OPINION Forskare vid Linköpings universitet har kommit fram det kan finnas anledning att misstro studier från Brå:

Vår slutsats är att det finns en inbyggd spänning i förhållandet att en myndighet som lyder under justitiedepartementet samtidigt utför studier som rör detta departements kärnfrågor och att detta får konsekvenser för tillförlitligheten i yttranden och rapporter från Brå. Ett flertal intervjupersoner vittnar bland annat om hur Brås ledning direkt utsatt dem för påtryckningar för att ändra rön som av politiska, ideologiska eller andra skäl inte varit önskvärda.

Jag har kommit fram till att a) javisst, självklart förekommer snedvridningar samt b) nej, så är det bara ibland.

OPINION En av de för livet så viktiga frågor som människan borde ställa sig men, vad jag har märkt, inte ställer sig är vad som gör livet värt att leva. I stället för att fundera över detta låter vi vår tidiga programmering, som troligen uppstår genom en kombination av medfödda anlag och uppfostran, fälla avgörandet. Kanske bestämmer vi lite själva också. Om någon frågar oss vad som gör livet värt att leva blir vi antagligen helt ställda och börjar svamla om pengar och ära och att ge barnen en bra start i livet. Det är i alla fall vad jag skulle göra. 

OPINION Häromdagen hamnade jag på ett tankeväckande seminarium. Huvudattraktionen var en amerikansk professor från Arizona State. Han var chef för ett stort forskningsprojekt finansierat från amerikanska utrikesdepartementet. Det gick ut på att med modern teknik upptäcka, mäta och avslöja fake news från Ryssland. Just nu handlade det om ryssarnas påverkan på Sverige. Professorn hade blivit inbjuden av amerikanska ambassaden härstädes för att få tillfälle att framför sitt ärende till svenskarna. 

OPINION När barn når en viss grad av mognad kan de börja plocka isär klockor och andra enklare apparater för att förstå sig på mekanismen och för att det är en spännande utmaning att försöka sätta ihop maskinerna igen. Inom samhällsvetenskapen förekommer ett snarlikt beteende. Skarpa tänkare på universiteten ”dekonstruerar” ideologier, konstnärliga verk, och hela samhällen vilket är ungefär som när en ung människa sönderdelar en väckarklocka i dess komponenter för att begripa funktionssättet.

Även jag tycker det är kul att dekonstruera. Jag har funnit följande beståndsdelar i det svenska samhället.

OPINION Nyligen sköts två personer ihjäl på en restaurang i centrala Norrköping. Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist fick stort utrymme i teveprogrammet Aktuellt att framföra sina synpunkter på händelsen. Vad just Stjernkvist säger är viktigt eftersom han, vad jag begripit, tillhör de bästa hjärnorna, de mest sansade förnuften med den största erfarenheten som svensk socialdemokrati kan uppvisa. Svensk socialdemokrati blir inte bättre än Stjernkvist (vid sidan av andra framstående partimedlemmar som Widar Andersson). 

OPINION Även om jag inte skriver krönikor för att maximera antalet läsare – utan snarare för att jag är nyfiken och vill förstå och gärna delar med mig av förståelsen när jag tror mig ha begripit något plus att min självpåtagna hets att leverera en text om dagen tvingar mig att ständigt trimma antennerna och skärpa uppmärksamheten – så ska jag inte förneka att min fåfänga tilltalas när vissa artiklar alldeles särskilt faller läsekretsen i smaken. En dålig dag får jag runt tvåtusen läsare men med en artikel som är mitt i prick kan det bli fem-, tio-, ja uppemot femtontusen läsningar. 

Filosofen Wittgenstein säger på ett berömt ställe som är fullt lika oklart som hans övriga skriverier att man måste tiga om det som man inte kan tala om. Vad kan man inte tala om? Själv har jag svårt att tala om filosofens utsaga eftersom jag inte förstår den, men kan jag inte diskutera den trots det?  

