Varför jag ogillar tiggeri

Thomasgur1

Thomas Gür

Beträffande det omfattande tiggeri som nu återfinns mer eller mindre i alla våra städer och tätorter, möter jag ofta argumentet att motståndet mot, oviljan angående och kravet på förbud skulle vara en fråga om åsynen av fattigdom, misär och tiggare. Att det alltså skulle handla om att inte vilja se och konfronteras med en företeelse, som likväl existerar och skulle fortsätta att existera – om inte här, så någon annanstans.

”Vi kan inte förbjuda fattigdom”, som det vanligaste argumentet lyder.

För många handlar det säkert om åsynen. Men för många andra, och då också för mig, handlar det om helt andra saker.

Själv är jag rätt van vid åsynen av tiggare och misär och har lärt mig att inte beröras av den, så att den upptar ens tankar varje gång som man möter den. Har man varit så ofta som jag i Turkiet sedan barnsben på 60-talet, och därefter också arbetat och vistats utomlands utanför Europa, har man fått lära sig, faktiskt redan i unga år, att hantera både åsynen av tiggare och misär, och även, som t ex i Istanbul förr och New Delhi eller Kairo idag, att stega över folk som ligger på gatan eller gå så oberört som möjligt förbi skaror av barntiggare som kringgärdat en.

Man utvecklar en mental överlevnadsstrategi. Man vet att man omöjligen personligen kan hjälpa alla och man vet att genom att ge pengar till tiggare, riskerar man också understödja en organiserad verksamhet som tvingar barn att tigga. Bättre i så fall att stödja organisationer som hjälper de mest utsatta och som kan skilja bättre än man själv mellan de verkligen nödlidande och de som har tiggeriet som profession eller som just tvingats till det.

För mig handlar frågan om det nyligen utbredda tiggeriet i Sverige om vad som händer med ett samhälle som vårt, när det kommer till sådant som förslumningen av det allmänna rummet, kränkningar av äganderätten, upprätthållande av och respekt för lagen, eller farhågor som rör sanitet och hälsa, eller tillit mellan människor – att låtsas att man är mer nödställd eller funktionshindrad än vad man i själva verket är, är också en del av verksamhetsidén. Yrkestiggeri och inte akut nöd, samma fotografier på familj och barn hos olika personer, är också sådant som undergräver den tillit som finns implicit i att hjälpa en medmänniska.

Slutligen handlar det också om vad som händer med vårt seende av omvärlden: Eftersom vi inte kan ge en slant till alla, lär vi oss, och framför allt våra barn, att inte bry sig, att så oberört som möjligt kliva över eller gå förbi utslagna och tiggande.

Det utspridda tiggeriet bidrar till allt detta och det är varför jag tycker att det är så bekymmersamt.

12 thoughts on “Varför jag ogillar tiggeri

  1. Hans Fredin skriver:

    Som Så väl antyds av dig, Thomas så är denbästa åtgärden för den som vill donera en skärv att låta denna gå igenom en trovärdig hjälporganisation.
    Därmed motverkas ett utnyttjande av dessa individer och medlen har större möjlighet .att komma rätt!

    Liked by 2 people

  2. Tritonen skriver:

    Mycket bra analys av Thomas G.
    Man får ibland höra av de godhjärtade:”Skulle du själv vija sitta och tigga i kylan på gatan?” Nej, det skulle jag inte göra. Jag hade gjort vad som helst för att slippa det, t.o.m. arbeta! Men det är nog inte så självklart inom den romska kulturen efter vad jag förstår. Att integrera sig med majoritetssamhället verkar tydligen inte heller lockande, trots de ansträngningar som faktiskt görs för att inkludera romerna i majoritetssamhället. Sedan är det uppenbart hur beröringsskräcken breder ut sig i Sverige bland dem som har att praktiskt hantera frågan. Undanflykter om att romerna har ”besittningsrätt” på självsvåldigt ockuperad mark, eller att de agerar i överensstämmelse med allamansrätten, är beklämmande att bevittna.

    Liked by 2 people

  3. Sixten Johansson skriver:

    När vi reser utomlands måste vi ta seden dit vi kommer och både psykiskt och fysiskt anpassa oss så gott vi kan. Bara rent marginellt kan vi där skapa oss en egen värld.

    Här i Norden har vi den etablerade ”seden” att få lita på att samhället hjälper den som är i nöd. Därför bryter det mot vårt sociala liv, när människor tigger i det offentliga rummet. Vi har också ”seden” att inte ge gåvor utan motprestation, därför att vi då upplever oss förnedra mottagaren.

    De som inte ger pengar till tiggare anklagas ofta för att vara empatilösa, men de kan mycket väl vara mer empatiska än de som ger. En stark empatisk förmåga alstrar ett inre motstånd: Jag vill inte ha ett samhälle som ser ut så här och jag vill inte låta andra förnedra sig i min åsyn.

    Vår empati missbrukas och skadas både av tiggarna och av massmedia. Empatin är en av de värdefullaste mänskliga egenskaperna och samhället förändras när den skadas.

