Helena Edlund

Srebrenica. Blotta namnet får oss att rysa.

Orten i nuvarande Bosnien och Hercegovina är för alltid förknippad med det som ägde rum mellan den 11 till den 22 juli 1995. Under elva dygn mördades omkring 8 000 personer, huvudsakligen pojkar och män mellan 13 och 78 år. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien slog senare fast att Srebrenica-massakern utgjorde ett folkmord.

Tjugoårsminnet har hittills lockat man ur huse, samtidigt som minsta byhåla med självaktning anordnat någon form av manifestation. Svenska kyrkan formulerade en minnesbön. Gemensamt för demonstrationer och sociala medier var ett repeterande in absurdum av frasen ”aldrig mer”.

Om jag inte missminner mig så sammanföll kriget på Balkan dessutom med minnet av en annan händelse, nämligen femtioårsminnet av andra världskrigets slut i maj 1945. Vid en tidpunkt när prickskyttarna dagligen plussade på antalet dödade – den officiella siffran lyder 10 000 döda civila bara i Sarajevo under den nästan fyra år långa belägringen – hölls minnesceremonier för Förintelsens offer runt om i Europa. Alla skanderade vi en och samma sak: ”Aldrig mer!”.

Samtidigt sprängdes ännu ett försåtminerat spädbarn på en bygata någonstans i Bosnien – men dit ville vi inte vända blickarna. Det var ju för obehagligt. Hellre då intala oss att vi aldrig mer skulle låta något sådant ske. Aldrig mer Förintelsen.

Nu är det dags igen. ”Aldrig mer!” Aldrig mer Srebrenica.

Men hallå…? Det händer ju just nu..? Har någon missat att det pågår ett folkmord – just nu? Barn mördas – just nu. Kvinnor våldtas – just nu. Just nu. Bokstavligen.

Så tillåt en försynt fråga, om ni nu menar allvar med ert ”aldrig mer”: Var är de militära interventionerna? Var är manifestationerna för världens kristna? För minoriteterna i Syrien och Irak? Mot IS? Eller finns det någon slags tidsspärr som gör att det går bra att manifestera mot något som hände för 20 år sedan, men inte mot det som händer nu..?

Det är viktigt att minnas, men också att lära av historien. Endast då kan vi hindra den från att upprepas. Om vi menar allvar med våra ”aldrig mer”, finns det inga genvägar. Då måste vi agera för att med alla medel sätta stopp för den omänskliga ondska som just nu breder ut sig och lockar allt fler att ansluta sig till den.

Men.

Istället normaliseras terrorismen och det pågående folkmordet relativiseras när samma politiker som förfasar sig över Srebrenica diskuterar hur ”hemvändare” ska kunna återanpassas till samhället när de tröttnat på att mörda spädbarn och sälja kvinnor som sexslavar. Samtidigt möts de organisationer som kämpar för att bekämpa ondskan och skydda de utsatta av en skrämmande ljumhet.

Ni säger: ”Aldrig mer!”

Jag säger: Kan vi sluta hyckla nu?

Eftersom jag är kristen påminner jag gärna om något Jesus sa: ”Gud är inte en gud för döda utan för levande.”

Så minns de döda. Kämpa för dem som fortfarande lever.

De behöver oss mer.