Det är mycket förutom just detta som jag inte förstår men ändå inte underlåter att tala om. Exempelvis kan jag inte begripa varför Sverige inte stramar åt invandringen. Den leder till numera erkänt besvärliga sociala och ekonomiska problem men likafullt – och trots vad som påstås – ligger landet öppet. Varför gör de politiska beslutsfattarna på detta viset? 

Amerikanska forskare kommer ibland fram till saker som jag – och troligen många andra – för länge sedan noterat och dokumenterat. För detta får de amerikanska forskarna ära, berömmelse och då och då ett nobelpris. Skillnaden mellan mig och dem är att jag inte orkar skriva böcker på fyrahundra sidor för att förklara något som känns självklart eller banalt.

Ett exempel är ekonomipristagaren Angus Deaton som belönades för upptäckten att u-landsbistånd oftast är skadligt för det mottagande landet. I just det fallet var skillnaden inte så stor för jag hade förutom en massa artiklar faktiskt skrivit en bok, visserligen en roman i stället för en vetenskaplig avhandling, där tesen presenterades (Genom ekluten, Atlantis, 1980, 249 sidor). 

Har du tänkt på att när den offentliga sektorn ska skäras ned på grund av brist på budgetmedel så är det aldrig de högre nivåerna som drabbas? Det är alltid personalen längst ned i frontlinjen mot medborgarna som får ta smällen. Om exempelvis skolan har problem tänker man aldrig på att lägga ned de centrala skolmyndigheterna – Skolverket och Skolinspektionen – trots att de både kostar själva och åsamkar hela skolväsendet avsevärda och onödiga kostnader. Tänk bara på Skolinspektionens Barn- och elevombud som skrämmer lärare att inte disciplinera elever av rädsla för att bli anmäld till myndigheten. Vad kostar inte det? 

Jag vet inte om det är romantik eller samhällsvetenskap men jag tror att svenskarna fram till för några decennier sedan på det hela taget var ett homogent och hederligt folk som var noga med att uppfylla sina plikter och att inte ligga andra till last. Det var därför Sverige kunde bygga ett stort, vittomfattande och generöst välfärdssystem. Svenskarna hade inga ambitioner att blåsa systemet. Ju mindre folk avser att missbruka ett välfärdssystem desto mer heltäckande kan det göras.

Ungefär så mycket hade nog både du och jag fattat för länge sedan. Men nu har jag gjort en närliggande observation som även du kanske gjort, nämligen att svenska staten, som aldrig kunnat föreställa sig att någon skulle vilja lura systemet, därför aldrig besvärat sig något särskilt med att inrätta kontroller.  

Det råder stor dramatik kring Arbetsförmedlingen vilket fyller mig med lika delar skadeglädje och förtvivlan när jag inser att de ansvariga, våra ledare, är precis så borttappade som vi åskådare och finansiärer länge haft anledning att förmoda.

Men det kanske mest plågsamma för en utomstående betraktare, en så kallad medborgare, är – förutom insikten är att han själv så småningom måste betala räkningen för politikernas förvirring och missgrepp – är att skeendet är så svårt att förstå om man ska nöja sig med vad media rapporterar.

Av serendipitet, det vill säga turen att hitta något bra som jag inte visste att jag letade efter, snubblade jag över en fem år gammal norsk vetenskaplig kriminologisk studie av forskarna Skardhamar och Aaltonen som visar att det som bestämmer en migrants grad av brottslighet jämfört med ursprungsbefolkningen inte, som Morgan Johansson och Stefan Löfven tror, är levnadsförhållandena i utsatta områden i invandringslandet utan kriminella mönster i ursprungslandet. 

Fram till för kanske ett år sedan vara den officiella svenska attityden till invandringen urskuldande och konstruktiv. Åtminstone sedan migrantvågen 2015 erkändes det öppet av beslutsfattare och andra viktiga personer att migrationen medförde problem till vilka man alltså förhöll sig på två sätt.  