    I massor av krissituationer och vid svåra val måste dessutom vuxna människor kunna stänga av sin empati för att förmå tänka och handla välavvägt och minimera skador.

    Som motvikt mot massmedias missbruk av vår empati, (vilket de ju tjänar pengar på!) hänvisar jag till Karl-Olov Arnstbergs blogg morklaggning.wordpress.com och där speciellt inslagen under sökorden ”empati”, ”romer”, ”tiggeri”.

    Liked by 2 people

  4. Anna skriver:

    Kloka reflektioner, Thomas Gür! Det är precis vad jag själv erfarit – man vänjer sig och lär sig att gå förbi och strunta i att ens se människan som sitter där. (Jag ger en slant ibland, men känner mig inte riktigt glad åt att göra det. Det känns liksom futtigt.) Och så kan jag undra över varför samma kille sitter vid min lokala matbutik, måndag-fredag men aldrig på helger. Hur många kronor får han ihop där i den stockholmska förorten. Jag ser sällan nån annan som ger något och själv tar jag kanske fram en krona i samband med att jag står vid kassan och tar med mig ut till hans pappersburk. Det kan inte bli många kronor per dag. Resan med SL kostar ju, både dit och ”hem”, var det nu är någonstans. Går det överhuvudtaget med plus? Har han chaufför och hämtning? Det verkar så konstigt. Det verkar inte vara en bra affärsidé att sitta och tigga utanför en ICA-butik längst ut på södra Lidingö. Måndag-fredag. Aldrig helger!

    Liked by 2 people

  5. Lars Cromander skriver:

    Kan bara hålla med, vilket gör min kommentar till tämligen överflödig kan tyckas.
    Så för att lägga till något så anser jag att tiggeriet bör förbjudas därför att det är ett destruktivt beteende att tjäna sitt uppehälle på. Det leder ingenstans utan skapar bara en ond cirkel där barnen oftast blir som mest utsatta. I Sverige har vi en vettig lagstiftning kring just barn och tiggeri. De blir omgående omhändertagna vilket har lett till att vi i Sverige, till skillnad från andra länder, inte ser några tiggande barn i Sverige. Men vad händer med alla de barn som enligt många tiggares skyltar de har att försörja hemma i Rumänien? Vem tar hand om dem? Vem ser till att de går i skolan, vilket är den enda vägen ut ur den onda cirkeln? Sannolikt innebär varje skänkt krona i pappersmuggarna att man bidrar till att behålla status quo och hindrar indirekt alla möjliga ansatser till att ta sig ur tiggeriet. Istället går det i arv och fortsätter, generation efter generation.

    Vill man hjälpa på riktigt så stöd organisationen Hoppets stjärna som sedan många år agerar i Rumänien för de allra fattigaste och utsatta. Där kan man verkligen se att varje krona gör skillnad, långsiktigt och permanent.

    Gilla

  6. B skriver:

    Jag ger inte till tiggare, men det gör mig inte till en empatilös människa. Jag vill inte stödja tiggeri som sätt att försörja sig, så enkelt är det. Jag tycker inte att man är god om man ger, man vill förmodligen bara känna sig duktig och få tack från en ödmjuk stackare, annars hade man väl gett anonymt till exempelvis Frälsningsarmén eller någon annan organisation som gör en stor insats för hemlösa.

    Gilla

    • Anna skriver:

      ”… man vill förmodligen bara känna sig duktig och få tack från en ödmjuk stackare…”.
      Tja, så kan det ju vara. Det kan också vara så att många av oss är – till skillnad från Thomas Gür – inte vana vid att det sitter medmänniskor på gatan och tigger, vilket gör att vi känner oss osäkra på hur vi ska bete oss. Vad är egentligen det etiskt rätta att göra? Hur behandlar vi helst våra medmänniskor i allmänhet – med respekt och medkänsla eller med nonchalans?
      Dessutom är det väl inget som hindrar att man ger månadsbelopp till några välgörenhetsorganisation samtidigt som man då och då lägger en krona i någons pappersmugg.

      Gilla

      • HansO skriver:

        Om du inte vill permanenta tiggeriet i vårt land, så undvik att lägga en peng i muggen. Se det bakomliggande och organiserade insamlandet, där pengarna med stor sannolihet går åt ett helt annat håll än dit du tänker dig.
        Din insats för att stödja en hjälporganisation ger betydligt mer av värde för den du vill hjälpa.

        Gilla

      • Anna skriver:

        Ja, jag gör det. Ger till hjälporg. alltså. Och jag tror du har rätt när det gäller att ge till tiggarna. Jag har sista tiden bara hälsat och gått förbi. Att passera som om personen var osynlig känns inte bra. Han eller hon brukar le och hälsa tillbaka.

        Gilla

  7. Hans F skriver:

    Ersättning utan motprestation?

    En passagerare i Paris Metro yttrade:
    förr i tiden sjöng de som tiggde i vagnarna,
    nu bara tigger de

    Gilla

  8. Olov Öberg skriver:

    Det effektivaste vore att förbjuda givandet – analogt med förbudet att köpa sex. Straffet kunde vara dryga böter. Att bötfälla tiggarna är rått meningslöst.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s