Livet är motsägelsefullt till sin konstruktion. Det går inte att följa rena principer utan man måste göra avvägningar. Coronat erbjuder ett aktuellt exempel. Är den bästa politiken att stoppa allt så att ingen blir smittad men ekonomin går i krasch eller att låta smittan löpa på så att ekonomin fungerar men många dör? Eftersom ingendera av dessa två extremer är särskilt tilltalande försöker samhällena leta sig fram till någon sorts balans. Jag tror att det där den mänskliga samvarons essens. Man måste sträva att uppnå någon sorts acceptabel eller åtminstone uthärdlig stadga i relationen med andra människor och deras intressen.
Problemet är att samhällena kan hamna i situationer när det inte finns någon uthärdlig stadga, till exempel, som Mao Zedong sa, när konflikterna mellan olika samhällsgrupper blir ”antagonistiska” varmed han menade att det saknades gemensamma nämnare och möjliga kompromisser och att våldet, till exempel den kinesiska kulturrevolutionen, fick ta över och försöka lösa spänningen.









Budskapet i denna text är kanske otillåtet lättsinnigt. Eller också kan det vara djuplodande. Jag vet inte. Bedöm själv.

Kanske har det alltid varit så men i vår tid är det uppenbart att det cirkulerar en massa ord av oklar betydelse. Populism är ett sådant ord och polarisering är ett annat. Eftersom jag kan förklara allting har jag redan förklarat 
Av en händelse råkade jag läsa en intervju med den moderata före detta finansministern Anders Borg i Svensk Linje, som är Fria Moderata Studentförbundet tidskrift (nummer 1 2020). Han sa tre, i alla fall två, saker som starkt överensstämmer med mina erfarenheter och fördomar.


Förr i tiden var liberaler sådana som trodde på marknader, yttrandefrihet, fri konkurrens, jämlikhet inför lagen, äganderätt och sådant.


Får jag påminna om Lukas 2:41-50:
En av de många saker som förundrar mig är varför asiaterna tycks hantera coronaviruset så mycket bättre än västerlandet varmed jag menar Europa och USA. Enligt vad jag tror är den bästa 



