Gästskribent Kristina Jongäng: SKA OFFENTLIG SEKTOR LEVERERA GOD SERVICE ELLER TA HAND OM ARBETSLÖSA?

DSC_0236

Kristina Jonäng

Det finns en stor motsägelse i allt som jag möter i svensk politik och som säkert allmänheten också märker i sin vardag. Det är motsägelsen mellan å ena sidan kravet på att offentlig sektor ska vara en buffert för att dölja arbetslöshetsstatistik och å andra sidan kravet på att vi alltid ska ha högsta kvalité på all service som offentlig sektor levererar. Det senaste utspelet från statsminister Stefan Löfven om att kommuner och landsting ska köpa varor och tjänster från leverantörer som anställer långtidsarbetslösa tydliggör den motsägelsen.

På lokal och regional nivå ska vi leverera skola, sjukvård och barnomsorg till hög kvalité och helst för en så liten summa skattepengar som möjligt. Alla vill ha en bra offentlig sektor, men ingen vill betala högre skatt än nödvändigt. Alla vill att bussen ska komma i tid, alla vill att fritids ska ha långa öppettider och alla vill att servicen i sjukvården ska ha hög kvalité. Helst ska man hitta de bästa pedagogerna, de mest plikttrogna busschaufförerna och de driftigaste sjuksköterskorna för att hålla verksamheten i gång. Detta gäller särskilt inom sjukvården. Vem vill bli behandlad av en dålig läkare eller annan vårdpersonal utan tillräcklig kunskap för jobbet. Kommuner och landsting jobbar alltmer med kvalitetskrav.

Varje vecka, varje månad, varje kvartal och vid varje årsredovisning får kommuner och landstingspolitiker genomgångar om vad som presteras i offentlig sektor. Alltför ofta har kostnaderna skenat i väg utan att prestationerna ökar, dvs vi har anslagit skattemedel till exempelvis sjukvården utan att antalet besök hos läkare, behandlingar eller operationer blivit fler. Vi utvecklar modeller som bättre ska ge uppmuntran och incitament till effektiviseringar. Vårdcentraler och sjukhus får i högre grad ersättning efter prestationer och vi upphandlar alltmer privat vård så att ökad effektivitet kan uppnås. Ibland lyckas vi få resultatet att fler höftledsoperationer görs på samma tid för samma pengar. Ibland misslyckas vi. När vi misslyckats med uppgiften beror det ofta på att volymerna anställd personal stigit snabbare än levererad service eller att kompetensen hos personalen har sjunkit något så att man tvingas gå två personer på ett jobb där det tidigare gick en. Offentlig sektor blir ineffektivare eftersom vi har för mycket folk anställda eller fel folk med fel erfarenhet.

Sjukvården gör allt mer komplicerade ingrepp som leder till att vi kan rädda allt fler liv allt högre upp i åldrarna. Idag görs exempelvis höftledsoperationer på alltfler personer mellan 90 och 100 år. Det var otänkbart för 20 år sedan. Vi bygger in allt mer avancerad sjukvård tack vare allt mer kunskap. Sjukvården förväntas vara effektiv både i meningen att göra fler behandlingar totalt sett och att dessutom utföra svårare ingrepp på allt äldre inom samma budget. Det gör att vi ofta kan läsa av ökad effektivitet och ökad produktivitet i sjukvården.

Lokalt och regionalt förtroendevalda tragglar på med att öka effektiviteten samtidigt som vi utför allt svårare uppdrag. Då kommer Stefan Löfven med utspel att vi ska fixa jobben och helst anställa arbetslösa utan vidare. Det är oerhört provocerande att läsa i tidningen att vi ska plocka in leverantörer till tjänster i exempelvis sjukvård med kravet att dessa leverantörer ska ha meriten långtidsarbetslösa. Dagligdags jobbar offentlig sektor med att ställa allt högre kvalitetskrav på såväl personal som varor och tjänster. Då kan man inte utan vidare addera till en parameter som innebär att långtidsarbetslösa ska sköta om samma service. I synnerhet inte om offentlig sektor redan idag har ekonomiska problem för att vi dåligt klarar av att matcha anställda mot de höga krav som finns i sjukvården.

Det blir ännu mer provocerande mot bakgrund av att Stefan Löfven just höjt kostnaderna för tjänstesektorn genom minskade skatteavdrag och höjda skatter. Långtidsarbetslösa som vill ta sig ut på arbetsmarknaden via ett eget företag eller genom anställning i ett tjänsteföretag, kanske genom att pröva att sälja tjänster och så småningom bli leverantör till offentlig sektor ges först sämre förutsättningar och sedan säger Stefan Löfven att kommuner och landsting snällt ska ställa dörren på vid gavel för dem. Motsägelsen blir alltmer påtaglig; ska lokalt förtroendevalda i offentlig sektor erbjuda en hög service i första hand eller vara en allmän buffert för att ta om hand om arbetslösa i första hand?!

Givetvis har alla ett ansvar att se till att långtidsarbetslösa får chansen att komma tillbaka i jobb. Långtidsarbetslösa kan ofta vara människor med hög utbildning och förhållandevis lång erfarenhet som haft lite otur och som med relativt lite stöd kan få möjlighet att komma tillbaka. Det krävs tydliga incitament och en genomtänkt näringspolitik för att långsiktigt tränga tillbaka långtidsarbetslöshet. Det behövs skattesystem som uppmuntrar entreprenörer och tjänsteföretag att anställa, inte att kommuner och landsting i största allmänhet ska beordras att ta hand om arbetskraften för att dölja arbetslöshetsstatistiken.

I vårbudgeten skriver regeringen att ”kommuner och landsting är en viktig aktör för att bekämpa ungdomsarbetslösheten”. Kommuner och landsting kommer att behöva anställa tusentals nya sjuksköterskor de närmaste åren. Många av oss som är verksamma i sektorn är oroliga för att vi saknar förmåga att vara tillräckligt attraktiva arbetsgivare för framtidens sjuksköterskor. Vi behöver erbjuda god arbetsmiljö, intressanta forskningsmöjligheter och spännande karriärvägar för alltfler akademiker i sjukvården. Det är den uppgiften vi jobbar med. Hela tiden. Regeringen ser tydligen kommuner och landsting som något helt annat, en organisation som i största allmänhet ska ”bekämpa” ungdomsarbetslöshet.

Denna olyckliga motsägelse mellan oss politiker är förödande för skattemoralen, för den offentliga sektorns rykte och faktiskt för hela demokratin. Vi som är verksamma som lokala politiker behöver få besked; ska vi fortsätta gneta för att vara en god arbetsgivare för framtidens vårdpersonal eller ska vi vara en apparat för att ta om hand sådant som regeringen vill slippa ta hand om?!