Fråga tusen svenskar vad Beowulfkvädet är. Någon enstaka bildad person känner till det och vet vad det handlar om. Ändock handlar verket om Sverige och tillhör världslitteraturen. I England och USA vet skolbarnen vad kvädet är. Det läses i skolan. En förklaring är att J. R. Tolkien skrivit om och översatt Beowulfkvädet som också inspirerat och påverkat hans böcker om ”Sagan om ringen”.

Trots alla naturvetenskapliga framsteg är den vetenskapliga friheten under 2020-talet under attack. En attack som också hotar det öppna samhället. Idag är det tillräckligt för att bli cancellerad i tal och skrift och på annat sätt (jag har själv personlig erfarenhet därav) genom att träffa ”fel” personer eller att uttala sig i ”felaktiga media”. Som en av mina kollegor krasst sammanfattade: ”Du får skylla Dig själv”.  

I nuvarande västvärlden, som seglar mot framtiden med en trasig kompass, håller deviser som Francis Bacons ”kunskap är makt” på att ersättas med postmodernisternas ”känslor är allt”. Och eftersom de senare sätter likhetstecken mellan känslor och friheter så öppnar de dammarna för allehanda excesser. En av dessa överdrifter är trenden med alla onödiga skönhetsoperationer som, utan några konsekvensanalyser, görs i frihetens namn och för att man känner för det. Men vad är skönhet? Visst har var och en av oss sin egen subjektiva definition av det sköna. Tur är det för oss alla. Med det sagt betyder det inte att det inte finns ett gemensamt hum om vad som är vackert. Emellertid, frågan om det verkligen finns något objektivt vackert har filosoferna försökt besvara i årtusenden. 

Alma mater betyder ungefär “hulda moder” eller ”själsmoder” på latin. Uttrycket används som beteckning på den skola eller universitet eller annat läroställe som en elev anser har gett honom det största lyftet under hans karriär som student. Mina tio år i den internationella biståndsbranschen var min alma mater, vida överlägsen de övriga framstående skolor som jag har haft förmånen att bevista.

Det allra ädlaste, finaste och högsta tillstånd som går att uppnå på denna jord, det är att vara svensk. Enligt vår politiska och journalistiska maktelit.

Därför anser denna maktelit att varje invandrare, oavsett vem eller vad man är eller vad man gör, är en tillgång för landet. Varje outbildad analfabet från Mellanöstern och Afrika som lyckats flytta hit är exakt lika svensk som Nils Dacke, drottning Kristina, Selma Lagerlöf och Alfred Nobel.

De flesta människor kan hitta något att vara stolta och glada över i sin kultur. Själv är jag till exempel både glad och stolt över det strävsamma arv som mina förfäder efterlämnat. Inte för att jag någonsin behövt arbeta lika hårt som de gjorde, men för att deras exempel visar att fattigdom och utsatthet inte nödvändigtvis hindrar att man bygger ett gott liv.

Kurdisk-svenska kulturskribenten Zara Kjellner har också hittat något att vara stolt över, åtminstone i den kurdiska delen av sitt kulturarv. Det har dock ingenting med strävsamhet att göra. Hon är tvärtom stolt över att tillhöra en kultur där man, enligt henne, gärna fuskar med sin identitet.

Den artificiella intelligensen – räknas till exempel ett flygplan som färdas femtio gånger så fort som en människa springer? räknas en hund som AI med tanke på att den kan minnas tusen gånger fler dofter än en människa? – har levt i fredlig samvaro med den äkta varan i ett halvt sekel utan annat gruff än när människan vid enstaka tillfällen muckat gräl genom att skriva nedlåtande böcker om robotarna i olika science fiction-böcker.

I dessa tider av fejk njevs, desinformation och ifrågasättanden av politiker och myndigheter, är det viktigt att inte blott stanna vid ytan, utan även gräva djupare för att dränera det träsklandskap som utgörs av den så kallade ’svenska kulturen’. Jag syftar osökt på Astrid Lindgren, som vid flera tillfällen ifrågasatte våra högsta, våra förtroendevalda politiker.

