PATRIK ENGELLAU: Populism

OPINION Tänkare kliar sig i huvudet och lägger pannorna i djupa veck för att förstå sig på populismen.

Populism betyder att stora delar av en befolkning en dag bestämmer sig för att de har tappat respekten för dem som på ett eller annat sätt styr över deras liv. Ena stunden känner folk tillit till överheten, i nästa fräser de åt överheten och kallar den elit vilket plötsligt förvandlats till en nedsättande benämning.

Hur, när och varför detta sker vet man inte. Kring förra sekelskiftet kunde en sågverksarbetare tycka att patron var en hygglig karl. Patron gav ju arbete och var således arbetsgivare vilket lät generöst. Sedan kom en socialistisk agitator och förklarade för sågverksarbetaren att patron inte alls var en arbetsgivare utan arbetsköpare och därtill utsugare. Då föll fjällen från sågverksarbetarens ögon och han började hata patron och alla patrons kapitalistkollegor.

Tänkarna försöker ofta förklara sådan mer eller mindre plötsligt uppdykande populism med hänvisning till ekonomiska förhållanden, till exempel stora inkomstskillnader. Den socialistiske agitatorn hade till och med en teori som förkunnade att det inte var nog med att patron tjänade mer än arbetarna utan dessutom var det han tjänade inte hans pengar utan arbetarnas. Värdet skapades nämligen av antalet arbetade timmar och eftersom patron inte jobbat fler timmar än sågverksarbetarna så skulle han inte ha mer betalt. Arbetsvärdeläran la lök på laxen.

Sociologer talar om legitimitet. Eliter är legitima om folk i allmänhet unnar dem deras privilegier eller i varje fall särskilda position. Populism är den samhällsstämning som uppstår när eliterna förlorar sin legitimitet. Det innebär att folk lite till mans inte längre tolererar sin överhet.

Jag tror inte att populistiska tillstånd normalt uppstår för att folk i allmänhet anser sig ekonomiskt åsidosatta. Att folk faktiskt ofta känner sig utsugna är förstås ett faktum – ”Vad fan får jag för mina skattepengar?” – men den populistiska känslan är en annan. Folk kan i populistisk yra ogilla överheten även om de inte räknar med att tjäna en krona på att stäcka eliternas planer.

De brittiska Brexitväljarna tror nog inte att de själva kommer att tjäna något särskilt på att lämna EU. Belöningen ligger inte i ekonomin utan i att ge de EU-vänliga eliterna en käftsmäll.

Samhällen är som färsk mjölk. Om man lämnar spannen åt sin egen dynamik så kommer den feta grädden ganska snart att samlas på toppen. Detta kan man inte göra så mycket åt ty det är en i det mänskliga samhället inneboende tendens. Det går däremot att uppfostra alla medborgare och att konstruera samhällena så att konsekvenserna av dessa tendenser blir uthärdliga, det vill säga försöka se till att människor på det hela taget står ut med de eliter som ändå kommer att uppstå och därmed skänka dem legitimitet.

Samhällen med illegitima eliter är farliga tillhåll. De utgör krutdurkar som kan explodera. Ty i sista hand är det alltid den stora befolkningsmajoriteten som bestämmer. Eliternas position är alltid på nåder. Detta är något som de västerländska eliterna glömt bort under de senaste tvåhundra åren eftersom vi inte haft så många allvarliga revolutionsförsök vilket troligen beror på den ekonomiska tillväxten och välståndet som hållit folk lugna. Se hur det ser ut i länder där ekonomin permanent står stilla! De fastnar i en ond spiral av inre stridigheter, stagnation och brist på stabilitet.

Jag tror att den nödvändiga förutsättningen för att folk ska tolerera eliterna, vilket betyder grupper som ekonomiskt eller statusmässigt flyter ovanpå, är att folk uppfattar sig ha någon nytta av dessa eliter. Vi lever i ett populistiskt tidevarv – vilket framgångarna för företeelser som Brexit, Trump, Orbán och sverigedemokraterna artikulerar – eftersom de existerande eliterna inte genom någon uppenbar och självklar kvalitet kan legitimera sin position.

Ta skollärarna som exempel. Förr i tiden var de ärade och respekterade föredömen som anförtrotts en av de erkänt viktigaste uppgifterna i samhället, nämligen att dana det uppväxande släktet för gemenskapens fortsatta förkovran. Idag har de blivit en tjänarklass med foppatofflor, t-skjorta och trasiga jeans och för det mesta sämre utbildning än föräldrarna till de barn de förväntas lyfta mot höjderna.

Eller näringslivets främsta företrädare som förut ofta var företagsägare och andra entreprenörer som skapat jobb och utveckling och beundrats för detta men numera är folk som man räknar med ska avslöjas med Panama-konto. (Själv tror jag inte så mycket på Panama-skandaler men här handlar det inte om mig utan om den allmänna meningen.)

Politikerna är nog den elitgrupp som mest av alla förlorat anseende och legitimitet. Här kan jag själv bli emotionell och populist eftersom politikernas svek mot demokratin också är ett svek mot mig som medborgare. De har ansträngt sig för att göra sig oberoende av mig och andra medborgare exempelvis genom att via det statliga partistödet knyta en avsevärd del av sin försörjning till staten snarare än till medborgarna i det civila samhället. De skulle vara våra förtroendepersoner men de har lyckats göra sig till våra herrar genom att utnyttja Skatteverket och i sista hand statens våldsmonopol för att tvinga oss skattebetalare att försörja dem.

Jag vet att detta låter befängt och kanske sjukligt uppskruvat i elitetablissemangets öron. Men det gjorde, mutatis mutandis (vilket betyder ”med nödvändiga korrektioner för olika omständigheter”), även Brexit.

Jag vet också att det kan låta som om jag tyckte att vi borde ha ett system där de rika kunde styra genom att betala sina politiker ungefär så som många föreställer sig att det går till i USA. Men trots allt har populisten Trump kunnat bli vald trots avsevärt motstånd från den amerikanska elitens miljardärer. Pengar rår inte på ett folk som hänger sig åt populism.

Patrik Engellau