Inte svart eller vitt

Annika Borg

Annika Borg

Betlehem och Jerusalem, torsdag

Från checkpoint 300 är det en lång promenad in till Betlehems centrala delar. När man passerat checkpointen kommer man ut till ett myller av taxibilar, försäljare, och matstånd. Den som bestämmer sig för att gå upp till Födelsekyrkan måste räkna med att få sällskap en avsevärd bit av taxichaufförer som vill få dig med i bilen för att tjäna lite pengar. Påflugna försäljare är inget unikt för detta område i världen, men stämningen kan snabbt bli aggressiv. På vissa sätt kan man förstå det. Fast om man inte varit med om det tidigare kan det upplevas som obehagligt.

De bilder vi i Sverige ofta möter i våra medier har nästan uteslutande fokus på konflikterna här nere. Såväl israeler som palestinier ges sina på förhand bestämda roller att spela; en är förövare och den andra offer. För dem av oss som är intresserade av regionen och har rest här blir dessa bilder stereotypiserande – för alla parter. De blir även exploaterande. Det finns många olika intressen som vill hålla liv i konflikten samt förmedla bilden av att Israel och Palestina, ja hela regionen, inte består av något annat. Mer sällan visas vardagslivet, som gatulivet i Betlehem, där människor jobbar, umgås och lever sina liv. Man lagar bilar medan barnen i grannskapet tittar på och någon trampar i en oljefläck. Skolflickor, med trendiga sjalar svepta om hår och hals på olika avancerade sätt, som passerar och småfnissar åt något de ser längre ned på gatan, precis som på vilken annan plats som helst. På uteserveringarna kan den som vill beställa israeliskt öl.

Om man stannar till nere vid muren – eller skyddsbarriären – kan man se den graffiti som nu blivit turistattraktion nummer två, efter Födelsekyrkan. Här är ord som frihet sprejade på många språk, svenska är vanligt förekommande. För många svenska grupper, inte minst kyrkliga, har muren – skyddsbarriären – blivit en plats man reser till och återvänder till. När jag är där gör ett amerikanskt team en film eller ett inslag om målningarna. Graffitin har också gjorts till souvenirer. Den som vill kan köpa glasunderlägg eller kylskåpsmagneter med de målade bilderna, som ”Make hummus, not war”.

Sverige har en lång relation till det palestinska folket. I ett kulturcenter bredvid Födelsekyrkan finns en plakett där man tackar Sida för bidrag till byggnaden. Klockorna på väggen visar tiden i regionen, i New York – och i Stockholm. Centrets bokhandel har ett stort bord med böcker om konflikten, ofta med titlar innehållande ord som ”apartheid”. Många av dem är skrivna av västerländska akademiker och hyllade av tongivande sådana, som queer-teoretikern Judith Butler. Till och med en bok om palestinska broderier får in resonemang om Israel som förövare. Som svensk blir du särskilt välkomnad. Sveriges erkännande av Palestina är stort här.

Häromdagen i Jerusalem tillbringade jag någon timme i ett köpcenter. I mitten av centret fanns en mindre rink och medan jag var där strömmade det in unga israeliska soldater, män och kvinnor, och började åka skridskor. Bredvid mig på bänken satt några muslimska kvinnor medan deras barn åkte i stora radiostyrda bilar. Efter en stund reste de sig och gick fram till rinken och började fotografera soldaterna och skratta åt deras mer eller mindre lyckade uppvisningar på isen. Fullmatad med svenska bilder av situationen härnere, tog det en stund innan jag kunde ta in det jag såg. Men när det väl sjönk in påminde det mig om det jag vill förmedla: det är inte svart eller vitt. Människor lever sina liv med varandra, inte bara mot varandra.

För några timmar sedan ljöd sirenen ut över Jerusalem. Just denna dag är det Yom haShoah (Holocaust Remembrance Day). Under några minuter stod allt stilla.

