Mellanösterns enda demokrati

Annika Borg

Annika Borg

Tel Aviv, söndag.

Hotellet jag bor på utsattes för en palestinsk terroristattack 1975. Flera personer dödades och många togs gisslan. Byggnaden förstördes, men byggdes senare upp igen. Terroristerna kom från havet, ett stenkast från lobbyn där jag sitter och skriver det här. På plats i Israel är man tacksam för landets förmåga att försvara sig och skydda sin befolkning. Härifrån är det inte långt till Gaza. Skyddsbarriären, som utsätts för hård kritik från olika förståsigpåare, hindrar attentat. En aspekt som liksom inte är alldeles oviktig.

Med perspektiv härifrån Israel framstår svensk trevande försvarspolitik samt den svenska yrvakna upptäckten av extremism och terrorism på den egna bakgården som naiv, förenklad och med en besvärande ingrediens av besserwisserattityd. Det kan ju finnas en del att lära av övriga världen även för Sverige.

I Israel försöker människor leva normala liv, trots att landet ligger i en av världens mest infekterade oroshärdar och är omgivet av diktaturer, teokratier och extremism av alla sorter. Men om hur man lever sitt liv här får vi veta föga i svenska medier. Jag kan bara dra mig till minnes två gånger under det senaste halvåret som Israel uppmärksammats utan att helt skrivas in i de pågående konflikterna. Det ena var Babel i SVT, då israeliska författare uppmärksammades för sin litteratur, inte för sina synpunkter på konflikterna. Det andra var Korrespondenterna, också i SVT, som belyste israeliskt vardagsliv utan att ha fokus på relationen till de palestinska områdena. En av mina judiska vänner väntade dock med att se programmet Korrespondenterna eftersom hen förväntade sig detsamma som det alltid brukar vara: ”bashing Israel”. Men här fanns andra infallsvinklar. Tänk att man ska behöva bli överraskad av det.

Ett mer representativt exempel för svenskt medieklimat är dock att TV4 plockade bort ett matlagningsprogram med Tina Nordström för att hon kallat Jerusalem för Israels hjärta, detta på grund av att palestina-aktivister protesterat. Jag är teolog. Jerusalem är Israels hjärta.

Hur ser då vardagslivet ut och vad händer inrikespolitiskt i Israel? Pesach – påsken – är precis över och högtiden har präglat nationens liv in i minsta detalj. Till och med i Mellanösterns Manhattan – partystaden Tel Aviv – har det varit dämpat och i de snabbköp som hållit öppet har allt jäst varit övertäckt. Detta inkluderar öl. Ett av samtalsämnena har varit den tragedi där människor dog och skadades när de blev nedtrampade i samband med en känd rabbins begravning i de ultraortodoxa områdena Mea Shearim i Jerusalem. Ett annat det alldeles särdeles ovanliga vädret: det har varit hagelstormar av rent bibliska mått i såväl Tel Aviv som Jerusalem.

I Jaffa, på promenadavstånd längs stranden, promenerade påsklediga judiska familjer i ljudet av böneutrop. På Tel Aviv Museum of Art pågår en fotouställning med Robert Capas bilder: Bilder av palestinska barn från 1948, Warszawas getto lagt i ruiner i en bild från 1945, judiska immigranter från Europa 1950, en kvinna med sina barn i en grop de grävt på en åker i Tyskland och gömt sig i 1941, de suddiga fotona från D-day i Normandie 1944, alla dessa öden och händelser som har trådar och kopplingar in i dagens situation.

Israel är det enda land i Mellanöstern där kvinnor kan gå i shorts på stranden, hbt-flaggor hänga från byggnaderna och ordet och konsten är fria. Det vore anständigt om de aspekterna någon gång nådde in i det svenska medvetandet.

Gästskribent Ulf Öfverberg: A problem from hell

fverberg

Ulf Öfverberg

Ett preliminärt avtal mellan världssamfundet och Iran är nu verklighet.* Det föreliggande interimavtalet innebär dock ingen optimal lösning av problemet. Så en nästbästa lösning är det minst dåliga alternativet som finns att få. Frågan är om föreliggande avtal är den nästbästa lösningen – eller om det är tvärtom är ett avtal som skapar fler problem än det försöker lösa?

Iran är inte att lita på. Skälen till det är flera. Diktaturer av olika valörer saknar per se de institutioner som i demokratiska länder utgör en kontroll av de styrande; officiella lögner och osanningar kan inte granskas i Iran och därför inte heller avslöjas. Icke-demokratier är helt enkelt inte att lita på i samma utsträckning som vi kan lita på demokratiska stater. Dessutom vet världssamfundet att Iran har ljugit om sina kärnvapenambitioner, fört världen bakom ljuset och brutit mot internationella avtal. Och lögnerna har fortsatt även under förhandlingarna.

Det kanske mest oroande under förhandlingarna är att Iran fortsatt att mörka och ljuga om sitt stöd till diverse terrororganisationer. Inte endast de som är kända, som Hamas, Hezbollah, i Yemen och i Irak utan även på platser långt borta som Caracas, Buenos Aires och Burgas.

