PATRIK ENGELLAU: Några av mina gamla käpphästar bekräftas av före detta finansminister Borg

Av en händelse råkade jag läsa en intervju med den moderata före detta finansministern Anders Borg i Svensk Linje, som är Fria Moderata Studentförbundet tidskrift (nummer 1 2020). Han sa tre, i alla fall två, saker som starkt överensstämmer med mina erfarenheter och fördomar.

När Borg redan 1991 hamnade som politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen fann han att det ”slående var hur påtagligt illa förberedda reformerna var”. Borg fick i uppdrag att göra något med fri radio och TV: ”Hela förberedelsen bestod i två eller tre meningar i det gemensamma valmanifestet där det stod att fri radio och TV borde införas”. Inget av de nya regeringspartierna hade gjort någon plan.

Jag har sedan nittiotalets början med förvåning observerat just detta. Inget svenskt parti har någon politik på någon enda punkt om man med politik menar något mer genomtänkt än ett antal i bästa fall välljudande floskler. Som Borg säger:

Visioner tycker jag är viktigt… Men jag tycker att från den idégrunden återstår fortfarande 99 procent av arbetet: nämligen att göra visionerna till paragrafer som fungerar.

Så är det fortfarande enligt min fasta uppfattning och tydligen även före detta finansministerns. Fortfarande gör ingen det nödvändiga förberedelsearbetet. Borg exemplifierar med arbetsrätten:

Det finns inte något utvecklingsarbete på det området vare sig på Svenskt Näringslivs eller Allianspartiernas sida. Vad man behöver göra är inte att skriva ner meningen ”arbetsrätten bör liberaliseras”, utan att bestämma sig för tio – femton handfasta förändringar och välja dem som går att genomföra.

Jag intygar att det har varit på det sättet i mer än trettio år i landets offentliga sektor. Inget parti är ens ytligt förberett på att regera på riktigt. Politikerna har inte satt sig in i sina jobb. Det är därför en sådan som Gustav Fridolin kan lova att vända skolan på hundra dagar. Det är därför politikerna står handfallna när skogar brinner, integrationen misslyckas och om ett virus anfaller. De kan inte komma på någon annan lösning än att skylla ifrån sig, eventuellt på underställda myndigheter. Det måste också vara på grund av den andan som myndigheterna inte heller förbereder sig för framtiden. En märkvärdig kombination av sorglöshet, arrogans och oförmåga råder i den offentliga förvaltningen i Sverige. (Studera den svenske statsministerns hantering av coronaepidemin och jämför med det motsvarande ledarskap som ådagaläggs av delstaten New Yorks guvernör Andrew Cuomo. Coumo finns på YouTube.)

Det var därför jag tillsammans med förre generaldirektören i dåvarande Riksrevisionsverket G. Rune Berggren år 1988 startade en think tank som på område efter område – skola, sjukvård, skattesystem, kommunal självständighet, barnomsorg och mycket annat – gjorde den sortens seriösa utredningar och förslag som partierna inte mäktade med. På det viset skrev vi ett trettiotal Medborgarnas Offentlig Utredningar varav åtskilliga förverkligades, de flesta tyvärr i urvattnad form. Den största framgången var nog skolpengssystemet som vi förberedde i detalj för att kunna sjösättas i Vaxholm, den första skolpengskommunen, redan hösten 1992. Medan dessa förberedelser gjordes i skärgårdskommunen visades noll intresse från den nytillträdda regering som Borg tjänade. Jag vet vad jag pratar om för jag deltog varje dag under ett år i planeringen av den stora nyordningen i Vaxholm. Kommunalrådet sa att det var lönlöst att försöka kontakta regeringen. Borg skriver:

Jag var också ansvarig för att förhandla fram friskolereformen. Friskolereformen borde ha styrts upp… I stället blev det en märklig kombination av att reformerna hastades fram och samtidigt dröjde för länge.

Visst var det så regeringen måste ha uppfattat det. När den blev varse att den valfrihetsrevolution, som den orerat om i valrörelsen men varken planerat eller förstått, plötsligt förverkligades i en liten struntkommun med sjutusen invånare var den tvungen att hasta ikapp för att låtsas leda processen. Den fick då ge upp sin generalplan för skolan som var att åstadkomma ”privatisering” genom att lägga ut skolor på entreprenad som om det handlat om att ta in offerter på lokaltrafik eller kopieringspapper.

Min tredje käpphäst som Borg kanske bekräftar, fast inte så tydligt, är att politiken blivit vår tids kyrka med höga prelater och en egen religion, PK-ismen, som politikerna liksom tidigare de katolska och protestantiska prästerskapen försöker pracka på menigheten. ”Politiken måste stå mitt i byn”, säger Borg. ”Det är den som är kyrkan.” Jag undrar vad han kan mena med det om han inte avser det som jag antar.