Patrik Engellau

I eftermiddag ska jag gå på ett seminarium om de professionella eliterna. Jag har gradvis kommit till insikt om att självstyrande, kompetenta och oberoende sådana eliter är omistliga för det goda samhället. Västerlandets framgångar har till stor del byggt på förekomsten av hederliga och okorrumperade ämbetsmän, en lärarkår som utbildar och disciplinerar sig själv, en stolt poliskår som inte missbrukar sitt våldsövertag, universitetsprofessorer som värnar om bildning, läkare som inte bara tänker på pengar, utan även på sina skyldigheter enligt den hippokratiska eden och sjuksköterskor som upplever yrket som ett kall.

Alla dessa eliter, och fler därtill, har under de senaste decennierna förlorat både status och inkomster. Jag tror att alla, utom en, är deklasserade och delvis demoraliserade. Det enda undantaget är advokatkåren. Märkvärdigt nog är advokatkåren också den enda av de klassiska eliterna som är, och med kraft värnar om att vara, oberoende av staten.

Två starka sociala krafter ligger bakom denna förändring (tror jag). Den ena är välfärdsstatens utveckling. Staten tog hand om skola, vård och omsorg för att erbjuda kostnadsfri service åt alla medborgare och kom därmed också att lägga sin tunga hand över tidigare självständiga professioner. Den andra kraften är de kulturella ambitionerna från 1968. En ny generation trädde fram som nu under ett antal decennier har kontrollerat nationen och som tyckte att det var larvigt, orättvist och gammaldags med skråliknande professioner, ofta med fåniga yrkesriter.

Bert Stålhammar gav en fin illustration häromdagen:

En disputation i Finland är en högtidlig tilldragelse. Alla inblandade, respondent, opponent och betygsnämnd, är klädda i frack eller annan högtidsdräkt. Samtliga medverkande går i procession in i disputationssalen och lägger sina hattar på bordet framför sig. Sedan hälsar ordföranden välkommen och överlämnar ordet till respondenten, som får ungefär en halvtimme på sig för att presentera sin avhandling. Sedan följer själva disputationen mellan opponent och respondent. Efter eventuella frågor blir det utmarsch till musik och gratulationer, förfriskningar, lunch och senare middag på kvällen.

Veckan före besöket i Vasa var jag ledamot i betygsnämnden vid en disputation i pedagogik vid Stockholms universitet. Den började kl. 13.00 och avslutades vid 16.00. Jag upptäckte att jag var den ende deltagaren som hade slips. Hela tillställningen var som vilken vardaglig konferens som helst på ett högstadium.

Tyvärr har vi inom det svenska utbildningsväsendet tappat de riter, traditioner och symboler som är viktiga för att skapa den kultur som är nödvändig för ett framgångsrikt lärande.

Det handlar förstås inte i huvudsak om riter, utan om att kåren ifråga värnar om sina värderingar, sina viktiga uppgifter och sin stolthet. I Läkarsällskapets pampiga hus i Stockholm finns följande inskription:

Till vetenskapens fullkomnande genom inbördes meddelande av kunskap och samlad erfarenhet. Till främjande av det vänskapliga förtroendet läkare emellan.

Det säger något viktigt om hur professionen ansåg att den borde arbeta för mänsklighetens och patienternas bästa. Det är imponerande. Läkarna satt ändå där och filade på sina formuleringar och funderade över hur de skulle förverkliga sitt kall. De skapade en anda inom sin kår.

I sista hand handlar det nog om just andan, vad man ska göra och inte göra, hur man ska uppföra sig mot varandra och omvärlden. Jag var nyligen på Rijksmuseum i Amsterdam för att se en utställning av Rembrandttavlor, men halva Europa verkade ha fått samma goda idé, så det gick inte att se något för alla besökare. Jag smet undan och gick runt i de vanliga, nu övergivna salarna. Där hittade jag ett fint exempel på hur det holländska amiralitetet vid 1600-talets slut försökte inpränta en korrekt anda i sina marinofficerare, nämligen att a) lyda order och b) vara rättvis och inte ge favörer.

Amiralitetet beställde en oljemålning att hängas upp i högkvarteret till flottisternas fostran och förnöjelse. Tavlan föreställer den sedelärande händelse där romaren konsul Titus Manlius Torquatus dömde sin son till döden för ordervägran. Konstnären Ferdinand Bol låter konsuln lite förstrött betrakta avrättningen: