Mellanösterns enda demokrati

Annika Borg

Annika Borg

Tel Aviv, söndag.

Hotellet jag bor på utsattes för en palestinsk terroristattack 1975. Flera personer dödades och många togs gisslan. Byggnaden förstördes, men byggdes senare upp igen. Terroristerna kom från havet, ett stenkast från lobbyn där jag sitter och skriver det här. På plats i Israel är man tacksam för landets förmåga att försvara sig och skydda sin befolkning. Härifrån är det inte långt till Gaza. Skyddsbarriären, som utsätts för hård kritik från olika förståsigpåare, hindrar attentat. En aspekt som liksom inte är alldeles oviktig.

Med perspektiv härifrån Israel framstår svensk trevande försvarspolitik samt den svenska yrvakna upptäckten av extremism och terrorism på den egna bakgården som naiv, förenklad och med en besvärande ingrediens av besserwisserattityd. Det kan ju finnas en del att lära av övriga världen även för Sverige.

I Israel försöker människor leva normala liv, trots att landet ligger i en av världens mest infekterade oroshärdar och är omgivet av diktaturer, teokratier och extremism av alla sorter. Men om hur man lever sitt liv här får vi veta föga i svenska medier. Jag kan bara dra mig till minnes två gånger under det senaste halvåret som Israel uppmärksammats utan att helt skrivas in i de pågående konflikterna. Det ena var Babel i SVT, då israeliska författare uppmärksammades för sin litteratur, inte för sina synpunkter på konflikterna. Det andra var Korrespondenterna, också i SVT, som belyste israeliskt vardagsliv utan att ha fokus på relationen till de palestinska områdena. En av mina judiska vänner väntade dock med att se programmet Korrespondenterna eftersom hen förväntade sig detsamma som det alltid brukar vara: ”bashing Israel”. Men här fanns andra infallsvinklar. Tänk att man ska behöva bli överraskad av det.

Ett mer representativt exempel för svenskt medieklimat är dock att TV4 plockade bort ett matlagningsprogram med Tina Nordström för att hon kallat Jerusalem för Israels hjärta, detta på grund av att palestina-aktivister protesterat. Jag är teolog. Jerusalem är Israels hjärta.

Hur ser då vardagslivet ut och vad händer inrikespolitiskt i Israel? Pesach – påsken – är precis över och högtiden har präglat nationens liv in i minsta detalj. Till och med i Mellanösterns Manhattan – partystaden Tel Aviv – har det varit dämpat och i de snabbköp som hållit öppet har allt jäst varit övertäckt. Detta inkluderar öl. Ett av samtalsämnena har varit den tragedi där människor dog och skadades när de blev nedtrampade i samband med en känd rabbins begravning i de ultraortodoxa områdena Mea Shearim i Jerusalem. Ett annat det alldeles särdeles ovanliga vädret: det har varit hagelstormar av rent bibliska mått i såväl Tel Aviv som Jerusalem.

I Jaffa, på promenadavstånd längs stranden, promenerade påsklediga judiska familjer i ljudet av böneutrop. På Tel Aviv Museum of Art pågår en fotouställning med Robert Capas bilder: Bilder av palestinska barn från 1948, Warszawas getto lagt i ruiner i en bild från 1945, judiska immigranter från Europa 1950, en kvinna med sina barn i en grop de grävt på en åker i Tyskland och gömt sig i 1941, de suddiga fotona från D-day i Normandie 1944, alla dessa öden och händelser som har trådar och kopplingar in i dagens situation.

Israel är det enda land i Mellanöstern där kvinnor kan gå i shorts på stranden, hbt-flaggor hänga från byggnaderna och ordet och konsten är fria. Det vore anständigt om de aspekterna någon gång nådde in i det svenska medvetandet.