Gästskribent Ulf Öfverberg: Klämd minoritet

Ulf Öfverberg och Annika Borg reflekterar i denna text över hur judarna pressas från tre håll och visar på den negativa särbehandlingen av Israel i idédebatten.

Efter terrordåden i Paris och Köpenhamn har även svensk media till slut fått upp ögonen för den tilltagande antisemitismen i Europa och i Sverige. Men trycket mot judar i Sverige har funnits länge: från delar av vänstern, från unga radikaliserade muslimer och även från Sverigedemokraterna.

Det tog ett tag innan svensk media förstod vilka som befann sig i skottgluggen för terrorn i Paris. Den första pavlovska reaktionen bland svensk medieelit var att varna för ökad islamofobi. En mer adekvat reaktion hade varit att sätta fokus på islamismens fixering vid judar och hatet mot occidenten – inte göra förövarna till offer genom att genast prata om risken för ökad islamofobi. Men till slut har vi alltså även i Sverige fått en debatt om judars situation och hatet mot judar.

Sverigedemokraterna och svenskheten

Sverigedemokraterna, den nationalistiska högern i Sverige, som länge har pekat ut alla muslimer i Sverige som ett hot, började under hösten flytta fokus till den svenska judiska minoriteten. Vi fick en diskussion om svenskhet.

Men när Björn Söder i höstas lade ut texten om svenskhet, och pekade ut judarna som en grupp med tveksam tillhörighet, handlade detta inte om svenskhet i den mening som att de flesta menar, nämligen att det finns ett kulturarv, utan om en bundenhet till blod och jord i en nästan mytisk mening och med otäcka ideologiska rötter. En föreställningsvärld som handlar om fastlåsta identiteter och som bygger på uteslutning av andra människor. Det kan först handla om en grupp, som muslimer, men kommer alltid garanterat att handla om fler grupper. När den chauvinistiska nationalismens ande är ur flaskan är den väldigt svår att stoppa tillbaka igen. Sverigedemokraternas utspel visade att vi har fått ett uppvaknande för just sådana föreställningar.

Men diskussion som följde synliggjorde också en kulturelit som kört vilse, då den bemötte utspelet med att det inte finns något svenskt. Ett synsätt som därmed polariserade debatten ytterligare. För något svenskt finns ju, kopplat till sådant som minne, historia och tradition. Och vad vi lägger in i begreppet ”svenskt” är inte heller något enhetligt, utan hänger samman med vår egen personliga historia. Rötter, hågkomst och hemkomst är väsentligt för de flesta människor. För den liberale 1900-tals filosofen Isaiah Berlin handlade nationalism helt enkelt om att det ska finnas ett någonstans där man känner sig hemma. Men den nationalism som nu växer i Europa och Sverige är i opposition mot öppenhet och strävar efter ensidighet och det slutna. Den miljonmarsch som gjordes i Paris efter dåden visade dock att människor med olika bakgrund, åsikter, etnicitet och religion istället slöt upp bakom öppenhetens idé. Man demonstrerade enheten kring den frihetsidé som möjliggör pluralism.

Judarna pressade från tre håll

Den judiska minoriteten i Sverige ifrågasätts nu således av chauvinistiska nationalister i SD och i Malmö trakasseras judar av radikaliserade muslimer. Trakasserier och förföljelser som fortsätter och nu har blivit vardag för många av Malmös judar. Till detta ska läggas den fixering vid Israel som delar av vänstern har uttryckt i decennier, där en negativ särbehandling av juden har ersatts med en negativ särbehandling av Israel.

Efter Förintelsen blev den traditionella antisemitismen om inte omöjlig så i alla fall inte längre rumsren. Som flera forskare har visat återkom dock en traditionell antisemitism, fast i ny form, efter sexdagarskriget 1967. Israel förvandlades då i mångas ögon från en David till en Goliat. Det nya offret blev palestinierna. Det passade också in i den berättelse som den nya vänstern behövde; i yttringar under paroller som solidaritet och anti-imperialism började Israel beskrivas som en imperialistiskt, kolonialistisk och rasistisk USA-lakej i Mellanöstern. Den berättelsen fördjupades när vänstern tonade ner en analys av samhället utifrån socio-ekonomiska relationer för att istället ersätta den med identitetspolitik; ett skifte som föregicks av den akademiska poststrukturalismen.