För det första försökte man hitta förmildrande omständigheter som skulle få problemen att framstå som mindre problematiska. Ett typexempel är justitieminister Morgan Johanssons återkommande uttalanden om att det inte är något särskilt med migranters brottslighet eftersom svenskar varit lika kriminella om även de bott i Rinkeby och Vivalla.  

Tänk dig att du står med ena foten på en platta och med den andra foten på en annan platta. Plattorna verkar stabila. Du kan lätt flytta din tyngdpunkt från ena sidan till den andra. Om du vill kan du balansera på den ena eller den andra foten. 

Så börjar plattorna långsamt röra sig iväg från varandra. I början kan du fortfarande balansera och välja tyngdpunkt men snart förlorar du din handlingsfrihet. När fötterna kommit för långt från varandra har du tappat kontrollen. Snart hamnar du i spagat och är i praktiken helt hjälplös. 

Statsminister Stefan Löfven har sagt i teve att den i Sverige tilltagande invandringsbaserade brottsligheten liksom smugit sig på utan att han märkt något samt att den brottsligheten förresten inte har något med invandring att göra ty om det vore svenska barn som vuxit upp i utanförskapsområdena så skulle kriminaliteten varit densamma.

Statsministern har fått mycket skäll för dessa uttalanden. Det tycker jag är orättvist eftersom den sortens uppfattningar under lång tid varit och fortfarande är gängse svensk ideologi. Inget politiskt parti, jag tror inte ens sverigedemokraterna, har ifrågasatt att den faktiskt existerande brottslighet, som numera inte längre kan sopas under mattan, beror på socioekonomiska faktorer, till exempel trångboddhet och bidragsberoende, som förekommer särskilt koncentrerat i utanförskapsområden.

Jag ogillar Greta Thunberg. Det är inte individen Thunberg jag ogillar, även om hon verkar nog så fanatisk och bitsk, utan symbolen Thunberg. Hon symboliserar alla ofördragsamma svärmare som utan hänsyn till andra människor vill göra om världen i enlighet med en frälsningslära som hon och de andra svärmarna bestämt sig för att följa.

Vårt samhälle styrs till stor del av ovetenskapliga dogmer som till skillnad från det sunda förnuftet kan utnyttjas av skumma intressen för att driva egennyttiga ärenden.

Vi vet till exempel barn och ungdomar numera lider långt mer än tidigare av ett antal neuropsykiatriska störningar, till exempel ADHD. Huruvida ADHD existerar eller inte är oklart. Åkomman finns definitivt i bemärkelsen att en kår av psykiatriker försörjer sig på att diagnosticera sjukdomen och att läkemedelsbolag tjänar bra på att sälja mediciner för att bekämpa den (och därtill att skolelever kan få gynnad behandling i skolan med hänvisning till en diagnos varför landets BUP-kliniker har månadslånga köer).

En kommentator ställde nyligen rubrikens fråga och erbjöd två alternativa svar som något omskrivna löd så här:

Vi är de som delar historia med varandra. Vi är de som vet vilken bygd våra förfäder kom från.

Jag utgick ifrån att den där bygden låg någonstans i Sverige, inte i Eritrea. Alternativet formulerades så här:

Vi är de som identifierar oss enbart med vår plånbok som nettoskattebetalare.

Förenta Nationerna har nästan 200 medlemmar. Det betyder att organisationen styrs av nästan 200 nationella politikergrupper varav en del är demokratiskt tillsatta genom val och andra tillsatta på något annat vis. Deras minsta gemensamma nämnare, som styr FN, är att de vill behålla, säkra och utveckla sin makt. De menar att världen, i varje fall deras egna länder, blir bättre på det sättet.

Det är troligen en sociologisk järnlag att makthavare är benfast övertygade om att allt blir bättre om de själva får bestämma lite mer.

