Patrik Engellau

Jag tycker mycket illa om uttrycket ”tänka utanför lådan” eftersom de som använder det för det mesta bara klappar sig på axeln för att de upptäckt ett nytt sätt att formulera samma gamla tankar. Ändå pekar uttrycket på en grundläggande och ofta välgörande företeelse i det mänskliga samhället: innovationen. Ekonomen Joseph Schumpeter definierade innovationen som ”genomförandet av nya kombinationer”. Han tänkte mest på ekonomiska ting såsom prylar och marknader, men tankefiguren fungerar även för idéer, till exempel politiska idéer.

Helt fräckt vill jag påstå att vi i Sverige bara haft tre politiska idéinnovationer sedan demokratins genombrott och att vi nu behöver en fjärde.

Den första innovationen inträffade på 1930-talet och personifierades närmast av makarna Myrdal. Den nya idén var att inrätta det traditionella bruket i nationell skala. Sveriges gamla bruk hade fungerat väl i hundratals år och brukspatronerna hade lagt livet väl till rätta för sina flitiga anställda. Nu ville socialdemokraterna skapa ett riksbruk där politikerna agerade patriarkala rikspatroner. Det gick rätt bra. Sverige blev ett internationellt föredöme.

Kring 1970 etablerades ett nytt synsätt som kan personifieras av Olof Palme och 1968 års studentrörelse. Välfärdsindustrin hade blivit varm i kläderna och behövde nya utmaningar. Ett nytt tänkesätt utvecklades, enligt vilken politikerna inte bara skulle underlätta för människor att skapa sig goda liv, utan rentav skapa ett gott liv åt människorna. (Återigen, läs första kapitlet i 1974 års regeringsform, som jag jämt tjatar om.) Politikerna definierade sig alltmer som goda herdar och medborgarna, underförstått, som får. (Vargar fanns det också, nämligen arbetsgivare och andra som ville djävlas med fåren.)

Den tredje innovationen kom i början av 1990-talet i form av den nyliberala reformvågen. Den handlade om att ge mer makt till fåren, till exempel att låta dem välja skola åt sina lamm. Jag väljer denna drastiska formulering eftersom politikerna aldrig slutade betrakta sig som goda herdar med huvudansvar för medborgarnas väl och ve. (Herde-perspektivet har sedan 1974 förstärkts i regeringsformen. Till exempel har politikerna numera ansvar för att alla ska ”uppnå delaktighet och jämlikhet” samt för att ”motverka diskriminering”.)

Där står vi nu. En allt högljuddare skara politiker, som aldrig gillade idén att ge mer makt till fåren, pekar till exempel på övervinster i den privata skolbranschen och vill upphäva valfriheten. De andra politikerna kliar sig i huvudet och kan inte ta itu med något över huvud taget, varken integrationskrisen eller de sjunkande skolresultaten.

Jag tror att politiken är fångad i sin självskapade roll som goda herdar, som godhetens representanter och försvarare i alla lägen. Till exempel går det inte att skära ned invandringen till rimliga nivåer om man definierar sig själv som godhetens apostel och godhet som fritt insläpp.

Sverige behöver en innovation, en ny politisk affärsidé. Politiken måste skaffa sig en ny människosyn. Herde/får-paradigmet är uttömt och leder till politisk handlingsförlamning. Jag tror att politiken måste lära sig att betrakta och behandla medborgarna som anständig medelklass.

Ett exempel: skolan. Förre utbildningsminister Björklund försökte lagstifta om att det skulle råda lugn och ordning i skolan. Det funkade inte. Såklart det inte gjorde. Man kan inte lagstifta om sådant.

Bättre vända på steken. Skolgång är en förmån som snälla medmänniskor betalar för via staten. Den elev som väljer att inte tillgodogöra sig den förmånen utan i stället stökar till det för sin lärare och sina skolkamrater bör avstängas (eller omhändertas på något vis ifall staten insisterar på att varje medborgare ska tillbringa ett visst antal år på någon institution, skola eller annan). Dagens synsätt – att det är lämpligt att tvinga folk att utnyttja förmåner, till exempel skola – är helt snurrigt och kontraproduktivt.

Ett nytt synsätt på skolan med innebörden att den som väljer att inte utnyttja förmånen får skylla sig själv får förstås följdverkningar. Det kan ju inte vara så att vederbörande ska ha rätt att kräva försörjning av staten om han inte fått något jobb för att han inte lärt sig något. Hur staten ska hantera det vet jag inte riktigt.

Men det viktiga är att en ny politik lämnar godhetsparadigmet och gör allt för att mobilisera den enda kraft som kan föra samhället framåt, nämligen medborgarnas handlingskraft och ansvarskänsla.