Det är lunchdags. Du befinner dig på stadens gator och torg. Du erinrar dig att i närheten finns en restaurang som brukar servera god svensk husmanskost.
Du slår dig ner vid ett bord, beställer pannbiff med lök och stekt potatis – och en öl att dricka. Servitören säger att de endast serverar alkoholfri öl. Nya regler. Hundra fyrtio kronor står det på menyn, okej, det är dagens priser.
Sedan några årtionden tillbaka grasserar en, som det verkar, statsfinansierad föreställning som går ut på att det svenska samhället är behäftat med en in- och medfödd rasism vilket av många antas vara förklaringen till att integrationen av utlandsfödda i Sverige går så dåligt. Jag varken gillar eller tror på den teorin. Var därför varnad för tendentiösa synpunkter som kan ha nästlat sig in i följande text.
Jag har precis läst en tänkvärd och lärorik bok av Åsne Seirerstad: En av oss – en berättelse om Norge. Översatt av Jan Stolpe. Bonniers förlag 2013.
Själva förloppet med attentatet (22/7 2011) utanför regeringsbyggnader i Oslo och massakern på Utöya är välkänt åtminstone i stora drag, även för oss svenskar. Anders Behring Breivik dödade i kallt blod 77 människor, åtta i Oslo och nästan 70 tonåringar på Utöya. Boken berättar om Breiviks barndom, ungdom och vuxna liv.
Nu vill Expressen slå ner lite på den eländiga och bristfälliga svenska kulturen igen och vad passar väl bättre än att sända ut Valerie Kyeyune Backström på spaning bland verken på Liljewalchs vårsalong? När hon står för kulturrecensionerna kan man vara säker på att det klankas ner ordentligt på allt som kan förmodas vara svenskt. Inte för att det egentligen finns något specifikt svenskt, givetvis, men ändå… Ja, ni fattar. Det som eventuellt finns är ju bara jättedåligt så klart!
Gunnar, ”Tomas” och ”Stefan” är tre medelåders män från Stockholm. Vita män som ingår i den stora gruppen svenskar som i den tongivande klassen anses som priviligierade. Dessa tre herrar varken arbetar tillsammans eller känner varandra. Utrustad med några enkla och exakt likalydande frågor har jag träffat dem, enskilt, en och en, för att låta dem dela med sig till oss om sina priviligierade liv. Deras svar härrör från den upplevda verkligheten och har sinsemellan många likheter.
För mer än fyra decennier sedan jobbade jag på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier. Det var en idealisk arbetsplats för en nyfiken person som ville fundera över de aktuella samhällsfrågorna. Det rådde en tolerant och vänlig stämning. Man kunde säga nästan vad som helst. (Inom vissa gränser. En gång föreslog jag, eftersom praktiskt taget alla anställda tillhörde eller hade tillhört 68-vänstern – och vi ändå hade anställningstrygghet – att vi skulle göra en seriös och vetenskaplig men praktiskt orienterad framtidsstudie om hur socialismen skulle kunna införas i Sverige. Förslaget avvisades vänligt eftersom alla som jobbade där visserligen hade romantiska idéer om det klasslösa samhället men ändå tänkte sig en helt annorlunda framtid för egen del. Så blev det också. Någon blev ambassadör, någon blev professor och så vidare. Såklart de inte ville riskera den framtiden med några ansvarslösa intellektuella övningar i marxist-leninistisk anda.)
Tar vi hit mycket folk från Mellanöstern och Afrika så får Sverige också Mellanösterns och Afrikas problem. Här på DGS har Eddie Omar flera gånger konstaterat att en stor invandring från Mellanöstern och Afrika förvandlar vårt land i just den riktningen. Hur svårt kan det vara att förstå det? Se diagrammet nedan vad gäller utvecklingen av den manliga tonårspopulationen med utländsk bakgrund mellan 1970 till 2021.
Svenska Dagbladet tar i ett antal artiklar upp gängkriminaliteten i våra utanförskapsområden, och har intervjuat ett 15-tal socialsekreterare som arbetar inom socialtjänsten med barn och unga i olika stadsdelsförvaltningar i Stockholm och några kranskommuner. Från SvD:
En besvärande defekt hos mig är att jag nästan aldrig är säker på någonting. Jag tror att livet känns stabilare för dem som har en fast åsikt och därför vet saker. Till exempel har jag många goda vänner som vet att Ryssland kommer att förlora kriget eller att Ukraina kommer att förlora kriget eller att den borgerliga regeringen inom kort, när den blivit varm i kläderna och läst lite fler råd från välvilligt inställda ledarredaktioner, är på väg att reda upp den svenska förvirringen. Hur mycket är elbolagen egentligen skyldiga elkonsumenterna? Är det 600 miljoner kronor för vissa månader, som energiministern säger, eller är det 3 – 10 miljarder som ”Regeringskansliets experter” anser att det blir om man börjar räkna en månad senare. Eller är det bråk mellan energiministern och finansministern? Den senare lyckas pressen inte få tag på medan den förra fäller följande irriterade kommentar som man kan försöka tolka efter förmåga:
Den tidigare ministern Annika Strandhäll (S) har än en gång trampat i klaveret. Efter att den moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm skrivit ett hedrande inlägg om den nu avlidne polistjänstemannen Mats Löfving gick Strandhäll i spinn på Twitter.