Mellanösterns enda demokrati

Annika Borg

Annika Borg

Tel Aviv, söndag.

Hotellet jag bor på utsattes för en palestinsk terroristattack 1975. Flera personer dödades och många togs gisslan. Byggnaden förstördes, men byggdes senare upp igen. Terroristerna kom från havet, ett stenkast från lobbyn där jag sitter och skriver det här. På plats i Israel är man tacksam för landets förmåga att försvara sig och skydda sin befolkning. Härifrån är det inte långt till Gaza. Skyddsbarriären, som utsätts för hård kritik från olika förståsigpåare, hindrar attentat. En aspekt som liksom inte är alldeles oviktig.

Med perspektiv härifrån Israel framstår svensk trevande försvarspolitik samt den svenska yrvakna upptäckten av extremism och terrorism på den egna bakgården som naiv, förenklad och med en besvärande ingrediens av besserwisserattityd. Det kan ju finnas en del att lära av övriga världen även för Sverige.

I Israel försöker människor leva normala liv, trots att landet ligger i en av världens mest infekterade oroshärdar och är omgivet av diktaturer, teokratier och extremism av alla sorter. Men om hur man lever sitt liv här får vi veta föga i svenska medier. Jag kan bara dra mig till minnes två gånger under det senaste halvåret som Israel uppmärksammats utan att helt skrivas in i de pågående konflikterna. Det ena var Babel i SVT, då israeliska författare uppmärksammades för sin litteratur, inte för sina synpunkter på konflikterna. Det andra var Korrespondenterna, också i SVT, som belyste israeliskt vardagsliv utan att ha fokus på relationen till de palestinska områdena. En av mina judiska vänner väntade dock med att se programmet Korrespondenterna eftersom hen förväntade sig detsamma som det alltid brukar vara: ”bashing Israel”. Men här fanns andra infallsvinklar. Tänk att man ska behöva bli överraskad av det.

Ett mer representativt exempel för svenskt medieklimat är dock att TV4 plockade bort ett matlagningsprogram med Tina Nordström för att hon kallat Jerusalem för Israels hjärta, detta på grund av att palestina-aktivister protesterat. Jag är teolog. Jerusalem är Israels hjärta.

Hur ser då vardagslivet ut och vad händer inrikespolitiskt i Israel? Pesach – påsken – är precis över och högtiden har präglat nationens liv in i minsta detalj. Till och med i Mellanösterns Manhattan – partystaden Tel Aviv – har det varit dämpat och i de snabbköp som hållit öppet har allt jäst varit övertäckt. Detta inkluderar öl. Ett av samtalsämnena har varit den tragedi där människor dog och skadades när de blev nedtrampade i samband med en känd rabbins begravning i de ultraortodoxa områdena Mea Shearim i Jerusalem. Ett annat det alldeles särdeles ovanliga vädret: det har varit hagelstormar av rent bibliska mått i såväl Tel Aviv som Jerusalem.

I Jaffa, på promenadavstånd längs stranden, promenerade påsklediga judiska familjer i ljudet av böneutrop. På Tel Aviv Museum of Art pågår en fotouställning med Robert Capas bilder: Bilder av palestinska barn från 1948, Warszawas getto lagt i ruiner i en bild från 1945, judiska immigranter från Europa 1950, en kvinna med sina barn i en grop de grävt på en åker i Tyskland och gömt sig i 1941, de suddiga fotona från D-day i Normandie 1944, alla dessa öden och händelser som har trådar och kopplingar in i dagens situation.

Israel är det enda land i Mellanöstern där kvinnor kan gå i shorts på stranden, hbt-flaggor hänga från byggnaderna och ordet och konsten är fria. Det vore anständigt om de aspekterna någon gång nådde in i det svenska medvetandet.

