I förrgår skrev Bitte Assarmo här en krönika som är mer än vanligt läsvärd, vilket inte säger så lite. Egentligen gör hon inte annat än sammanfattar och kommenterar en debattartikel i Dagens Nyheter av ”narkotikapolisen” Lennart Karlsson, men det räcker långt. Karlssons tes är att kriminaliteten bland ensamkommande migranter är svenskarnas fel för att vi varit för njugga med vårt stöd:
Under lång tid har Elsa Widding strävat efter en klimatdebatt baserad på saklighet och vetenskap istället för alarmism och känslor. Nu tar hon steget in i politiken och tar plats på Sverigedemokraternas riksdagslista. Här berättar hon varför och vad det är hon vill åstadkomma:
Det har under flera år bedrivits en politik i Sverige som bygger på en önskan att ställa om ett av världens bästa och stabilaste energisystem till någonting annat – betydligt sämre.
I flera tidigare inlägg har jag nämnt att något som skiljer de islamiska högtiderna från de svenska är att de svenska är knutna till årstiderna. Det var något jag saknade under åren jag var muslim. Det finns två eid, alltså fester, i ortodox sunnitisk islam. Den ena kallas eid al-fitr och avslutar fastan i månaden ramadan. Den andra kallas eid al-adha, offerfesten, som firas dagen efter att pilgrimerna är färdiga med hajj, vallfärden till Mecka. Datumen för de båda festerna är rörliga. Ibland firar man eid al-fitr på sommaren, ibland på vintern.
Allt oftare talar man om konspiration. Svenska statsmedias sätt att använda ordet påkallar en liten utredning. Konspiration kommer från latinet: conspīrātĭo, ōnis, f. [1. conspiro], prop. a blowing or breathing together.
I samband med presidentvalet i Frankrike kan det vara intressant att backa bandet 65 år. Detta eftersom jag hittade en artikel i veckotidningen Se (#25/1957), då landets största tidning för bildreportage. Den handlade om det som är ett centralt tema i kampen mellan Macron och Marie Le Pen: invandringen och det muslimska (då sade man ”arabiska”) inflytandet på landet.
Eftersom jag inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet – det svenska politikerväldets stolthet – på länge så kanske du tror att komplexet är nedlagt. Hahaha, säger jag bara.
Allteftersom det avslöjas allt värre grymheter utövade mot barn, kvinnor, åldringar och andra försvarslösa i Ukrainas städer och byar, samtidigt som stödet i Ryssland stiger för Putin och hans politik, frågar sig allt fler: hur är detta möjligt? Får inte den ryska allmänheten veta någonting? Är de så avskurna från all information att de lever i en annan värld?
För några dagar sedan publicerade vi Gunnar Sandelins artikel ”Hur man utplånar en kultur”. Han berättade om en BBC-dokumentär från 2016 som berört honom djupt:
”Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området. Stadsdelen Newham i East End har under knappt några decennier gått från att i århundraden ha varit vad reportern i programmet kallade för ”a home for a large cockney tribe to a place for newcomers from all parts of the globe”. Idag är Newham det område i hela England som har lägst andel invånare av brittisk härkomst.”
I det franska valets första omgång fick Emmanuel Macron 27,84, Marine Le Pen 23,15 och Jean-Luc Mélenchon 21,9 procent av de avgivna rösterna. De två första går till andra omgången.
Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.
”Upprepa inte misstagen med de ensamkommande”, manar narkotikapolisen Lennart Karlsson i en debattartikel i Dagens Nyheter. När afghanerna kom stängde nämligen samhället dörrarna, menar han. Vi – du och jag – drev helt enkelt de ensamkommande männen in på brottets bana.
Jag har observerat att man i den politiska världen ofta håller sig med välljudande och ofta framförda föresatser och mål som man i verkligheten inte har minsta avsikt eller förmåga eller ens lust att förverkliga.
Så är det inte, efter min erfarenhet, utanför den politiska världen. I mitt första jobb som skollovsvikarierande brevbärare var det aldrig tal om målsättningar och etiska riktlinjer. Breven skulle läggas i folks brevlådor och sedan var det inte mer med den saken. Samma sak när jag blev pommes frites-kock. Potatisen skulle bli spröd och gyllenbrun annars fick man sparken. Punkt.
För mig finns det bara ett enda självklart alternativ i höstens val. Jag kommer att rösta på SVT Nyheter.
Detta av den enkla anledningen att de är mycket tydliga med sin politik, vilken de förmedlar i varje nyhetssändning och samhällsprogram:
Kanske är det fejk news att tyskarna är så pedantiskt plikttrogna och lydiga som de ibland verkar i filmerna om nazisttiden. Oavsett hur mycket lidande de åsamkade andra människor så hade de ett uppdrag, möjligen från Hitler, som de inte kunde svika. De skulle förädla människosläktet enligt samma rättframma princip som man avlar fram bra hästar: man tar bort de dåliga och satsar på de goda exemplaren.
I alla fall för socialdemokraterna.
Folkets stöd för den socialistiska regimen i Sverige ökar ständigt. Allt styrs av mycket enkla men till synes obegripliga ekonomiska principer.
