
Jag har ett ouppklarat förhållande till motsägelser. Å ena sidan är de störande moment som motverkar den eftersträvansvärda harmoni som borde karaktärisera kosmos (i varje fall om du frågar Aristoteles). Men just därför är de också stimulerande utmaningar, lite som suduko av fjortonde ordningen. Det vattnas i munnen vid tanken på att sätta tänderna i sådana motsägelser, ingå närkamp, få värsta banangreppet, bita till så det krasar i fanskapet och känna tillfredsställelsen av att veta att nu, din jävla motsägelse, är du död. Kosmos är återställt. I sådana lägen kan jag uppleva en erkännsam nick från Aristoteles.




