Gästskribent Ulf Öfverberg: A problem from hell

fverberg

Ulf Öfverberg

Ett preliminärt avtal mellan världssamfundet och Iran är nu verklighet.* Det föreliggande interimavtalet innebär dock ingen optimal lösning av problemet. Så en nästbästa lösning är det minst dåliga alternativet som finns att få. Frågan är om föreliggande avtal är den nästbästa lösningen – eller om det är tvärtom är ett avtal som skapar fler problem än det försöker lösa?

Iran är inte att lita på. Skälen till det är flera. Diktaturer av olika valörer saknar per se de institutioner som i demokratiska länder utgör en kontroll av de styrande; officiella lögner och osanningar kan inte granskas i Iran och därför inte heller avslöjas. Icke-demokratier är helt enkelt inte att lita på i samma utsträckning som vi kan lita på demokratiska stater. Dessutom vet världssamfundet att Iran har ljugit om sina kärnvapenambitioner, fört världen bakom ljuset och brutit mot internationella avtal. Och lögnerna har fortsatt även under förhandlingarna.

Det kanske mest oroande under förhandlingarna är att Iran fortsatt att mörka och ljuga om sitt stöd till diverse terrororganisationer. Inte endast de som är kända, som Hamas, Hezbollah, i Yemen och i Irak utan även på platser långt borta som Caracas, Buenos Aires och Burgas.

Ett problem med själva den befintliga överenskommelse är hur efterlevnaden av avtalet ska säkras. Iran har hitintills styvnackat vägrat att tillåta internationella kontroller på de avgörande platserna. För att kunna implementera och verifiera en överenskommelse kommer det att krävas rigorösa inspektionsmöjligheter. Det är enda möjligheten för världssamfundet att undvika att åter låta sig luras av Iran. Detta innebär tillgång till anläggningarna i Natanz och Fordow, men även Parchin, vilket har förnekats IAEA under alla år. Det kommer även att kräva tillgång till Iranska Revolutionsgardets anläggningar. Det är i skrivandets stund fortfarande en tolkningsfråga om interimavtalet ska tillåta inspektioner även på militära förläggningar som inte är de kända platserna för kärnvapenutvecklingen. Om inte vissa militära förläggningar räknas till de platser som världssamfundet ska ha rätt att inspektera öppnas ett fredat rum för iranierna att i hemlighet fortsätta utveckla sin kärnvapenkapacitet. Och det är egentligen här som problemen bara har börjat.

Efter dessa möjligheter till noggranna kontroller måste det finnas rutiner för bevisning och en realistisk handlingsplan för situationer där Iran bryter mot överenskommelsen – och vad i så fall världssamfundet gör då. Om detta kommer att ske är mycket tveksamt, efter den eufori som en del av parterna nu verkar gå in i efter avtalet. Står vi nu med ett avtal som endast ger oss nya besvär och nya oändliga diskussioner om hur det ska implementeras, efterlevas och vilka sanktionerna (militärt våld i förlängningen) ska vara om eller när Iran bryter mot avtalet?

Överenskommelsen kan dock möjligen bidra till att öppna upp Iran och skapa bättre framtidsutsikter i landet, både ekonomiskt och socialt och kanske – men bara kanske – även i fråga om mänskliga rättigheter och öppenhet. USA och Iran kan eventuellt närma sig varandra. Men vad händer med Saudiarabien och andra nyckelspelare i mellanöstern vid ett närmande mellan Iran och USA och ett stärkt Iran?

Eller så blir det inte alls så; Irans högste religiöse ledare Khamenei förnekar en koppling mellan ett avtal och en inrikespolitisk förändring i landet. Han säger till och med att det inte kommer att förändra relationerna med USA. Utifrån hans perspektiv ska Iran njuta frukterna av avskaffade sanktioner, något som ska stärka den iranska modellens fortlevnad. Ingen utveckling mot öppenhet i det perspektivet således. Ett starkare Iran ger även landet möjligheter att på sikt och i lönndom att fortsätta utveckla en kärnvapenkapacitet.

