Annika Borg

Jag har under flera år värjt mig mot den starka polarisering, såväl i offentlig debatt som i själva samhällskroppen, som dag efter dag får ett allt starkare grepp om Sverige. På den ena sidan har vi anti-rasister, i skalan från mediedarlings till den autonoma vänstern, och på den andra nationalisterna och fascisterna med såväl järnrör som salongsfähiga leenden.

Det är inte lätt att upprätthålla något område i mitten. En frizon för debatt utan epitet, krav på avbön eller där jag slipper blir kidnappad av dem jag inte vill leka med för att jag råkar ha skrivit om ämnesområden som dessa de facto har gjort till oberörbara.

Hyllmeter har snart skrivits om åsiktskorridoren och det skruvade samtalsklimat. Ett klimat som skapat en ordlista debattörer och tyckare gör bäst i att känna till.

Några exempel:

”Utmaning” är nysvenska för en skala från problem till katastrof.

”Volym” är ett uttryck som ansetts rasistiskt om det kombineras med ord som migration eller integration (inte annars).

”Utsatta” är även det ett ord som innehåller en skala: från flykting – i FN:s mening – till IS-krigsförbrytare. ”Utsatta” har även en ännu vidare betydelse, men för denna text räcker det med den ovan återgivna skalan.

”Svenskar” är ett ord som är särskiljande om det används om människor med några generationers släktingar uppvuxna i Sverige, men inkluderande om det används om människor som har annan bakgrund än svensk.

Men det stannar ofta där, med att vi beskriver hur smal denna korridor är. Alldeles för många vittnar om självcensur. Det oroar mig.

Och det är sant: det är trångt. Människor säger en sak mellan fyra ögon och en annan sak offentligt. Man kan koderna och vet var gränserna går. Så har det varit länge.

Jag minns en diskussion med en filosof för många år sedan. Vi hade sällskap på väg ut från Radiohuset och hade suttit i en panel och diskuterat något. Frihet kanske. Vi kom att tala om villkoren i det offentliga samtalet. Om man ska kunna kritisera ”den andre” måste man först kritisera sig själv, annars kommer anklagelserna om majoritetskultur och västvärldens hegemoniska och koloniala förtryck, konstaterade vi.

Och vi kunde båda ge en rad exempel på hur vi gjorde: Om jag skulle kritisera inslag i muslimsk troslära och praxis angående kvinnor – ett av mina akademiska specialområden är religion och kvinnosyn – fick jag först känga till på kristendomens kvinnosyn. Det är förvisso sant att kristendomen inte alltid varit emancipatorisk för kvinnor, men att inte kunna föra en diskussion om det ena utan att också slå på det egna är ju en konsekvens av att en ram satts i det offentliga samtalet. En ram vi utarbetar strategier för att hålla oss inom. Min samtalspartner filosofen gjorde på samma sätt. Omständligt blir det. Tröttsamt också.

Vi har inte lyckats skapa ett klimat där vi inte blir slängda som dockor mellan de olika polerna. Dessa poler trycker från sina båda håll och skapar vår åsiktskorridor i ett självalstrande system.

Det har  länge varit min vilja att försöka värna det där området i mitten. Ibland har jag till och med trott att detta utrymme skulle gå att utvidga. Just nu är ett sådant ”ibland”.

För om vi inte lyckas med det, och nu kommer min realistiska dystopi, om vi inte klarar det, så kommer polariseringen att öka ännu mer.

I den polen som är långt högerut kommer grupper som idag är splittrade, och som får Sverigedemokraterna att verka välkammade, att växa.

Det här förstår man, om man inte gjort det förut, genom att skaffa sig en bild av de olika grupper och tidningar – nu talar jag inte om den i jämförelse med detta milda sajten Avpixlat – som finns. Många små sammanhang som av ett eller annat skäl knoppat av sig i nya grupper och nya tidningar.

Min realistiska dystopi är att inget politiskt parti – Sverigedemokraterna inräknat – har lyckats möta medborgarnas frågor kring migration och integration. Ingen har tagit ansvar för det samhälle som förändras.

Och det som kommer att hända är att den ledare eller den grupp som gör det kommer att vinna det här. Det vet de etablerade partierna.

Den dag dessa olika splittrade grupper långt därute finner varandra och gör gemensam sak är vi där.

Vi driver fram odjuret.