Israel är centralt för den judiska minoriteten av flera skäl. Ett uppenbart skäl är att det är en berättelse om frihet som säkerhet och om en lyckad nationell befrielserörelse, sionismen. För första gången har det förföljda judiska folket i all sin mångfald fått ett hemland. Israels tillkomst och styrka att överleva har frigjort den skuld som många kände efter Förintelsen. Nu när judarna själva har ett land, som dessutom har styrkan och resurserna att vinna över dem som angriper dem, släpptes all uppdämd antisemitism lös igen – denna gång med udden mot Israel.

Fixeringen vid Israel tar sig ofta extrema uttryck. Ett exempel är Svenska kyrkan, som i många av sina politiska utspel står vänstern nära. I dag är Israel det enda land i världen som Svenska kyrkan vill ha en partiell bojkott av, vissa inom kyrkan kräver även en akademisk bojkott av Israel.

Det är i samhällsdebatten rumsrent, och anses rättvist, att anklaga Israels regering för folkmord, beskriva staten som rasistisk och t o m, i en fullständig invertering av begreppet, som nazistisk. Detta är långt ifrån saklig Israel-kritik utan handlar om argument som havererar till antijudiskhet och antisemitism. I Sverige har bland andra forskaren Henrik Bachner visat på detta och internationellt visar senast Robert Wistrich i From Ambivalence to Betrayal The Left, the Jews and Israel hur vänstern i dag använder ett språkbruk om Israel som använder formuleringar, perspektiv och stereotypiska funktioner som antisemitismen tidigare odlade; Israel som världens jude.

Antijudaism

En möjlig förklaring till denna vänsters oproportionerliga fokus på Israel står att finna i David Nirenbergs bok: Anti-Judaism,The History of a Way of Thinking (2013). David Nirenbergs bok är inte en i raden av verk om den historiska och kända antisemitismen, diskrimineringen, förföljelsen och förintelsen av existerande ”riktiga” judar. Hans bok handlar istället om bilden av judendomen och judar i den västerländska historien: från forntidens Egypten fram till det moderna projektets användande av och tänkande kring teorierna om ”judendomen”. Bilden av judendomen är en oskiljaktig del av vår civilisations idétradition som vi lever med än i dag.

Boken ger en omskakande insikt. David Nirenberg menar att vissa perspektiv av ”judendomen” är djupt nedbäddade i den västerländska civilisationen och har hjälpt dess intellektuella och dess polemiker att förklara så skilda företeelser och händelser kristet kätteri, politiskt tyranni, den medeltida pesten, kapitalismens kriser och revolutionära rörelser. ”Judendomen” har både stått som förklaring till bolsjevismen såväl som kapitalismen som bristen på ekonomiska och sociala framsteg i dagens arabstater.

Antijudaism har varit och är ett av de viktigaste och inflytelserika teoretiska systemen för att skapa en mening i tillvaron och för att försöka förstå vad som händer i världen. Bilden av juden blir en del av en nödvändig förklaring av den beskrivande gruppens egen historia och självbildKopplar vi David Nirenbergs tes till en av den samtida forskningen om antisemitismens väl belagda påstående, att staten Israel har ersatt den tidigare bilden av juden i dagens debatt, står vi inför en viktig förklaring till vänsters fixering vid Israel: Vänstern behöver Israel för att bygga bilden av sig själv och bekräfta sin självbild och sin världsbild. På samma sätt som tidigare historiker, författare och intellektuella har använt sig av antijudaismen, använder sig i dag delar av vänstern av samma tradition.

Det är dock svårt att se hur vänstern skulle vilja förändra sin hållning till Israel som världens jude, för en sådan förändring skulle ifrågasätta en stor del av vänsterns självuppfattning och omvärldsberättelse. De ideologiska utgångspunkterna må vara olika, men oavsett om det är den nationalistiska högern, radikaliserade muslimer eller delar av vänstern, riktar de sig alla mot judarna som grupp – och ett utryck för detta är den patologiska fixeringen vid Israel.

Sådan är situationen för Sveriges judar 2015.