PATRIK ENGELLAU: Den svenska modellen

En av de bärande, kanske den mest bärande, idén i nästan alla länders tänkande kring bekämpningen av coronaepidemin har varit att ”platta till kurvan” (flatten the curve) i syfte att förhindra att sjukvårdsapparaten blir överbelastad. Om viruset fick härja fritt så skulle väldigt många människor bli sjuka samtidigt och då skulle ett olidligt kaos bryta ut på sjukhusen även om man gör allt man kan för att bygga ut vårdkapaciteten. Av en del rapporter att döma tycks detta faktiskt också ha inträffat i länder som Italien och Spanien.

Det gäller därför, för att sjukvården inte ska storkna, att bromsa smittspridningen så att färre blir sjuka samtidigt och epidemin i stället förlängs i tiden. (Ytterligare ett argument för att försöka skjuta upp sjukdomsfall är att samhällena med tiden förväntas kunna hitta någorlunda fungerande motmedel mot viruset.)

Metoden att bromsa smittspridningen har varit olika slags social distansering, det vill säga att försöka se till att folk inte kommer så nära varandra att smitta kan överföras, i kombination med mycket handtvättning och i några länder ansiktsskydd. Det finns ett slags föreställning, som jag inte vet om jag tror på, att myndigheterna kan finjustera smittspridningstakten genom att lägga till eller ta bort förbud mot mänskliga kontakter. Till exempel kan myndigheterna bromsa genom att minska största möjliga folksamling från 500 personer till 50 och sedan kanske till två. De kan också försiktigt släppa på bromsarna genom att öppna tidigare stängda skolor. (Det som gör mig skeptisk mot sådana föreställningar om myndigheters förmåga att finkalibrera smittspridningen är att de påminner alltför mycket om de blåögda keynesianska teorier om att staten med ekonomisk politik kan styra konjunkturen som jag fick lära mig på Handelshögskolan. Det kan den inte även om statens ledare gillar att tro det eftersom teorierna tillskriver dem ett slags gudomlig makt.)

Syftet med att försöka kontrollera smittspridningshastigheten är som sagt i första hand att förhindra det stora onda som ett allmänt sjukhuskaos skulle medföra. Men finns det inte andra och enklare sätt att förhindra oreda i sjukvården om det skulle bli svårt att reglera smittspridningen med sådan exakthet som man skulle önska?

Jag misstänker att Sverige upptäckt en annan metod som rent administrativt är betydligt enklare men har etiska sidor som gör att vi inte talar så mycket om den. Min förskräckliga misstanke uppstod när jag med en läkare diskuterade en video som framställts av Stockholms sjukhem och Palliativt kunskapscentrum i Stockholm vilket är en avdelning inom landstinget (regionen) i Stockholm.

Läkaren förklarade att han blivit chockerad över videon eftersom den inte sa ett ord om den första och självklara åtgärden för en covidpatient med andningssvårigheter nämligen att ge syrgas. Det där förstod jag inte så läkaren förklarade att andningssvårigheterna gör att patienterna inte får i sig tillräckligt med syre för att syrsätta blodet vilket kan leda till döden. Men om syrgas sprutas in i näsan på patienten kan vederbörande tillfriskna. Det anmärkningsvärda, sa läkaren, var att detta inte alls påpekades i videon. I stället för syrgas föreslogs morfin. Morfinet har lugnande egenskaper men leder också till att andningen ytterligare försvagas. Jag drog slutsatsen att morfinbehandling av covidsjuka patienter med andnöd snarare påskyndar deras död än hjälper dem till bättring.

Men varför föreslår man inte att gamla sjuka människor får syrgas på äldreboendena, frågade jag. Därför att det inte finns syrgas på äldreboendena, svarade läkaren. Syrgas finns bara på sjukhusen.

Av finkänslighet hjälpte läkaren mig inte att lägga ihop ett och ett, men det behövdes inte ty jag kunde själv räkna ut det. Om gamla människor får dö i frid på äldreboendena så belastar de inte sjukvården varigenom kaos i sjukvårdsapparaten förebyggs.

Jag hade inte tagit denna hemska misstanke på allvar om jag inte fått reda på att Jönköpings läns landsting (Region Jönköpings län) skickat ut videon med behandlingstips avseende covidsmittade äldre till alla läkare inom organisationen. Jag vet inte om andra landsting också har gjort det.

Denna nya svenska modell för hantering av sjukvårdskrisen i virusets spår skulle kunna förklara Karolinska universitetssjukhusets triumferande budskap att åttio procent av de inlagda överlever. Gamla människor med mindre chanser att överleva får helt enkelt inte komma dit. Det kan också förklara varför genomsnittsåldern i intensivvården är så låg som 59 år och sjunkande. Det beror inte nödvändigtvis på att viruset inte skulle åldersdiskriminera utan på att den svenska sjukvården gör det.

Socialstyrelsen har ju faktiskt bestämt att vården ska prioritera unga människor. Tre fjärdedelar av intensivvårdspatienterna består, enligt vad jag tror mig ha förstått av sakkunnig intensivvårdspersonal, av relativt unga personer från utanförskapsområden. Här är man tyvärr begränsad till den sortens obevisade bedömningar eftersom Sverige, till skillnad från USA, inte redovisar covidpatienternas etniska bakgrund.

Här kan du få lite mer information i ärendet.

Patrik Engellau