En utebliven överenskommelse med Iran hade ställt världssamfundet, i synnerhet USA och Israel, inför andra alternativ. Ännu hårdare sanktioner är ett sådant alternativ. USA:s kongress befinner sig redan i startgroparna för detta. Ett militärt angrepp kan inte heller uteslutas. Men samtidigt riskerar ett militärt angrepp att föra oss ännu längre från en lösning av problemet, även om åsikterna går i sär på vilket sätt Iran egentligen skulle reagera efter ett angrepp.

I USA, i Israel och i många andra länder samt i internationella forum är det förhandlingarna mellan Iran och världssamfundet som har diskuterats – och diskuteras häftigt. Men att döma av den svenska debatten var den viktigaste händelsen i mellanöstern just nu inte Irans kärnvapenkapacitet eller det arabiska inbördeskriget. Av det mediala utrymmet att döma var det istället valet i Israel.

Det är ju i och för sig bra att svensk media uppmärksammade den i stort sett enda demokratin i regionen, men jag tvivlar på att det är en beundran för den demokratin som är skälet till det utrymme som det israeliska valet erhöll jämfört med alla tragedier som drabbat människorna i länderna runt om Israel.

Irans kärnvapenrustning, och det hot som det utgör för världssamfundet, är något som uppmärksammats tämligen lite i svensk media. Frånsett några okunniga nyhetsartiklar har radions och TV:s inslag präglats av mer eller mindre illa dolda devota formuleringar om Iran. Hans Blix, som figurerat i bland annat P1, lägger som vanligt skulden på USA och Israel.

När jag under mina resor i framförallt Israel har talat med initierade bedömare – akademiker, forskare och andra – om Irans kärnvapenutveckling skakar de bara på huvudet när Hans Blix namn nämns. Hans åsikter är inte ens värda att ta på allvar, menar de. Det är endast i den mediala ankdammen Sverige som en person som Hans Blix sätts på piedestal. Allt det han säger är precis det som Irans ledning önskar att vi ska säga.

I fråga om händelserna i mellanöstern i allmänhet och om Iranfrågan i synnerhet visar svensk media sin obetydlighet. I nästan samtliga internationella tidningar behandlas Iranfrågan med den tyngd och betydelsen den har för regionen och världen. Inte som en händelse bland andra som överskuggas av det israeliska valet. För till skillnad från det israeliska valresultatet har ett avtal med Iran en stor betydelse för hela regionen – och hela världen. Det har betydelse för den regionala maktbalansen, för kapprustningen och spridningen av kärnvapen, för underhållandet och spridningen av terrorismen och för den slakt som pågår i det stora arabiska inbördeskriget.

Oavsett om det blir ett slutgiltigt avtal till sommaren eller inte kommer det att finnas oförutsedda negativa konsekvenser som inte blir lätta att hantera för omvärlden. Och i en del fall kommer vi inte att kunna hantera situationen alls.

Den tragiska insikten – att konflikterna i mellanöstern har utvecklats till en situation som varken svenska genuskurser, en feministisk utrikespolitik eller ett erkännande av Palestina överhuvudtaget kan påverka – är en insikt som ännu inte nått varken den svenska regeringen eller svensk media. Iranproblemet med alla dess konsekvenser är, för att citera en amerikansk tjänsteman, ett problem från helvetet.

*Parterna i förhandlingarna är Iran på ena sidan och på andra sidan gruppen P5+1 innebärande de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA, plus Tyskland.

Gästskribent Ulf Öfverberg: Klämd minoritet

Ulf Öfverberg och Annika Borg reflekterar i denna text över hur judarna pressas från tre håll och visar på den negativa särbehandlingen av Israel i idédebatten.

Efter terrordåden i Paris och Köpenhamn har även svensk media till slut fått upp ögonen för den tilltagande antisemitismen i Europa och i Sverige. Men trycket mot judar i Sverige har funnits länge: från delar av vänstern, från unga radikaliserade muslimer och även från Sverigedemokraterna.