Vi är nog många som inte är direkt imponerade av den nya regeringens handlingskraft. Dessvärre är det dessutom så att ifall denna regering ska åstadkomma något av betydelse så har den ett mycket hårt arbete framför sig, ett mycket hårdare arbete än borgerligheten verkar inse. Ett exempel, skolans område, visar varför.
Frågan om jordens klimat har inte minst i Sverige under mer än ett kvartsekel varit en alltmer dominerande fråga. Inte ens ett pågående europeiskt krig har lyckats ställa klimatfrågan i någon medieskugga. Det gäller praktiskt taget alla områden. Även mindre upphetsande läsning, som företagens årsredovisningar, framhäver i allt större omfattning de omfattande insatser som görs för klimat och miljö.
I delar av norra Kenya råder just nu en svår torka. Mycket boskap har dött och folk hotas av svält. De drabbade områdena befolkas till stor del av somaliska nomader.
I svenska medier larmar man om katastrofen. Olika svenska organisationer gör insamlingar för att hjälpa folk i Kenya. De uppger att de delar ut mat och dricksvatten.
En av fördelarna med att studera portugisiska på fritiden är att få tillgång till ett hemligt språk och en hemlig kultur. Jag menar hemligt språk på samma vis som svenskan länge varit hemlig i bemärkelsen att bara folk som är barnfödda inom nationsgränserna begriper det. Kommer man utomlands tillsammans med en annan svensk kan man tryggt pladdra på modersmålet ty ingen annan begriper.
”Nu, efteråt vet vi att Andrées stora plan att segla till Nordpolen med en vätgasballong var ett från början dödsdömt företag. Hans idé var ett utmärkt romanuppslag i Jules Vernes anda men saknade helt verklighetsförankring. Hur kunde denna dårskap få luft under vingarna?” (P O Sundman, Ingen fruktan intet hopp.)
Tidningarna fylls just nu av rapporter om Sverigehat. Den muslimska världen hatar oss för att en (!) person bränner en bok och för att polis och socialtjänst följer svensk lag och Turkiet straffar oss för vår ohörsamhet mot islam genom att stoppa vårt inträde i Nato. En hackergrupp med kopplingar antingen till Sudan eller Ryssland – eller båda – hatar oss också och straffar oss genom att överbelasta viktiga samhällsfunktioner. Natos generalsekreterare rycker mest på axlarna och blinkar lite sömndrucket medan gamla avlagda politiker myndigt rynkar pannan och menar att vi borde villkora yttrandefriheten. Så vem står egentligen upp för Sverige?
Det fanns två falanger. Den ena efterlyste ännu mer radikala metoder för häxproblemet. Våra barn är trots allt i stor fara, menade man. Bestyrkt av de många vittnesmålen av barn.
Den andra falangen menade att vi skulle göra det vi alltid varit så bra på. Med böner, kors och ritualer hade vi ju skaffat oss bra kontroll över mörkrets makter.
En dag 2017, på väg in till Hemköp i Linköping, ser jag en kvinna i 50–60-årsåldern ge pengar till en romsk tiggare. Illa nog. Det var dock vad som hände sedan som fyllde mig med förtvivlan över mina svenska medmänniskor. Kvinnan klappade honom på kinden som om han vore en treåring som tagit på sig skorna själv.
År 1980, när jag jobbat i fem år inom svensk statsförvaltning och börjat förstå dess beteenden och drivkrafter, skrev jag en publikation som hette Fem slutsatser om den offentliga sektorn och i sammanfattning handlar om de byråkratiska mekanismer som gör att produktiviteten inom stat och kommun till synes oundvikligen stadigt tycks sjunka (vilket jag hade visat i en föregående studie). Skriften gavs ut av Sveriges Industriförbund ty detta var på den tiden när det i Sverige fortfarande fanns en intressemotsättning mellan det offentliga och den privata företagsamheten och det senare intresset alls inte skämdes för att offentligt ifrågasätta vad fan det fick för pengarna, det vill säga för sina skatter.