En viktig fråga gäller relationen mellan å ena sidan de gamla socialisterna och deras ideologi socialismen och å den andra vår tids politikervälde med dess ideologi PK-ismen. En del tänkare hävdar att socialismen muterade till politikerväldet. Andra bedömare – som jag – menar att dessa rörelser är helt olika djur. Hur kan en rörelse som existerar för industriproletariatets skull vara densamma som den som för socialsekreterarnas talan?

Men idag ska jag inte vara så doktrinär utan medge att släktskap finns. När socialistpartier bildades i olika länder under 1800-talets andra hälft upptäckte de snart ett behov av att sluta sig samman internationellt för att kunna samarbeta och lösa gemensamma problem och eventuella konflikter. På det viset uppstod den socialistiska Internationalen som under diverse krångel och förvecklingar, exempelvis Sovjetunionens uppkomst, namnbyten samt uteslutningar och inval fungerat som ett slags tankesmedja för medlemspartierna.

Många bekymrar sig över att det finns risker för något slags extern och illegitim påverkan på det politiska beslutsfattandet i Sverige. Jag är en av dem som sålunda oroar sig. Därför ska jag nu ägna tre krönikor åt frågan. Eftersom extern och illegitim påverkan ofta rubriceras som någon sorts globalism ska jag ägna krönikorna åt olika aspekter av globalism vilket är ett nog så vagt och oprecist begrepp.

Så först lite stringens. Det finns hur mycket påverkan som helst i världen utan att man behöver hänga upp sig på det. Till exempel är Sverige och svenskarna utsatta för amerikansk kulturimperialism genom filmer från Hollywood. En del ogillar sådant och det är dem oförhindrat att göra.

Postmodernisterna har rätt i att det kan var svårt att fastställa någon sanning om samhällets konstruktion och att tolkningen ofta handlar om att välja mellan två eller flera berättelser som någorlunda stämmer med empiriska fakta. Till exempel kan det kapitalistiska samhället tolkas efter det marxistiska mönstret, där arbetarklassen levererar ett ekonomiskt överskott till kapitalisterna som använder överskottet både till att investera i ny produktion och till ett liv i bäverkrage och annan lyx såsom rysk kaviar och juveler till frun. Men fakta duger även till motsatt historia à la Joseph Schumpeter där kapitalisterna är framstegets rallare som i kraft av sitt entreprenörskap för mänskligheten framåt och skapar sysselsättning åt de svältande massorna.

Den viktigaste regeln i Sveriges främsta grundlag, regeringsformen, står längst fram i första kapitlets första paragraf. Den lyder:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Sedan förklaras lite mer detalj hur makten som utgår från folket ska bli lag och praxis:

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Historien har uppvisat många storslagna perioder. En särskilt storslagen period har många av oss själva fått uppleva, en epok som i stort sett var befriad från krig och elände, som utfärdade trovärdiga löften om höjd levnadsstandard för alla sina medlemmar och som därtill åtnjöt medlemmarnas – och även många andra folks – entusiastiska stöd. Jag undrar om något historiskt tidevarv kan mäta sig med det som utvecklades med USA som epicentrum under den tjugofemårsperiod som inleddes med andra världskrigets slut.

Man kan med rätta hävda att detta kvartssekel var en triumfperiod inte bara i USA utan även i de andra länderna i den västliga sfären av utvecklade demokratiska marknadsekonomier, exempelvis Sverige. Men det var ändå USA som i kraft av sin styrka och till sin synes aldrig fallerande energi och innovativitet inte bara la ut rälsen för utvecklingen utan dessutom själv utgjorde vägvisaren för hur det nya, moderna livet skulle levas.

Många är arga på politikerna nu för tiden. Folket känner sig sviket.  

