PATRIK ENGELLAU: Samtiden som grekiskt drama

Livet är motsägelsefullt till sin konstruktion. Det går inte att följa rena principer utan man måste göra avvägningar. Coronat erbjuder ett aktuellt exempel. Är den bästa politiken att stoppa allt så att ingen blir smittad men ekonomin går i krasch eller att låta smittan löpa på så att ekonomin fungerar men många dör? Eftersom ingendera av dessa två extremer är särskilt tilltalande försöker samhällena leta sig fram till någon sorts balans. Jag tror att det där den mänskliga samvarons essens. Man måste sträva att uppnå någon sorts acceptabel eller åtminstone uthärdlig stadga i relationen med andra människor och deras intressen.

Problemet är att samhällena kan hamna i situationer när det inte finns någon uthärdlig stadga, till exempel, som Mao Zedong sa, när konflikterna mellan olika samhällsgrupper blir ”antagonistiska” varmed han menade att det saknades gemensamma nämnare och möjliga kompromisser och att våldet, till exempel den kinesiska kulturrevolutionen, fick ta över och försöka lösa spänningen.

Men det är inte bara, kanske inte ens i första hand, klasstrider som leder till samhälleliga sönderfall. Än vanligare, tror jag, är att samhällena går under för att de startat med en fin idé som de flesta gillat men sedan drivit projektet in absurdum så att det till slut krossas under sin egen tyngd.

Det renaste historiska exemplet på denna sociala mekanism som jag kan komma på är det karolinska enväldet, framför allt säsong två under Karl XII. De flesta gillade nog att Sverige under Karl XI gjorde räfster och reduktioner i syfte att dra in jord till staten som staten använde för att skapa försörjningsmöjligheter för en växande krigsmakt. Sedan släpptes krigsmakten loss vilket till en början gav Sverige storslagna militära segrar. Projektet tycktes oövervinnerligt men det kunde inte avslutas och fortlöpte därför som en ödesbunden grekisk tragedi. Spelet nådde sin peripeti vid Poltava och fortsatte därefter, via nya militära förluster, mot det slutliga totala sammanbrottet. Till slut låg Sverige krossat, tillspillogivet och utfattigt.

Det som är otäckt med grekiska tragedier är att de slutar i katastrofer utan att det nödvändigtvis förekommit några särskilt onda människor. Det räcker med att vanliga människor bara fortsätter med saker som de kanske till och med är ganska nöjda med – och ändå går allt åt pipan ungefär som för karolinerarmén.

Jag tror att vi är där igen. Det stoltaste som västerlandet, särskilt Sverige, har åstadkommit är den starka staten som styrs av politiker med ambitioner att göra så mycket gott för andra människor som de bara kan. Deras metod att göra gott har varit att instifta regler och lagar för att lägga saker och ting till rätta för människorna samt att beskatta folket eftersom det är dyrt för staten att göra så mycket gott som den önskar. Folket har varit lika entusiastiskt över detta system som en karolinsk överste efter slaget vid Narva.

Övergången från Skaparen Karl XI och Förstöraren Karl XII skedde 1948 när FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna presenterades (ursäkta metaformixen). Deklarationen presenterade en ny sorts mänskliga rättigheter, de så kallade positiva rättigheterna, som innebar att staten ansågs vara skyldig att i vissa lägen ta resurser från Lasse för att ge till Pelle. Statens huvuduppgift blev att garantera alla människors välfärd.

En sådan stat blir så småningom så överlastad av alla sina ömsinta förpliktelser att den framstår som en skuta som bara kan segla i mycket lugnt väder eftersom den skulle kapsejsa av sin egen börda om det friskade i. Till slut blir en sådan stat lika sjövärdig som regalskeppet Wasa.

Coronat är en stormvind som tar i med besked och hotar att föra Sverige en andra gång till Fredrikstens fästning vid Halden. Observera att det inte är smittan som hotar att ödelägga nationen, utan välfärdsstatens, av få ifrågasatta, garantier att ingen ska behöva vederfaras några ekonomiska eller andra besvär. Undergången hotar för att politikerna så troget försöker uppfylla alla sina ädla förpliktelser om bekymmerslöshet, trygghet och välfärd åt alla.

Det skulle inte förvåna mig om inte det halmstrå som knäcker kamelens rygg är den välvillighet med vilken välfärdsstaten sträckt ut sin hjälpande hand till näringslivet. Det här är något kvalitativt nytt. Visst har företag, särskilt makten närstående företag, subventionerats tidigare och visst har olika branschakuter öppnats under årens lopp men att inte bara storindustrier, som kanske redan varit vana att få statligt stöd, utan även småföretag som bagerier och klädbutiker nu ska anslutas till välfärdsstatens klientel är en oroväckande vändning.

Detta representerar en ganska liten men dock en mutation i välfärdsstatens tänkande. Om staten garanterar individernas välfärd varför ska den då inte garantera företagens välfärd? Moraliskt sett har alla potentiella mottagare lika rättigheter. Det stämmer med värdegrundens princip om allas lika värde.

Men ekonomiskt kan det bli förödande. Gratispengarnas tjuskraft är oemotståndlig. Vad händer om Sveriges företagare erbjuds möjligheter att förvandla sig till bidragsmottagare? Jag redan hört flera berättelser, som må vara skrönor, om företag som tackat nej till kommersiella uppdrag för att de annars skulle förlora sina bidrag.

Patrik Engellau