Plötsligt är vi 65-plussare i hetluften. Vi finns med överallt. Det är ju i och för sig trevligt.
Men vi är tyvärr inte föremål för allt detta intresse för att vi har lyckats överleva så pass länge som vi har gjort, och därigenom kanske samlat på oss mängder av livserfarenhet, kunskaper och kloka insikter under resans gång. Allt det där som vi saknade när vi var 20-åringar. Och kanske därför har en hel del intressant och tänkvärt att säga, nu när vi kommit en bra bit över 50-årsstrecket.
I mitt liv har jag åtnjutit privilegier som gör att jag ibland kan begripa saker bättre än andra människor, framför allt om dessa andra är experter. Privilegierna består av många års tjänstgöring (på din bekostnad) i underutvecklade länder. Underutveckling är inte detsamma som fattigdom. Tvärtemot vad många tror är underutveckling en ganska modern och till och med avancerad samhällelig existensform som företrädesvis uppstår när viktiga, för det mesta politiska, beslutsfattare har mer pengar än erfarenhet och vett. Grundfelet är djupt mänskligt. Beslutsfattarna förstår inte att de saknar erfarenhet och vett och om de mot förmodan hade förstått det så hade det inte hjälpt eftersom de lik förbannat inte hade erkänt faktum. Sådan är människan.
John Bolton (bilden), Trumps utrikesminister en gång, uttryckte det mycket kärnfullt: There is more than one way to skin a cat. Fortsätter Turkiet att krångla kan man ju lägga ner nuvarande organisation och starta ett nytt Nato – utan Turkiet.
Att DN, liksom SVT och SR, ensidigt propagerar för vindkraft är ingen nyhet. Ändå studsar jag till inför rubriken som möter mig i dagens DN. Behöver vi mer vindkraft överallt nu, enligt Busch? Rubriken är inte helt tagen ur luften, om jag säger så. Från Dagens Nyheter:
Jag har fördomar både mot muslimsk kultur och mot den svenska socialstaten så när dessa kommer i konflikt med varandra blir mina bedömningar särskilt välbalanserade och jag behöver inte oroa mig för att komma fram till vinklade slutsatser.
Under rubriken ”Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder” skrev jag för sju år sedan en krönika om FN:s Barnkonvention som år 2020 implementerades, det vill säga blev lag, i Sverige.
De tre största nyhetsområdena idag är tvivelsutan för det första kriget i Ukraina. För det andra är det hur staten i USA, via FBI, NHS och andra organ satt press på Twitter och andra medieföretag som Facebook och Google, så att dessa, för det mesta villigt, undertrycker eller stoppar rapportering som den politiska vänstern inte vill se.
Den danske historiken, författaren och krönikören Mikael Jalving utvecklar i ett långt samtal i Swebbtv sin syn på hur massmigrationen drabbat Sverige och Danmark.
Denna krönika är en analys av begreppet kultur och varför det som idag ofta benämns kultur i själva verket är antikultur
För en definition av begreppet kultur måste gälla
Jag fick ett brev från en person som är en erfaren polisman i Stockholm. Han har skrivit förut och berättat om sitt jobb. Tyvärr bekräftar han bara sådant som man redan anade. Men han ger kött på benen genom sina detaljerade iakttagelser. Varsågod. Avnjut en förstahandsbeskrivning av livet för lagens väktare.
Det finns ingen hejd på public service och deras ständiga försök att normalisera det strukturella kvinnoförtryck som råder inom islam. Den 15 februari hade Monica Saarinen en verklig högtidsstund då hon i Studio Ett i P1 kablade ut budskapet att även kristna kvinnor täcker håret. Inslaget illustrerades med en muslimsk kvinna i hijab, trots att den huvudbonad som är vanligast bland kristna kvinnor, mantilj, har ytterst lite (om något) gemensamt med den hårt knutna hijaben, såväl utseendemässigt som i hur den används.
Polisen har avslagit en ny begäran om koranbränning utanför Turkiets ambassad. Syftet att Erdogan inte ska irriteras att neka Sveriges NATO inträde. ”Jag tycker det var bra”, skallar ropen i Facebookflödet. ”Det är ju så mycket som står på spel.” Och visst är det lätt att hålla med. Men när nästan femtio procent av svenskarna vill ha förbud mot Koranbränning, blir man orolig. Det är bara en bok det handlar om. Vi som läser mycket betraktar dessutom böcker som något man förbrukar. Är vi beredda att offra så mycket för så lite?
DET GODA SAMHÄLLET 