Får jag påminna om Lukas 2:41-50:

Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem. När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden. Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill.  De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.  När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom. Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem; och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar. När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.»  Då sade han till dem: ”Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?”. Men de förstodo icke det som han talade till dem.

Jag ser framför mig den tolvårige Jesus som barnet i H.C. Andersens berättelse om kejsarens nya kläder. Barnet tror bara på sina sinnens vittnesbörd och kan inte begripa att de vuxna inte ser att kejsaren är naken. Det var nog likadant med den tolvårige Jesus, ett begåvat barn som ännu inte lärt sig att förneka uppenbar sanning för den sociala bekvämlighetens och anpasslighetens skull. Föräldrarna förstod ingenting.

Tänk dig ett motsvarande barn i grundskolan som konfronteras med den gängse uppfattningen, till exempel den svenska statsdogmen om alla människors lika värde. Där står den unge Jesus inför skolläraren och skruvar obekvämt på sig. Hans erfarenhet säger att det inte är så. En del människor är rikare än andra och en del springer fortare och andra är bättre på matematik.

Vad betyder det att alla har samma värde? frågar han. Om jag blir smittad med coronat är en intensivvårdsskötare mycket viktigare för mig än en violinist.

Ser du ned på violinister? säger lärarinnan strängt och uppfordrande.

Det menar jag inte, säger Jesus. Vrid inte mina ord. Fattar du inte att folk är olika och att vissa i många situationer har ett mycket större värde för sin nästa än andra?

Jag vet inte om lärarinnan skulle bli häpen över den unge Jesus förstånd i ett sådant läge. Troligen inte. Hon skulle snörpa på munnen och snoppa av honom och anteckna sig till minnet att han är ett besvärligt barn. När han till slut blir korsfäst skulle hon säga sig att det var vad man kunde vänta sig av en sådan.

Därför har jag alltid tyckt att slutet på berättelsen om kejsarens nya kläder är alltför tillrättalagt och romantiskt. I verkligheten hade föräldrarna gett det frågande barnet en örfil och sagt åt honom att vara tyst. Sannolikt är berättelsen om det tolvåriga underbarnet Jesus lika tillrättalagd.

Vi som ägnar oss åt att dana barn och barnbarn har en betydelsefull uppgift, nämligen att uppmuntra det uppväxande släktet att ifrågasätta och ställa frågor. Det har du hört förut. Men vår uppgift är också att ge dem motstånd och lära dem att det inte räcker med att tänka fritt, utan att de även måste tänka rätt. Vad som är rätt går inte att förklara. Det ligger i kulturen och anrikas genom seklerna och kan i lyckliga fall blomma ut som i det nu hotade västerländska samhället.