polis är nyckeln. Projekt startas och välfärdsstatens alla professionella aktörer är igen mycket sysselsatta. Men resultaten tycks utebli.

Låt mig ge ett alternativ till den nuvarande handfallenheten.

Den yrvakna insikten att vissa av våra bibliotek blivit värmestugor och ofrivilliga fritidsgårdar, där normal verksamhet inte kan bedrivas på grund av ordningsstörning har orsakat debatt. Och här blottläggs en orsak också till “gängbrottsligheten”: Oviljan att sätta gränser och tillrättavisa dem som träder över. Eftergivenhet, passivitet och konflikträdsla kläs i en empatisk och förstående dräkt samt maskerad som en önskan att inte “kränka” den enskilde unge. Det är här ingen skillnad mellan en skräckslagen bibliotikarie eller en lärare i en multikulturell och svårhanterad skolmiljö. Och den “stökiga” minoritet som är snabb med att identifiera vuxenvärldens abdikation gör det i tidig ålder och exploaterar friheten i det normlösa tillståndet, med ordningsupplösning och brottslighet som följd. För att bryta denna på sikt destruktiva samhällsutveckling räcker det med ett par enkla grepp.

1. Disciplin behöver stå i fokus skolorna. Goda förebilder finns från Storbritannien och USA, där vissa som hopplösa ansedda skolor vänt trenden genom att upprätthålla disciplin och skapa lugn och ro i klassrummen. Alltså, fram med pekpinnar, anmärkningar och skoluniformer ( med de senare utjämnas också de iögonfallande ekonomiska skillnader som ibland generar rån elever emellan, förutom att de har en praktisk fördel på morgonen för jäktade föräldrar).

2. Polisen behöver en lokal, robust och uthållig närvaro samt stöd från andra institutioner, främst skola och socialtjänst, för att bryta den brottsliga gängkulturen. De lagliga verktygen finns i lagen om vård av unga och brottsbalken. Använd dem för att tidigt identifiera ledarna, isolera dem och sätta dem på ungdomshem för studier och arbete i stärkande lantlig miljö, lång bort från storstadens frestelser. Elevhemmen bör också utformas mera som “boot camps” för att ge den bästa uppfostran för testosteronstinna unga män med överdriven och missriktad självuppskattning. Hasselakollektiven har i Sverige uppvisat goda resultat. Följ dem.

Det är lätt att ge råd, men svårare att genomföra. Men dessa två förslag innefattar egentligen bara en enda sak: Vuxna måste igen våga vara vuxna och tillrättaföra de unga, särskilt om de vuxna har en funktion med formell auktoritet. Ett samhälle som inte inser det har dömt sig självt till ett civilisationsförfall. Det är lätt att riva ner, svårare att bygga upp. Låt oss börja med att bygga upp en ny grundläggande attityd: Empatisk disciplin. För de ungas och allas vår skull.