För några år sedan startade jag ett projekt i syfte att rädda den svenska skolan. Idén var att försöka mobilisera den pedagogiska kraft och professionella kåranda och stolthet som fortfarande finns kvar hos en i och för sig minskande andel av den svenska lärarkåren. Projektet hette ”Lärarcertifiering” och gick ut på att i varje skola som ville delta identifiera ett antal särskilt kompetenta lärare och sedan låta dessa utbilda övriga lärare som ville förkovra sig. Det låter banalt men upplägget har fungerat i andra länder. Jag fick igång provverksamhet i åtta skolor som ville prova på.

Det klassiska företagandet beskrevs så väl som någon kan önska av skotten Adam Smith i boken Nationernas välstånd som publicerades 1776. (En märkvärdig sak med den boken, som inte har något med dagens budskap att göra, är att den, till skillnad från de flesta moderna ekonomers alster, går att begripa. Man kunde tro att det beror på att ej heller blivande ekonomer får lära sig att skriva i skolan men i verkligheten, tror jag, är förklaringen en annan. På Adam Smiths tid fanns det inte så många ekonomer förutom han själv och därför hade det inte utvecklats något inomprofessionellt fikonspråk med tillhörande matematiska symboler. Om Smith ville sprida sina tankar var han därför tvungen att skriva så att vanliga människor begrep. För många moderna, professionella ekonomer framstår skottens resonemang därför som barnsligt torftiga.)

På en väns ”coffee table” upptäckte jag bland andra ”coffee table books”, alltså tjocka, exklusiva inbundna verk med stiliga bilder av mondäna, lätt uttråkade människor som luktar på rosor eller kramar sin Harley Davidson, en tidskrift med konstnärliga fotografier som hette Stockholm New och visade sig ha kommit under 1990-talet i regi av makarna Claes och Christina Britton. Det fanns precis lagom med text bland de eleganta fotografierna, och en särskilt flott sak var att texterna inte behövde ha med bilderna att göra, det gick exempelvis att blanda en intervju med Harry Schein med undersköna bilder av granithällar vid Utö.

Integrationsminister Anders Ygeman är som en bondfångare i en trettiotalsfilm. Han står på Centralen i Stockholm och lurar nyanlända bönder att staden egentligen är ett monopolspel och att de kan få köpa hela Vasagatan för en femma av honom. Inga knep är för grova.

”Får man störa skribenten med en fråga?”

”Fråga på.”

”Jo, igår skrev du något filosofiskt om att Sverige är ett djupt religiöst land eftersom vi låter bli att lösa våra problem av respekt för heliga men olämpliga dogmer, till exempel att vi inte stoppar invandringen som skapar så mycket onödigt besvär eftersom vi anser att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter förbjuder oss att föra en politik som gynnar våra egna intressen.”

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

En vänlig läsare uppmärksammade mig på att The New York Times hade tagit ett nytt grepp och förmått sina mest framstående krönikörer att skriva texter på temat ”Så hade jag fel”. Till exempel förklarar nobelpristagaren Paul Krugman att han hade fel om varför USA och världen fått så kraftig inflation sedan något år tillbaka och David Brooks filosoferar om hur han haft fel om kapitalismen (där jag tror att han hävdar att analyserna alltid pekar fel eftersom de bygger på gårdagens premisser som inte längre gäller eftersom allt ändrar sig).

När tiden är mogen för någon viss innovation uppstår den ungefär samtidigt i många av varandra oberoende skallar. Begreppet geopolitik är ett exempel. Det uppstod kring förra sekelskiftet när politiken tog språnget bortom de nationella gränserna och började intressera sig för andra geografiska regioner, exempelvis i syfte att kolonisera dem. Den främste begreppsmyntaren ska ha varit den svenske geografen och filosofen Rudolf Kjellén (bilden) som anses ha varit någon sorts nationalsocialist. I Sverige är han mest känd som upphovet till konceptet folkhem som socialdemokratin sedermera gjorde ett stort nummer av.

I en privat mailslinga gör Lennart Bengtsson en betydelsefull observation som många av oss säkert haft på känn men åtminstone jag inte besvärat mig med att utveckla från en tärande, obehaglig känsla till ett begripligt resonemang. (Ja, det är så, har jag upptäckt, tankeverksamhet egentligen går till. Det börjar med någon sorts upplevelse i kroppen som visserligen kan bestå av hunger eller en annalkande förkylning men även av det dunkla obehaget av obekanta sensationer, i det här fallet att någon börjar använda begrepp som man inte fattar men som känns klart hotfulla, exempelvis konceptet försiktighetsprincipen.) Så här skriver Lennart:

Hur skärpta saker man än upptäcker och offentliggör så kan man vara säker på någon annan sagt ungefär samma sak, och troligen bättre, för länge sedan. I mitt fall kan det vara Sokrates men också Ulf Nilson, den förre stjärnreportern på Expressen.