Det tog ett tag innan svensk media förstod vilka som befann sig i skottgluggen för terrorn i Paris. Den första pavlovska reaktionen bland svensk medieelit var att varna för ökad islamofobi. En mer adekvat reaktion hade varit att sätta fokus på islamismens fixering vid judar och hatet mot occidenten – inte göra förövarna till offer genom att genast prata om risken för ökad islamofobi. Men till slut har vi alltså även i Sverige fått en debatt om judars situation och hatet mot judar.

Sverigedemokraterna och svenskheten

Sverigedemokraterna, den nationalistiska högern i Sverige, som länge har pekat ut alla muslimer i Sverige som ett hot, började under hösten flytta fokus till den svenska judiska minoriteten. Vi fick en diskussion om svenskhet.

Men när Björn Söder i höstas lade ut texten om svenskhet, och pekade ut judarna som en grupp med tveksam tillhörighet, handlade detta inte om svenskhet i den mening som att de flesta menar, nämligen att det finns ett kulturarv, utan om en bundenhet till blod och jord i en nästan mytisk mening och med otäcka ideologiska rötter. En föreställningsvärld som handlar om fastlåsta identiteter och som bygger på uteslutning av andra människor. Det kan först handla om en grupp, som muslimer, men kommer alltid garanterat att handla om fler grupper. När den chauvinistiska nationalismens ande är ur flaskan är den väldigt svår att stoppa tillbaka igen. Sverigedemokraternas utspel visade att vi har fått ett uppvaknande för just sådana föreställningar.

Men diskussion som följde synliggjorde också en kulturelit som kört vilse, då den bemötte utspelet med att det inte finns något svenskt. Ett synsätt som därmed polariserade debatten ytterligare. För något svenskt finns ju, kopplat till sådant som minne, historia och tradition. Och vad vi lägger in i begreppet ”svenskt” är inte heller något enhetligt, utan hänger samman med vår egen personliga historia. Rötter, hågkomst och hemkomst är väsentligt för de flesta människor. För den liberale 1900-tals filosofen Isaiah Berlin handlade nationalism helt enkelt om att det ska finnas ett någonstans där man känner sig hemma. Men den nationalism som nu växer i Europa och Sverige är i opposition mot öppenhet och strävar efter ensidighet och det slutna. Den miljonmarsch som gjordes i Paris efter dåden visade dock att människor med olika bakgrund, åsikter, etnicitet och religion istället slöt upp bakom öppenhetens idé. Man demonstrerade enheten kring den frihetsidé som möjliggör pluralism.

Judarna pressade från tre håll

Den judiska minoriteten i Sverige ifrågasätts nu således av chauvinistiska nationalister i SD och i Malmö trakasseras judar av radikaliserade muslimer. Trakasserier och förföljelser som fortsätter och nu har blivit vardag för många av Malmös judar. Till detta ska läggas den fixering vid Israel som delar av vänstern har uttryckt i decennier, där en negativ särbehandling av juden har ersatts med en negativ särbehandling av Israel.

Efter Förintelsen blev den traditionella antisemitismen om inte omöjlig så i alla fall inte längre rumsren. Som flera forskare har visat återkom dock en traditionell antisemitism, fast i ny form, efter sexdagarskriget 1967. Israel förvandlades då i mångas ögon från en David till en Goliat. Det nya offret blev palestinierna. Det passade också in i den berättelse som den nya vänstern behövde; i yttringar under paroller som solidaritet och anti-imperialism började Israel beskrivas som en imperialistiskt, kolonialistisk och rasistisk USA-lakej i Mellanöstern. Den berättelsen fördjupades när vänstern tonade ner en analys av samhället utifrån socio-ekonomiska relationer för att istället ersätta den med identitetspolitik; ett skifte som föregicks av den akademiska poststrukturalismen.