Ett problem med själva den befintliga överenskommelse är hur efterlevnaden av avtalet ska säkras. Iran har hitintills styvnackat vägrat att tillåta internationella kontroller på de avgörande platserna. För att kunna implementera och verifiera en överenskommelse kommer det att krävas rigorösa inspektionsmöjligheter. Det är enda möjligheten för världssamfundet att undvika att åter låta sig luras av Iran. Detta innebär tillgång till anläggningarna i Natanz och Fordow, men även Parchin, vilket har förnekats IAEA under alla år. Det kommer även att kräva tillgång till Iranska Revolutionsgardets anläggningar. Det är i skrivandets stund fortfarande en tolkningsfråga om interimavtalet ska tillåta inspektioner även på militära förläggningar som inte är de kända platserna för kärnvapenutvecklingen. Om inte vissa militära förläggningar räknas till de platser som världssamfundet ska ha rätt att inspektera öppnas ett fredat rum för iranierna att i hemlighet fortsätta utveckla sin kärnvapenkapacitet. Och det är egentligen här som problemen bara har börjat.

Efter dessa möjligheter till noggranna kontroller måste det finnas rutiner för bevisning och en realistisk handlingsplan för situationer där Iran bryter mot överenskommelsen – och vad i så fall världssamfundet gör då. Om detta kommer att ske är mycket tveksamt, efter den eufori som en del av parterna nu verkar gå in i efter avtalet. Står vi nu med ett avtal som endast ger oss nya besvär och nya oändliga diskussioner om hur det ska implementeras, efterlevas och vilka sanktionerna (militärt våld i förlängningen) ska vara om eller när Iran bryter mot avtalet?

Överenskommelsen kan dock möjligen bidra till att öppna upp Iran och skapa bättre framtidsutsikter i landet, både ekonomiskt och socialt och kanske – men bara kanske – även i fråga om mänskliga rättigheter och öppenhet. USA och Iran kan eventuellt närma sig varandra. Men vad händer med Saudiarabien och andra nyckelspelare i mellanöstern vid ett närmande mellan Iran och USA och ett stärkt Iran?

Eller så blir det inte alls så; Irans högste religiöse ledare Khamenei förnekar en koppling mellan ett avtal och en inrikespolitisk förändring i landet. Han säger till och med att det inte kommer att förändra relationerna med USA. Utifrån hans perspektiv ska Iran njuta frukterna av avskaffade sanktioner, något som ska stärka den iranska modellens fortlevnad. Ingen utveckling mot öppenhet i det perspektivet således. Ett starkare Iran ger även landet möjligheter att på sikt och i lönndom att fortsätta utveckla en kärnvapenkapacitet.

En utebliven överenskommelse med Iran hade ställt världssamfundet, i synnerhet USA och Israel, inför andra alternativ. Ännu hårdare sanktioner är ett sådant alternativ. USA:s kongress befinner sig redan i startgroparna för detta. Ett militärt angrepp kan inte heller uteslutas. Men samtidigt riskerar ett militärt angrepp att föra oss ännu längre från en lösning av problemet, även om åsikterna går i sär på vilket sätt Iran egentligen skulle reagera efter ett angrepp.

I USA, i Israel och i många andra länder samt i internationella forum är det förhandlingarna mellan Iran och världssamfundet som har diskuterats – och diskuteras häftigt. Men att döma av den svenska debatten var den viktigaste händelsen i mellanöstern just nu inte Irans kärnvapenkapacitet eller det arabiska inbördeskriget. Av det mediala utrymmet att döma var det istället valet i Israel.

Det är ju i och för sig bra att svensk media uppmärksammade den i stort sett enda demokratin i regionen, men jag tvivlar på att det är en beundran för den demokratin som är skälet till det utrymme som det israeliska valet erhöll jämfört med alla tragedier som drabbat människorna i länderna runt om Israel.

Irans kärnvapenrustning, och det hot som det utgör för världssamfundet, är något som uppmärksammats tämligen lite i svensk media. Frånsett några okunniga nyhetsartiklar har radions och TV:s inslag präglats av mer eller mindre illa dolda devota formuleringar om Iran. Hans Blix, som figurerat i bland annat P1, lägger som vanligt skulden på USA och Israel.

När jag under mina resor i framförallt Israel har talat med initierade bedömare – akademiker, forskare och andra – om Irans kärnvapenutveckling skakar de bara på huvudet när Hans Blix namn nämns. Hans åsikter är inte ens värda att ta på allvar, menar de. Det är endast i den mediala ankdammen Sverige som en person som Hans Blix sätts på piedestal. Allt det han säger är precis det som Irans ledning önskar att vi ska säga.

I fråga om händelserna i mellanöstern i allmänhet och om Iranfrågan i synnerhet visar svensk media sin obetydlighet. I nästan samtliga internationella tidningar behandlas Iranfrågan med den tyngd och betydelsen den har för regionen och världen. Inte som en händelse bland andra som överskuggas av det israeliska valet. För till skillnad från det israeliska valresultatet har ett avtal med Iran en stor betydelse för hela regionen – och hela världen. Det har betydelse för den regionala maktbalansen, för kapprustningen och spridningen av kärnvapen, för underhållandet och spridningen av terrorismen och för den slakt som pågår i det stora arabiska inbördeskriget.

Oavsett om det blir ett slutgiltigt avtal till sommaren eller inte kommer det att finnas oförutsedda negativa konsekvenser som inte blir lätta att hantera för omvärlden. Och i en del fall kommer vi inte att kunna hantera situationen alls.

Den tragiska insikten – att konflikterna i mellanöstern har utvecklats till en situation som varken svenska genuskurser, en feministisk utrikespolitik eller ett erkännande av Palestina överhuvudtaget kan påverka – är en insikt som ännu inte nått varken den svenska regeringen eller svensk media. Iranproblemet med alla dess konsekvenser är, för att citera en amerikansk tjänsteman, ett problem från helvetet.

*Parterna i förhandlingarna är Iran på ena sidan och på andra sidan gruppen P5+1 innebärande de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA, plus Tyskland.