Gästskribent Kristina Jonäng: Avstå från kommunsammanslagningar, slå isär den ineffektiva staten, regionalisera näringspolitiken

DSC_0236

Kristina Jonäng

Möjligheterna för de västerländska demokratierna att värna det goda samhället avgörs ytterst av det politiska ledarskapet. Ett gott ledarskap förutsätter strukturer för beslutsfattande som är begripliga och verkningsfulla. Vi behöver beslutsnivåer som effektivt kan främja välstånd i Sverige och övriga Europa.

Om arbetsmarknaden och näringslivets struktur ser ut på ett visst sätt och om människor rör sig efter ett visst mönster i vardagen måste det politiska ledarskapet manövrera efter samma logik. För drygt tjugo år sedan jobbade jag som journalist och fick uppdraget att skriva några rader om den sista arbetsdagen för Länsskolnämndens personal i Älvsborgs län. Både Länsskolnämnden och Älvsborgs län har för länge sedan spelat ut sin roll. Därför skedde en nedläggning. Det finns varken en arbetsmarknad, ett skolväsende, ett näringsliv eller politiska beslut som omfattar och avgränsas av en geografisk remsa från norra Åmål ner till södra Svenljunga. Processen med att anpassa beslutsfattande till arbetsmarknadens logik har i viss mån påbörjats, men måste fortsätta och göras mer logisk för medborgarna.

Nationella mallar

En stor del av Sveriges kommuner minskar sin befolkning. En mängd kommuner sliter å ena sidan hårt för att locka till sig skattekraft. Å andra sidan jagas samma kommuner av staten så fort de tenderar att avvika från nationella mallar. Den lilla ortens överlägsenhet att växa utifrån egna styrkor i ett väl fungerande lokalsamhälle går förlorad när staten ständigt drar i likriktningens spakar. Lokal variation och kreativitet trängs undan till förmån för byråkrater som ska tillse att alla statliga pekpinnar följs. Många politiker ropar nu efter kommunsammanslagningar som ett svar på oförmågan för en liten kommun att finansiera den lokala välfärden. Men de nationella mallarna avtar inte av sig själv för att kommunen blir större. Däremot riskerar plattformen för medborgardialog av försämras om svaret alltid ska vara färre och större kommuner. Problemet är inte den lilla kommunen, utan den starka och numera ineffektiva enhetsstaten.

Det offentliga Sverige drar åt två håll. Stockholm växer så det knakar. De förtroendevalda i huvudstaden har svårt att snabbt hitta mark för nya skolor och företagsetableringar. Små plättar runt Mälaren, Öresundsregionen och delar av Västkusten är konkurrenskraftiga och hämmas enbart av brist på arbetskraft. Resten av landet har motsatta problem, det vill säga avfolkning som drar undan skattekraft och undergräver fundamenten för vård, skola och omsorg.

När Sverige drar åt två håll blir resultatet att vi varken tar tillvara lokal attraktionskraft eller stärker vår internationella konkurrenskraft. Stora företag i södra Sverige saknar regionalt ledarskap i sin kamp för kompetensförsörjning och de små kommunerna i norra Sverige saknar en aktör som kan ta ansvar för en regional mobilisering.

Det saknas samlade förslag för att å ena sidan möta lokalsamhällets brist på verkligt självbestämmande och å andra sidan ett nationellt ledarskap som stärker konkurrenskraft, främjar innovationer och ger förutsättningar för utveckling. Uppgifterna i en regering handlar i stor utsträckning åt att skriva regleringsbrev till myndigheter och verk, dvs pekpinnar åt avfolkningsbygder via en massa myndigheter och ofta utan att skicka med pengar. De små kommunerna kan knappt hålla sig ovanför vattenytan, varken som demokratisk plattform eller utförare av välfärdstjänster. Den starka staten skvätter ut resurser via en obegriplig byråkratisk struktur som omöjliggör överblick och långsiktighet. Precis som Länsskolnämnden i Älvsborgs län spelade ut sin roll i början av 90- talet måste fler myndigheter läggas ner och strukturer för beslutsfattande göras om i grunden.

Regionalisera näringspolitiken

Det är bristen på innovationsskapande åtgärder som skaver mest i det svenska välfärdssamhället.  De små kommunerna och landstingen har inget utrymme att jobba med innovationsstöd och de statliga verken är inlåsta i stuprör som är oförmögna att främja internationellt konkurrenskraftiga innovationer. Lärosätena och även de svenska företagen är var för sig för små för att vara med när exempelvis europeiska forskningsmedel ska fördelas. Den svenska enhetsstaten har för närvarande god ekonomi  och har kunnat agera föredöme i EU under några år. Men i praktiken har Sverige en så krånglig struktur för att ta emot forskningsmedel och andra näringspolitiska injektioner från EU att vi riskerar att gå vilse. Sverige haltar på alla politiska nivåer. Små kommuner är oförmögna att dra till sig skattekraft.  Små landsting och länen är otidsenliga och följer knappast logiken på arbetsmarknaden och i näringslivet. Tyngre investeringar i exempelvis medicinsk utrustning får stå tillbaka eftersom den regionala nivån är alltför svag för att bära dessa uppgifter. Den omfördelande effekt som ett landsting kan ha mellan svag och stark skattekraft sätts ur spel om befolkningssiffrorna i vissa län stadigt viker neråt.

Sverige behöver göras om från två håll. Vissa regleringsbrev och statliga verk avvecklas till förmån för regionalisering av näringspolitiken. Geografiskt större län och landsting bör samtidigt skapas. Ungefär åtta regioner bör bildas i Sverige. Vi skulle få funktionella regioner med potential att forma åtta internationellt konkurrenskraftiga arbetsmarknadsområden.  Sådana regioner ska ha folkvalda parlament och mandat att både vara förhandlingsparter med staten och avlasta svaga kommuner från tunga välfärdsuppgifter. Varje region kan via sina ledare prata med Bryssel och de stora europeiska aktörerna utan att gå via krångliga statliga myndighetsstrukturer som därmed kan avvecklas. Staten ska vara medspelare i utvecklingen av en nation, inte försöka detaljreglera näringspolitiska insatser så till den milda grad att effekten av näringspolitiken urvattnas.

Idag prövas regioner i Västra Götaland och Skåne. Dessa regioner har långt kvar innan de fullt ut kan verka som verkliga kraftcentra och utgöra ett regionalt ledarskap. Kanske måste Skåne göras om till en större sydsvensk region och kanske ska både Värmland och Halland ingå i en större västsvensk region. Framför allt måste övriga Sverige följa efter dessa två regioner och konsekvent medverka till att skapa funktionella regioner som kan ta sig politiska mandat för att leda Sverige mot framtiden.