Om den goda yttrandefriheten

bild[31]

Krister Thelin

I ett gulmålat skäligen oansenligt eternithus vid landsvägen mellan Brunnby och Nyhamnsläge i Höganäs kommun i nordvästra Skåne bodde under många år som hyresgäst konstnären och professorn Lars Vilks. I våras tvingades han flytta, därtill i praktiken uppmanad av såväl hyresvärd som det moderata kommunalrådet P Kovacs. Alltsedan Vilks för snart tio år sedan började rita sina rondellhundar, vilka i den muslimska världen uppfattas som djupt kränkande, har han utstått en hel del: fysiska angepp på person och mordbrandsförsök på bostad. På grund av hoten och angreppen har han sedan många år statligt livvaktsskydd. Men han har bott kvar. Efter attentatet i Köpenhamn tidigare i år, där han undkom oskadd bl.a. till följd av personskyddet, är han dock husvill. De som önskar honom bort från kommun och grannskap är, enligt anekdotiskt vittnesbörd, den alldeles överväldigande delen av de goda medborgarna i kommunen, så kommunalrådet har rätt tolkat folkviljan. Resonemanget går ungefär så här. “Vilks har rätt till sin yttrandefrihet, javisst. Men varför måste han kränka genom sin (dåliga) konst och övriga krumsprång och därmed utsätta sig själv och inte minst andra i sin omgivning för allvarlig fara? Dessutom är personskyddet dyrt. De statliga pengarna kan bättre användas till annat.”

Nu när det är skäligen tyst om Vilks och medan han ännu i livet, kan det vara på sin plats att ta ett djupt andetag och försöka vidga perspektivet. Yttrandefriheten, inklusive den konstnärliga friheten, är en mänsklig rättighet, dokumenterad i vår grundlag och i allehanda internationella konventioner, bl.a. FNs konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna (MR-konventionen, art 19). Yttrandefriheten har i princip bara två begränsningar: Förtalsbrott och hets mot folkgrupp. Under min tid som ledamot av FNs kommitté för mänskliga rättigheter (MR-kommittén), som övervakar staternas efterlevnad av MR-konventionen, antog kommittén i enighet ett normativt dokument till vägledning för tolkningen av art 19 (Allmänna råd 34). Däri framgår bl.a. att förbud mot hädelse – utan undantag – är oförenligt med yttrandefriheten. Kränkning av andra personers religiösa föreställningar skyddas alltså som en mänsklig rättighet. Vilks har således stöd av MR-kommittén i sina blasfemiska krumsprång.

Ingenstans finns det heller nedlagt att yttrandefriheten bara får användas för “goda” eller “ädla” syften. När MR-konventionen utarbetades i FN under kalla kriget ville Sovjetunionen och dess satelliter att det skulle anges, att yttrandefriheten bara fick användas för att främja vissa “demokratiska” (i socialistisk tolkning) värden. Allt annat skulle vara förbjudet. Den västerländska tolkningen segrade dock över dessa totalitära önskemål. I den muslimska världen finns, inte bara i uttalade teokratier som Iran, som bekant ett synsätt som sätter religiösa påbud och “Guds lag”

(sharia) över den enskildes yttrandefrihet. I det hänseendet är det således ingen skillnad mellan de gamla socialistiska diktaturerna och länder som styrs av sharia. De många svenskar, i och utanför Höganäs, som tar avstånd från Vilks, när denne utnyttjar sin yttrandefrihet befinner sig därför i mycket tvivelaktigt totalitärt sällskap. Börjar vi som tror på de universella mänskliga rättigheternas överordnade ställning, det vill säga överordnade allehanda historiska, religiösa, kulturella, nationella och moraliska föreställningar, att tumma på dess gränser försvagar vi dem. Och det är särskilt sorgligt att notera de många svenska kulturaktivister som försvar rätten att häda kristnas trosföreställningar (jfr utställningen “Ecce Homo” i Uppsala domkyrka för ett antal år sedan) har så svårt att försvara Vilks frihet att utmana och kränka. Yttrandefriheten har ingen religiös gräns, oavsett slag av religion. Den hycklande svenska dubbelmoralen är inte rolig att skåda.

Istället för att gnälla över kostnaden för Vilks livvaktsskydd (hur många av oss skulle frivilligt avstå från skydd, om polisen hävdar att det finns en allvarlig, och vid detta lag väl dokumenterad, hotbild?) bör vi vara rädda om och hylla honom. Han är kanariefågeln i gruvan. När han tystnar vet vi att de totalitära krafter som vill kränka hans mänskliga rättighet har lyckats. Han är offer för icke upplyst fundamentalism och inte någon gärningsman. De verkliga gärningsmännen är de som vill tysta honom. Låt oss inte blanda bort korten.

Yttrandefriheten är omistlig, även i en icke politiskt korrekt kontext, och får brukas till annat än “goda” syften. Och det inser goda människor, om de tänker efter en smula. Och det går att försvara Vilks yttrandefrihet utan att tycka om alla dess uttryck: De gustibus non est disputandum.