Israel är centralt för den judiska minoriteten av flera skäl. Ett uppenbart skäl är att det är en berättelse om frihet som säkerhet och om en lyckad nationell befrielserörelse, sionismen. För första gången har det förföljda judiska folket i all sin mångfald fått ett hemland. Israels tillkomst och styrka att överleva har frigjort den skuld som många kände efter Förintelsen. Nu när judarna själva har ett land, som dessutom har styrkan och resurserna att vinna över dem som angriper dem, släpptes all uppdämd antisemitism lös igen – denna gång med udden mot Israel.

Fixeringen vid Israel tar sig ofta extrema uttryck. Ett exempel är Svenska kyrkan, som i många av sina politiska utspel står vänstern nära. I dag är Israel det enda land i världen som Svenska kyrkan vill ha en partiell bojkott av, vissa inom kyrkan kräver även en akademisk bojkott av Israel.

Det är i samhällsdebatten rumsrent, och anses rättvist, att anklaga Israels regering för folkmord, beskriva staten som rasistisk och t o m, i en fullständig invertering av begreppet, som nazistisk. Detta är långt ifrån saklig Israel-kritik utan handlar om argument som havererar till antijudiskhet och antisemitism. I Sverige har bland andra forskaren Henrik Bachner visat på detta och internationellt visar senast Robert Wistrich i From Ambivalence to Betrayal The Left, the Jews and Israel hur vänstern i dag använder ett språkbruk om Israel som använder formuleringar, perspektiv och stereotypiska funktioner som antisemitismen tidigare odlade; Israel som världens jude.

Antijudaism

En möjlig förklaring till denna vänsters oproportionerliga fokus på Israel står att finna i David Nirenbergs bok: Anti-Judaism,The History of a Way of Thinking (2013). David Nirenbergs bok är inte en i raden av verk om den historiska och kända antisemitismen, diskrimineringen, förföljelsen och förintelsen av existerande ”riktiga” judar. Hans bok handlar istället om bilden av judendomen och judar i den västerländska historien: från forntidens Egypten fram till det moderna projektets användande av och tänkande kring teorierna om ”judendomen”. Bilden av judendomen är en oskiljaktig del av vår civilisations idétradition som vi lever med än i dag.

Boken ger en omskakande insikt. David Nirenberg menar att vissa perspektiv av ”judendomen” är djupt nedbäddade i den västerländska civilisationen och har hjälpt dess intellektuella och dess polemiker att förklara så skilda företeelser och händelser kristet kätteri, politiskt tyranni, den medeltida pesten, kapitalismens kriser och revolutionära rörelser. ”Judendomen” har både stått som förklaring till bolsjevismen såväl som kapitalismen som bristen på ekonomiska och sociala framsteg i dagens arabstater.

Antijudaism har varit och är ett av de viktigaste och inflytelserika teoretiska systemen för att skapa en mening i tillvaron och för att försöka förstå vad som händer i världen. Bilden av juden blir en del av en nödvändig förklaring av den beskrivande gruppens egen historia och självbildKopplar vi David Nirenbergs tes till en av den samtida forskningen om antisemitismens väl belagda påstående, att staten Israel har ersatt den tidigare bilden av juden i dagens debatt, står vi inför en viktig förklaring till vänsters fixering vid Israel: Vänstern behöver Israel för att bygga bilden av sig själv och bekräfta sin självbild och sin världsbild. På samma sätt som tidigare historiker, författare och intellektuella har använt sig av antijudaismen, använder sig i dag delar av vänstern av samma tradition.

Det är dock svårt att se hur vänstern skulle vilja förändra sin hållning till Israel som världens jude, för en sådan förändring skulle ifrågasätta en stor del av vänsterns självuppfattning och omvärldsberättelse. De ideologiska utgångspunkterna må vara olika, men oavsett om det är den nationalistiska högern, radikaliserade muslimer eller delar av vänstern, riktar de sig alla mot judarna som grupp – och ett utryck för detta är den patologiska fixeringen vid Israel.

Sådan är situationen för Sveriges judar 2015.