Gästskribent Ronie Berggren: Kristen kontra islamisk fundamentalism

logo­DGSDen 5 december uppmärksammade Metro hur den holländska humorgruppen Pranksters gick runt på stan med en bibel som de täckt med ett koranomslag.

De läste sedan upp otrevliga bibelverser för människor på gatan. Som till exempel:

”Om ni … inte lyssnar till mig utan avvisar mig, kommer jag i min tur att avvisa er i vredesmod och straffa er sjufalt värre för era synder. Ni skall bli tvungna att äta era söners och döttrars kött.” (3 Mos 26:27)

Och:

”Om två män råkar i slagsmål och den enes hustru skyndar till för att hjälpa sin man och sträcker ut handen och griper tag om könet på den som slår hennes make, skall du utan förskoning hugga av hennes hand.” (5 Mos 25:11)

Folket på stan trodde alltså att verserna kom från koranen. En ung man utbrister: ”Om du växt upp med den här boken och de här slags idéerna så kommer det att influera hur du tänker.” Och en annan säger: ”När jag hör det här skulle jag säga att koranen är mer aggressiv [än bibeln]”.

När humorgänget sedan visar att de faktiskt läst ur bibeln, blir alla förvånade. En man erkänner att han tydligen haft fördomar, vilket också är lärdomen man som tittare tar fasta på.

Resonemang om att koranens våldsverser inte kan användas för att kritisera islam eftersom bibeln inte är bättre, är vanligt förekommande här i västvärlden, där självkritik betraktas som en dygd.

Det finns dock två viktiga skillnader som gör ett sådant resonemang missledande.

Till att börja med så praktiseras de bibelverser som uppmanar till våld inte av kristna. Inte ens i icke-liberala länder stenar kristna homosexuella och äktenskapsbrytare, trots de bibeltexter som föreskriver detta. Inte heller förespråkar kristna dödsstraff för avfällingar.

Detta förekommer emellertid i hela den muslimska världen. Ibland statligt sanktionerat, oftast socialt accepterat.

Skillnaden i praxis mellan majoriteten som följer koranen och majoriteten som följer bibeln är avsevärd och går att spåra till skillnader i teologisk förståelse av respektive grundtext.

I bibeln beskrivs hur en grupp fariséer kom med en kvinna till Jesus, som de hävdade hade begått äktenskapsbrott, och undrade hur Jesus förhöll sig till att Mose lag krävde att hon skulle stenas? Jesus svarade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” (Joh 8:6) Varpå fariséerna skamsna lämnade platsen och Jesus sedan förlät kvinnan.

Kristnas förhållningssätt till våldsamma bibeltexter utgår från Jesus. Jag växte själv upp inom en svensk frikyrkomiljö där vi ungdomar ofta diskuterade hur Gud i gamla testamentet kunde beordra folkmord och dödsstraff. Ett ifrågasättande som tog sin utgångspunkt i våra personliga erfarenheter av Gud som kärlek. Vi trodde på bibeln, men att därmed tro att Gud menade att kristna skulle stena äktenskapsbrytare var fjärran från vår värld.

Men inte heller inom judendomen anses texterna om stening vara bokstavliga befallningar. Ett exempel var ett ungt judiskt par på 600-talet som fängslats för äktenskapsbrott.

De tillfrågades vilket straff judiska präster föreskrev och svarade att prästerna föreskrev att äktenskapsbrytares ansikten skulle målas i svart. Domaren tog då fram den judiska toran och läste bibeltexterna om stening, varefter paret stenades till döds.

Domaren var profeten Mohammed.

Händelsen återges i en hadith av Sahih Bukhari där Mohammed alltså föreskrev ett straff genom att tolka bibeln på ett sätt som judar och kristna själva inte gjorde. Koranen nämner inte stening av äktenskapsbrytare, men Mohammeds exempel är vad muslimer som förespråkar detta straff hänvisar till.

Västvärldens självkritik är förstås en god dygd. Det är också en kristen dygd. Jesus sa nämligen: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Luk 6:41)

En sund inställning om man inte blundar för verkliga brister, vilket självkritiska västerlänningar ofta gör vid jämförelser som det holländska humorgängets. Teologi och praxis måste också tas i akt.

Jesus manar till självkritik men också att se bjälken där bjälken finns. Och i förhållandet mellan kristendom och islam så är det islam som har problem med bjälken, inte kristendomen. Något det varken gynnar vår västerländska dygd, eller offren för islamiskt förtryck, att vi blundar inför.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.