Vad menas egentligen med ”fri” kultur? Uttrycket används oftast av vänstern för att beteckna kultur som på något sätt är skattefinansierad, och alla förslag om att inskränka kommunala kulturbudgetar, eller dra ner på stödet till public service brukar väcka starka reaktioner som ett angrepp på den ”fria” kulturen. Varje gång det debatteras i kulturnämnden i Malmö att dra in bidrag till diverse skumma kulturföreningar, ”fria teatrar” och studieförbund brukar vänstern gå i taket.
Turbulensen inom liberalpartiet ger en betraktare myror i huvudet. Det hela går inte att förstå med de normala intellektuella verktyg som vi brukar använda för att tolka politiken, till exempel att det skulle vara något fel på partiledarens personliga utstrålning eller att partikonflikterna skulle ha med synen på sverigedemokraterna att göra.
En Facebookvän ställde en fråga om hur stor försvarsviljan bland det svenska folket kan tänkas vara. Intressant fråga. Spontant tänkte jag att de som är över 50 har en högre försvarsvilja än de yngre, vilket visade sig stämma.
Det är lätt att skaffa sig information om Putin. Den utförliga redogörelsen i Wikipedia är imponerande. Han har fört ett mycket aktivt liv och åstadkommit mycket, också i akademiska sammanhang. Hans sportintresse är brett. Han sysslar med många idrotter och han har varit mycket framgångsrik i Judo.
För sex år sedan såg jag en dokumentär på BBC som grep mig djupt. Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området. Stadsdelen Newham i East End har under knappt några decennier gått från att i århundraden ha varit vad reportern i programmet kallade för ”a home for a large cockney tribe to a place for newcomers from all parts of the globe”. Idag är Newham det område i hela England som har lägst andel invånare av brittisk härkomst.
För bara någon vecka sedan ertappades Nyamko Sabuni med att säga att hon skulle fly till Norge om det blir krig i Sverige. Efteråt sa hon att det hela var ett samtal i goda vänners lag, något ”som man säger” liksom, men det spelade ingen roll. Inte ens de mest liberala i Liberalerna är särskilt förtjusta i att deras partiledare leker med tanken på att lämna sitt land och sitt folk i sticket när det verkligen gäller. Och nu har Nyamko Sabuni avgått. Kvinnan som skulle rädda Liberalerna har drivit partiet ner under riksdagsgränsen och lämnar en velig och trasig röra efter sig.
Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.
Det börjar nu framstå som helt klart att det som pågår i Ukraina är det senaste amerikanska angreppskriget. Som vanligt gäller det att få bort en regim man inte gillar; Libyen angreps eftersom Kadaffi inlett ett projekt för att införa en ny valuta för oljehandel. Serbien terrorbombades eftersom presidenten Slobodan Milošević inte accepterade USA:s ambition att skilja Kosovo från Serbien. Syrien angreps för att avlägsna Assad från makten. Nu gäller det att byta ut regimen i Ryssland.
Flera av Det Goda Samhällets skribenter har kommenterat Rysslands krig i Ukraina. Det finns dock ett perspektiv som saknas. Inte bara här, utan överhuvudtaget i medierna.
Syriens diktator Bashar Assad sitter fortfarande kvar trots ett långt, blodigt och brutalt inbördeskrig. Att han sitter kvar beror framför allt på två saker: 1) stöd från Ryssland och 2) stöd från shiitiska miliser.
Att säga att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är möjligtvis en överdrift. Men skottlossningar, bombdetonationer och ibland rena avrättningar i offentliga miljöer är så vanliga att det tillhör det normala nyhetsflödet. Få människor (som jag talat med) förnekar att detta beklagansvärda tillstånd har ett samband med:
Åter har jag tittat på en brittisk thrillerserie som får mig att fundera över sakernas tillstånd. Och då menar jag inte på grund av den onda bråda död som är huvudingrediensen – utan på grund av hur seriens kvinnor gestaltas. Det är helt uppenbart att den skruvade feminismen håller på att ta död på thrillern, som på så mycket annat.
Många har svårt att se något positivt alls med kriget i Ukraina. Därför tyckte jag att det var intressant att få en pratstund med de två lokala miljöpartistiska talrören Pierre Grytskog och Marta Grúseni.
Jovisst är det förfärligt när människor dödar varandra, sa Grúseni, men man måste också kunna se saker i stort och det är vi bra på i miljöpartiet.
Hur menar du då? frågade jag.
På söndag är det presidentval i Frankrike. Gapet mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen har stadigt minskat, samtidigt som stödet för de främsta kandidaterna på högerkanten – Eric Zemmour och Valérie Pécresse – har minskat. (Inalles ställer 12 kandidater upp).
Vi lever i utmaningarnas tidevarv. De miljonprogram som våra politiker förvandlat till muslimskdominerade, kriminella och bidragsförsörjda U-landsområden kallas för ”områden med socioekonomiska utmaningar”.
För drygt två månader skrev jag här på sajten om hur Migrationsverket försämrat och försvårat sin statistiska redovisning sedan årsskiftet. Tidigare tämligen överskådliga pdf-filer har skrotats till förmån för en betydligt mer ofullständig och svåröverskådlig redovisning i Excel-format.
DET GODA SAMHÄLLET 