Sverige behöver ett kvalitetssäkrat betygssystem. Det står klart för de flesta. En del reformer upplevs så självklara att det är svårt att förstå varför de inte är genomförda. Patrik Engellau skriver här på Det Goda Samhället om det svenska betygssystemet och behovet av att stöpa om det. Inte minst för att få bukt med betygsinflationen. Jag kan bara hålla med.  

En god vän brukar säga till mig att journalistkåren idag riktar sig till varandra, och andra privilegierade grupper, och inte till vanligt folk. Det påmindes jag om när jag läste denna TT-artikel, där måltidsforskaren Richard Tellström intervjuas. Hans bästa tips för dem som fått en allt tunnare plånbok under senaste månadernas skenande matpriser? Att leta fram löjrom och andra ”bortglömda delikatesser” ur frysen.

Jag har märkt att folk ofta tar mycket illa vid sig om man anklagar dem – om man törs anklaga dem – för vidskepelse. ”Vidskepelse”, står det i Wikipedia, ”är en tankevilla om verklighetens beskaffenhet som inte baserar sig på kunskap eller förnuft”. En värre förolämpning kan man knappast rikta mot någon än att de tror på tomtar och troll. Jo, det skulle i så fall vara tomtar och förklaringar från Davos. Det är till och med värre än det där som en del uppretade afrikaner hotar att göra med din morsa.

Sanna Marin, född 1985, var Finlands socialdemokratiska statsminister mellan 2019 och 2023. Redan vid 34 års ålder blev hon världens näst yngsta tjänstgörande statsledare, den yngsta kvinnliga regeringschefen och Finlands yngsta statsminister någonsin. Hon har en magisterexamen i offentlig förvaltning, är vegetarian och kommer ifrån en regnbågsfamilj (hon uppfostrades av sin mor och hennes kvinnliga partner). 

”Hatbrott” är ett samlingsnamn för de lagöverträdelser som beskrivs i lagen om hets mot folkgrupp och lagen om olaga diskriminering. Även andra brottsrubriceringar kan innehålla element som gör dem till ”hatbrott” förutsatt att motivet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan grupp av personer på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck. (Puh!)

Professorn emerita i spanska tillika Sveriges troligen uthålligaste, envetnaste och bitskaste skoldebattör Inger Enkvist är samtidigt så blid i tonen att den som läser hennes senaste bok Kunskap i kris – Ideologier i svensk skola på 2020-talet, jag till exempel, kan bli förvirrad och drivas till desperata åtgärder såsom att läsa boken två gånger (vilket inträffat i det här fallet och ganska lätt låter sig göras eftersom boken bara innehåller 168 sidor och dessutom gång på gång presenterar sitt huvudbudskap fast så milt att det riskerar att fläkta förbi som en sommarvind).

I hela mitt liv har jag varit mer förtjust i påsken än i julen. Det säger en hel del eftersom jag älskar julen så mycket att jag börjar längta redan i oktober. Men påsken är mer kravlös, både när det gäller umgänge och mat och hur man förväntas fira den. Det är också den högtid då våren verkligen är i faggorna, om den inte redan kommit, och när kvällarna är ljusa och ibland till och med milda. Det gör gott i själen.

Det mesta som skrivs i tidningarna eller på annat sätt framförs i övriga medier – eller, för all del, i normala vardagssamtal – är ogenomtänkt och meningslöst. Men syftet är inte att den sortens diskurs alltid ska vara så himla djuplodande. Jag tror snarare att den sortens vardagspladder har en helt annorlunda mening, nämligen att göra livet, det vill säga umgänget människor emellan, någorlunda uthärdligt.

Donald Trump ställs inför rätta och har nu hörts om åtalet i en domstol i New York. Samtliga nyhetsredaktioner i svensk statlig radio och TV befinner sig i ett närmast deliriskt tillstånd.

Det har under några veckors tid gjorts långa inslag om saken. Korrespondenter på plats, politiska expertkommentatorer, kännare av det politiska systemet och rättssystemet i USA har fått säga sitt. Innehållet i alla dessa inslag är lika med noll.