Vi nettoskattebetalande medelklassare är som alkoholisthustrur. Politikerna är de alkoholister vi är gifta med. Trots att de bedrar oss och ljuger för oss vill vi tro dem. Varje dag sätter de sprätt på våra pengar och fortsätter att inteckna vårt gemensamma hus. Men när de kommer lismande och säger att de varit naiva tar vi dem åter till våra hjärtan eftersom vi så gärna vill tro dem. Men lik förbannat så vet vi att de kommer att förödmjuka och förnedra oss så fort de får en chans igen.  

Devisen ”Gnothi seauton” – Känn dig själv – påstås ha varit inhuggen på framträdande plats i Apollotemplet i Delfi. Apollotemplet i Delfi är annars kanske mest känt för sitt världsberömda Orakel, en sorts institut för framtidsstudier, under ledning av prästinnan Pythia. Inte ens Wikipedia kan reda ut det där till full klarhet, men så mycket verkar sant som att Känn dig själv-parollen utövade ett starkt inflytande över grekernas tänkande. Se bara på Sokrates som hade detta som sitt personliga motto. 

Den av staten omhuldade förklaringen till brottslighet är så kallade socioekonomiska faktorer. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”. Det betyder att om folk med svenskt ursprung hade levt under samma ekonomiska villkor i samma sorts områden och med samma kulturella förutsättningar som folk med utländskt ursprung så hade svenskarna varit lika kriminella som invandrarna. 

Jag drömde att jag blivit utbildningsminister i en majoritetsregering av likatänkande. Jag hade alltså makt och behövde inte förhandla varenda detalj med ett gäng PK-ister med hopsnörpta munnar från partier som bara hövligheten kan förmå mig att tala med.  

Om man kokar ned det till fundamenta är utbildning en enklare och mer rättfram hantering än vad forskare, experter och skolbyråkrater vill få oss att tro eftersom de vill göra sig märkvärdiga och på den grunden få en position i samhället. Utbildning är ett samspel mellan två människor, den ene, läraren, som vet mer än den andre, eleven, och därför leder utbildningen med auktoritet. Detta visste mänskligheten för 2 500 år sedan och det har även fortsättningsvis visat sig vara sant.  

Nu ska jag göra en observation som i all sin banala vardaglighet pekar på den märkvärdiga och föraktfulla människosyn som uppfyller Sveriges PK-istiska etablissemang.  

Det tycks vara ett faktum att den svenska äldreomsorgen – hemtjänsten och äldreboendena – har problem med att personalen, som i mycket hög grad består av invandrare, ofta inte talar acceptabel svenska. Detta är ett allvarligt bekymmer som på ett eller annat sätt måste hanteras.  

”Måste hanteras” är en lurig fras eftersom den passiva verbformen utesluter utpekandet av ett subjekt, alltså en aktiv handlande kraft.  

Av någon anledning – antagligen för att någon betalade mig för det – sammanställde jag för snart trettiofem år sedan en antologi om demokrati. Skriften hette Vad är demokrati och består av utdrag ur texter av stjärnorna på området, till exempel Hobbes, Locke, Platon, Burke, de Toqueville och Lord Acton. 

Min personliga behållning av arbetet var att jag för första gången tyckte mig begripa vad samtiden för det mesta menar med demokrati. Samtiden menar en kombination av den renodlade demokratin, alltså att folket får rösta på ombud som på folkets uppdrag ska styra riket, samt de medborgerliga fri- och rättigheterna som är något helt annat än demokratin i bemärkelsen rätten att utse representanter för maktutövning. I själva verket är fri- och rättigheterna motsatsen till demokratin. Demokratin i sig lägger inga spärrar på överhetens maktutövning. Har överheten väl blivit vald så finns det inget i omröstningssystemet som lägger band på överhetens maktutövning. Men det gör fri- och rättigheterna. Fri- och rättigheterna etablerar en sorts medborgarnas frizoner som de valda ombuden inte får röra. De valda ombuden kan göra en massa saker, men de har inte rätt att inskränka exempelvis medborgarnas äganderätt och yttrandefrihet (i teorin i alla fall).