Annika Borg

Nyligen publicerades SCB:s befolkningsprognos. Nästa år kommer vi att vara tio miljoner svenskar, då befolkningen stadigt ökar genom invandring och på grund av att människor lever längre. Fler kommer att födas än avlida. Fram till 2045 har nettoinvandringen störst betydelse för folkökningen, skriver DN.

Det som problematiseras i den korta artikeln var det faktum att vi blir allt äldre. Människor som lever länge betecknades kollektivt som en ”ålderstsunami”, som samhällets resurser kommer ha svårt att klara av.

Fast den demografiska förändringen vad gäller ålder har varit känd länge. Samhällets institutioner och makthavare har haft god tid på att förbereda och planera för hur vi ska ta hand om en åldrande befolkning och hur detta ska fungera i avseende på resurser. Hur ska dessa räcka? Vad ska prioriteras? De människor som således anses ha den dåliga smaken att leva länge och vilja ha ut sin del av de som de under ett helt liv betalat in till i systemet, har i själva verket rätt till precis detta: att bli prioriterade. Det samhälle som inte tar hand om sina äldre har hamnat snett. Det är en fundamental mänsklig drivkraft att värna om de som fött och sörjt för dig.

Att diskutera äldre, som vill ha en värdig tillvaro till livets slut, med ord som ”ålderstsunami” vittnar om en oacceptabel människosyn. Det visar vilken grupp vi tar oss rätten att stigmatisera – och frilägger att det finns utrymme att göra detta.

Om vi tittar på de grupper som har störst betydelse för folkökningen, så är dessa kopplade till migration. Inom de grupperna finns de personer som snabbt kommer in i arbete och bidrar till systemet, men majoriteten har en mycket lång väg att gå för att komma till egen försörjning och in i det svensk samhället. De pekas dock inte ut som en resurstärande tsunami.

Det är svårbegripligt att vi hamnat i en samtalston där äldre kan stigmatiseras och associeras med undergång. Livet på ålderns höst borde vara en självklarhet att värna. Genom biståndsbudgeten omfördelar den feministiska regeringen resurser från kvinnor och barn som är fast i fattigdom eller krig till de unga män som migrerar till Sverige. Omfördelning från våra äldre till dessa män sker redan och kommer att öka. Hur vi talar om de äldre är en skriande signal om att denna omfördelning håller på att normaliseras.

Grupper står emot varandra och resurser är ändliga och måste fyllas på. Våra politiker av olika färger har för länge sedan abdikerat från sitt ansvar att erkänna detta och agera.

Förslagen och inventeringarna av hur det ser ut runt om i landet kommer istället från andra håll.

Här på Det Goda Samhället skrev Bert Stålhammar en text om fattigpensionärer som fick ett enormt genomslag. Många kände igen och delade uppfattningen om att våra äldre har blivit en grupp man kan slå på, stigmatisera, strunta i och ta ifrån såväl resurser som värdighet. Men ju fler som lyfter frågan, desto svårare blir det att ägna sig åt denna idémäsiga ättestupa. Det går inte att fortsätta behandla äldre och deras frågor som om de vore en del av ålderstsunami. Istället ska de ses som mänskliga resurser, som bidragit till de vi skördar frukterna av.

I Marrakech, där jag precis tillbringat några dagar, finns Villa Taylor i stadens franska kvarter (idag distriktet Gueliz). 1943 tillbringade Churchill och Roosevelt en januarikväll i den magnifika villans torn för att se solnedgången över Atlasbergen. Båda behövde hämta krafter inför de svåra uppgifter det stod inför mitt under brinnande krig. De två ledarna var till åren komna och Roosevelt, som var handikappad, fick bäras uppför tornets trappa. Churchill hade insisterat på att Roosevelt skulle se det vackraste ögonblicket i världen: När solen sjunker och kastar reflexer i Atlasbergens snö. Bilden nedan visar det ögonblicket. Det här var långt innan ord som ålderstsunami och funkofobi var uppfunna. Händelsen stämmer till eftertanke i en tid då det länge levda livet med dess insikter och den skröpliga kroppen ses som en belastning och inte som en tillgång.